https://www.decibel.fi/vaga-fraga/fragor-och-svar/relationerna/kompisarna/confused-2
I linken ovan finns även en link till den första frågan jag skrev.
Vi har alltså gått längre i situationen, och jagg och M är supernära vänner nuförtiden. Min bästis "gav upp" med att "tävla", hon var VÄLDIGT sur i början på att vi är så nära med M men hon har väl börjar acceptera det, och hon är också nära med M, fast inte lika nära längre.
Jag är fortfarande störtkär i M, och vet inte om det nånsin kommer gå om. Sommaren var den bästa i mitt liv. Den hade en dålig start eftersom jag fick veta att en av mina bra kompisar hade pratat VÄDLDIGT mycket skit om mig till M. Hon manipulerade M totalt till sin sida och försökte på alla sätt skilja oss åt, hon ljög och sade elaka saker ... men på samma gång är hon på rätt spår, hon tycker att det är nåt konstigt med mig och mitt uppförande mot M, men det var ändå väldigt fel av henne att gå och prata sådär mycket hemska saker om mig till M! Jag och M fick det utrett somtur är, och då sa M på samma gång att hon först trodde på min vän och hennes lögner men att hon nu förstår mig (medan hon inte vet om mina känslor alls) och ingen vet, fast denhär vännen är på spåret.... Samma vän har själv problem och därför manipulerar hon.. men det är en annan story.
Sommaren var helt bäst! Vi gjorde en massa på tu man hand, jag och M. Vi träffades varje dag nästan och det kändes som hon brydde sig jättemycket om mig, vilket gjorde mig sååååå lycklig!!! Vi gjorde så mycket och M sa också att det var en helt superhärlig sommar. Under sommaren skiljde sig hon och hennes "man" vilket var superoväntat! Jag var ledsen för dem, men på samma gång växte ett hopp inom mig att det kunde bli nåt mellan mig och M. Jag vet att hon inte dras till samma kön, men då man är så kär så har man någon slags hopp i sig alltid, speciellt nu då hon inte var ihop längre. Hon var efter en massa killar då hon var "fri" och jag störde mig på det... det blev mitt i allt jättejobbigt att se henne med nya killar, fast det inte var det med hennes gamla. Så konstigt.
Och nu då. Nu har hon träffat en killer några gånger och verkar ha känslor för honom. Jag sitter här, helt totalt krossad, fast jag visste att det inte någonsin kommer bli nåt mellan oss så känns det så hemskt att se henne med den nya och höra över hur "härligt veckoslut" de haft osv... och det värsta är att jag måste leka vara glad för henne, för det ska ju kompisar vara. Det här är verkligen nästan för jobbigt nu, jag har sådan grym ångest att det värker i hela kroppen, speciellt i hjärtat och jag kan inte förstå att hjärtat orkar slå så fort såhär länge, kan man dö av ett brustet hjärta? För så känns det.
Jag MÅSTE komma över henne, men vet inte hur. Vi har just blivit så bra vänner och kan inte bara mitt i allt säga åt henne att "vi kan inte ses längre" på samma gång vill jag inte det heller! om jag inte träffar henne mer har mitt liv inget innehåll, det är tråkit och totalt hopplöst. Jag klarar mig helt enkelt inte utan henne! Mitt liv före jag träffade henne var hemskt och kan inte gå tillbaka till det! (tråkigt, gjorde aldrig någonting, satt hemma på datorn, hade problem med vänner, tyckte allt var tråkigt...) Jag skulle måsta komma över henne på samma gång som jag ännu träffar henne ibland... Men varje gång vi träffas växer känslorna, jag har trots allt varit totalförälskad i henne i nästan 4 år!!Mitt hela liv kretsar runt henne, och jag vet att det är fel, men kan absolut inte göra någonting åt det. Jag kan inte bara mitt i allt en dag bara bestämma mig för att glömma det liv jag byggt upp i 4 år. Hur ska jag nånsin kunna älska någon annan? Hur ska jag nånsin komma vidare? hur ska jag nånsin leva ett liv utan henne, men ändå se henne överallt? Som sagt ingenting känns meningsfullt utan henne, det känns som jag bara kan ha roligt med mina andra kompisar om det "går bra" med M. Om det är någonting som är dåligt mellan mig och M blir jag totalförlamad och orkar inte göra någonting, och kan inte ens sova eller äta, jag bara ligger hemma och skolan går skit!
Jag har försökt träffa en psykolog men hon sa bara att jag verkar ta det här väligt hårt.. och verkade annars också tycka att jag sökt hjälp i onödan.. Dit for mitt hopp till psykologer och kan inte söka hjälp pånytt för nu känns det ännu svårare!!
På samma gång är jag lyckligast i världen de dagarna som går bra med M. Om det finns ett litet hopp om att de inte funkar med den nya killen, eller om hon frågar om jag vill komma till stan eller på lunch eller titta film med henne. De dagarna lever jag för och ingenting gör mig lika lycklig som de dagarna! Så jag är glad för alla gånger vi träffas, men på samma gång vet jag, att med henne kommer jag alltid känna mig ensammast i världen, eftersom hon inte bryr sig om mig på samma sätt som jag bryr mig om henne. Tjejjen
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej.
Jag kan förstå att det är en ganska tung berg- och dalbana du befinner dig i. Att kastas mellan att dels vara lycklig då du är tillsammans med henne - till att du känner dig utanför eftersom du ändå inte är MED henne.
Jag tycker att det är synd att du inte upplevde att du fick hjälp hos psykologen. Om man faktiskt kommer sig så långt att man tar sig till en psykolog så är det ytterst sällan det skulle vara "i onödan". Många gånger kan det handla om att man har fel personkemi, eller att psykologen/kuratorn inte lyckas ställa frågorna eller man inte kommer sig för att börja berätta hur problematiken egentligen ser ut. Men som tur finns det ju andra psykologer än just den som du nu besökte, så jag skulle råda dig att inte ge upp, utan försöka få en tid till nån annan istället.
Det jag undrar nu då jag läser det du skrivit är huruvida hon vet om att du tycker om tjejer? Och om du tror att hon vet att du är kär i henne? Det känns ju som att du har trampat på i samma hjulspår i ett tag nu, att vara störtförälskad i henne och lycklig då ni ses - men att tappa tron på livet då ni inte är tillsammans. Så jag undrar förstås om det skulle börja bli dags att göra någonting åt saken? Att berätta hur du känner, och leva med följderna av det vad de än må vara? Jag är säker på att du har gått igenom det händelseförloppet 1000-tals gånger i ditt huvud. Det är naturligtvis ingenting som jag kan bestämma om, men jag tänker som så - att kanske det skulle behöva klaras upp på något sätt för att du skall kunna leva - inte bara hållas vid liv som du gör just nu? Skulle det vara bättre att ta risken och sätta korten på bordet och berätta hur du känner?
Jag förstår att det är komplicerat och bitterljuvt allting. Att det är underbart att vara förälskad - men hemskt att känna att det inte är besvarat. Så det du måste ta ställning till är kanske i sista hand om du tycker att det är värt all smärta du känner bara för att få vara med henne på något hörn, eller om du borde berätta - och då riskera allting? Fundera på saken <3 (jag inser ju att du redan har gjort det i 4 år..)
Många kramar till dig.
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar