Jag har varit kär i en kille i lite över ett år nu.
Han är riktigt snygg, snäll och han har humor och vi har nästan exakt samma intressen.
Han är 16 år *konstpaus* äldre än mig. Förutom det råkar han oturligt nog vara min lärare också.
Jag har faktiskt läst andra frågor här på sidan som liknar lite på mitt problem, och jag vet att det skulle vara både olagligt och moraliskt fel att vi skulle ha något förhållande, åtminstone just nu, och fastän ni har svarat på mååånga andra "frågor" i denna stil, så tänker jag ändå posta det här, eftersom jag känner att JAG behöver få dela det här med någon och jag behöver råd från någon.
Jag känner inte alls någon annan jag skulle kunna prata med heller.
Mina kompisar skulle jag inte kunna berätta det för, min mamma och pappa skulle inte tycka så mycket om det här, och någon kurator eller liknande på skolan skulle inte heller funka, eftersom jag skulle bli tvungen att berätta en hel del detaljer som jag tar med här nu, och då skulle det vara för lätt att lista ut vem han är.
Som sagt vet jag om att detta är förbjuden kärlek med stort F och att alla jag talar med skulle råda mig till att försöka glömma honom, men det är faktiskt så att jag varit tvungen att glömma andra jag varit förtjust i, och vet hur himla svårt och jobbigt det är.
När man ska glömma någon brukar det funka att fylla vardagen med en massa aktiviteter, och jag har redan mitt liv proppfullt med program, ändå är det omöjligt att inte tänka på honom, kanske just för att vi har så lika intressen.
Jag skulle inte kunna glömma honom heller om jag försökte för jag kan inte nöja mig med det, och jag har aldrig haft sådana här starka känslor för någon person i hela mitt liv.
På tal om mina föräldrar, de ger intrycket att förvänta sig att jag ska bli ihop med och dra hem någon söt liten jämnårig kille och det gör så ont i mitt hjärta varje gång de retas med mig på skoj om sådant, eftersom det är som det är det här nu.
Detta ledde till och med till att jag ett tag grät varje kväll.
Jag har inget emot de jämnåriga killarna, det är bara det att jag inte kan bli kär i dem, tror jag i alla fall.
Just nu känns det som att jag inte vill det heller, utan "the only person I want" är han med stort H.
Det sägs ju att tjejer mognar före killar, och jag har alltid varit en sådan tjej som utvecklats väldigt tidigt. Redan som barn lärde jag mig läsa, skriva, och räkna vid väldigt tidig ålder, jag började också intressera mig för saker som nyheter, och politik redan som ganska liten.
Jag kom in i puberteten flera år före mina kompisar, och förutom det har jag alltid också varit lite "lillgammal".
Naddis
Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej Naddis!
Äschdå vännen, vi beklagar att Amors pil träffade helt åt skogen när han skulle skjuta kärlek på dig. För precis som du skriver, precis som du VET, så är det här en omöjlig kärlek. Vi vet att du inte vill höra det här, men det är inte bara förbjudet enligt lag, det skulle vara fruktansvärt moraliskt fel. Inte bara på grund av åldersskillnaden, utan även för att du står i beroendeställning till honom (kolla våra sidor i nuvarande månadens tema om Inte-okej-sex under "Åldersgränser" sedan när du läst klart här!). Framförallt skulle det vara något allvarligt fel på hans psyke om han fattade tycke för en så ung tjej. Du vet det här, men det gör det ändå inte lättare att glömma honom.
Du är inte den första tjej som faller för en mycket äldre kille. Det är ju tyvärr lite så att vi inte kan bestämma över vem vi klickar för. MEN vi kan alltid bestämma över hur mycket vi låter känslorna blomma upp, om vi faktiskt blir kära eller inte. Ofta har vi liksom släppt kontrollen över känslorna så hastigt att det känns som att vi inte kunde hjälpa det, att vi liksom nästan tvingades att bli kära och som om vi inte skulle kunna styra det. Men man kan alltid bestämma över sina känslor - ibland på ett ögonblick, men ibland är det mycket svårare och tar mycket längre. Det beror säkert på hur mycket man låtit känslorna växa till sig och ta kontrollen, hur mycket man matar dem med fantasier och dagdrömmar, hur mycket man associerar till just Honom när man hör en kärlekslåt osv... Men det GÅR att glömma.
Om man faktiskt vill. Det är alltså vanligt att vara kär i en mycket äldre person. Och det finns psykologiska förklaringar till det här. Det sägs att många av de som faller för en person de vet att de aldrig kan få, som en gift man, en kusin, en rockstjärna eller till och med en karaktär i en TV-serie, så gör det för att det är en trygg form av förälskelse. Vetskapen om att det aldrig kan hända något på riktigt, att det aldrig kan bli allvar, kan kännas lugnande och betryggande. Man får vara kär, njuta av fjärilarna i magen och liksom öva sig på att känna de känslorna, men man behöver inte utsätta sig för riskerna, kunskaperna, upplevelserna och känslorna som ett verkligt kärleksliv skulle kunna innebära (allt från att ta kontakt till att kyssas till att få sitt hjärta krossat). Och det är inget fel med att ha sådana här kär-på-avstånd-i-någon-omöjlig ett tag under livet, tids nog tar man nästa trappsteg på den sexuella trappstegen och blir kär i en "riktig" kille, någon man faktiskt har en chans med. Då kommer man att glömma den man inte kunde få på ett ögonblick.
Så lite praktiska tips medan du väntar på nästa fas:
- Berätta för dina föräldrar att du är olyckligt kär just nu och att det därför gör ont när de retas. De behöver inte veta fler detaljer än så, men de menar säkert inte att såra dig - och hur skulle de kunna veta att de gör det om du inte visar det/berättar?
- Ingen kille är någonsin värd att ligga och gråta för kväll ut och kväll in. Jo, man kan vara sårad, jo man kan vara missnöjd med sin nuvarande livssituation, jo man kan ha pipigt i hjärtat för att man längtar efter något men vill ha men som man inte får. Men det är bara man själv som kan göra sig själv lycklig. Världen kommer inte magiskt att bli fantastisk bara för att han börjar tycka om en, det blir bara ett stort plus i så fall. Det är man själv som kan göra om sitt liv för att tomrummet efter Honom inte ska vara så smärtsamt stort. Och det har inte bara att göra med att fylla sin tid så mycket att man inte hinner tänka på honom, det handlar framförallt om vilken inställning till livet man har. Till kärleken. Känner man sig halv utan någon annan tänker man fel. Kärlek borde vara 1+1=2, inte ½+½=1. Does this make sense at all?
- Det finns inget som kunde ursäkta ett förhållande mellan er. Inte att du är mogen för din ålder, inte Kärlek, ingenting. Så försök låta bli att hitta ursäkter. Ju mer ursäkter, desto mer håller du liksom hoppet vid liv, desto mer besviken blir du när du ändå vet att det inte kan bli något, desto ledsnare blir du av alltihopa. Så sluta. Vill du, så kan du fortsätta fantisera. Men tro inte för ett ögonblick att ni har en chans, det är bara du som lider av det.
Jo, nu lät vi hårda. Men vi tror att vi inte skulle hjälpa dig om vi gav dig sådana råd att det skulle hålla hoppet vid liv. Tids nog kommer det in en kille i ditt liv som får dig att glömma den här äldre läraren. Om du nu inte är så upphängd på läraren att du liksom får en självlysande "jag-är-upptagen"-skylt i pannan så ingen annan kille vågar ens se åt ditt håll. Men sedan när du är redo, så går du vidare, tar nästa steg på din sexuella utvecklingsstege, upplever mer irl och en vacker dag kommer du att småle åt din ungdomskärlek :) Life does go on. <3
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar