Drama..

Hej ...!

Voj sötis! Hur känns det idag? Fortfarande lika? Vi svarar i alla fall utgående från det du skrev åt oss, och hoppas det ska hjälpa lite. Vi ska gräva i våra stora ryggsäckar av livserfarenhet och se ifall vi kan ge lite tips och råd.

Det finns en sak som brukar ställa till problem i förhållanden, oavsett hur gammal man är eller hur många man varit ihop med innan. Det är att vi alla brukar ha lite olika förväntingar på hurudant förhållande vi vill ha. Vi har ganska ofta en färdig bild i huvudet om vad det innebär att vara ihop, hurudana man ska vara mot varandra, vad som är viktigt i förhållandet och inte osv. Visst finns det de som inte har några förväntingar alls på sin pojk-/flickvän och bara lite tar dagen som den kommer - och kanske mest bara utgående från vad han/hon själv behöver, humöret för stunden osv. Kanske är det oftare tjejer som har förväntningar och föreställningar om det romantiska förhållandet och den perfekte pojkvännen.

När det inte är som man hade tänkt och när det krånglar och är mänskligt, så blir vi lätt besvikna eller frustrerade. Nå, om det gällde en riktigt bra kompis, så kanske vi skulle säga till typ "hördu när du gör så där blir jag ledsen, för jag skulle vilja att du gjorde si och så istället". Men när det gäller kärlek, så blir vi ofta tystare istället, osäkrare, räddare för att vara för "på" (klängig), räddare för att han/hon ska ta illa upp eller göra slut eller något... men förväntar oss liksom ändå att partnern ska vara tankeläsare och förstå helt av sig själv varför vi är ledsna och vad vi behöver. Dessutom börjar vi lätt misstolka eller överanalysera, så att det han gjorde/inte gjorde blir jättestort och problematiskt. Eller så överreagerar vi och blir superledsna för något som den andra kanske inte ens håxat att skulle kunna vara något fel. Alltför många förhållanden kraschar bara för att ingen SÄGER till när det känns fel. Eller av den enkla orsaken att förhållandet inte var så himla fantastiskt som de hade tänkt sig.

Så ser man på det du skrev utgående från det här, så kan man kanske gissa sig fram till vissa saker. Din pojkvän har kanske inte samma behov att prata om seriösa saker som du har. Det betyder kanske inte att han inte skulle kunna tala om sådant, eller har de tankarna, men han kanske bara inte vill göra det via sms? Kanske tänker han som en stereotyp österbottnisk karl "ånej, nu börjar hon prata om sådant där jobbigt nu igen..." Jo, det är väldigt dra-alla-över-en-kam och klassiskt, men faktum är att det här relativt ofta stämmer in på högstadiekillar här i regionen. Tjejer är liksom vanare att diskutera seriösa saker tex med kompisar eller på lektionen i skolan. Det är nog så att det kräver lite övning i att tänka på djupare saker - och redan bara sådant som att ha ett språk och ord för vad det riktigt är man känner är något vi alla måste lära oss. Så han kanske varken vill eller kan diskutera seriösa saker. Men du vill - och kanske tycker att det "hör till"? Kanske är det så att du antingen måste låta honom vara sig själv, långsamt och försiktigt öva honom på det, fylla ditt behov genom att prata med andra människor eller ge upp och hitta en bättre.

Kanske var det också för att han kanske inte är van att tala om djupare saker och känslor som han blev sur på att du varit deprimerad - han kanske bara inte riktigt vet vad det betyder, kanske hade fördomar om att det innebär att du är en dramaqueen eller tror du är speciell på något sätt (också en sorgligt typisk österbottnisk inställning till psykisk ohälsa) eller kanske kände sig hjälplös. Kanske? Folk kan reagera både på sin egen okunskap och på hjälplöshetskänslor genom att bli arga på det som får dem att känna sig så. Ja, eller så är han en omogen jerk. Men det betyder inte heller att han för evigt är en omogen jerk - folk lär sig och utvecklas och blir bättre på att ha med andra människor att göras. Kan vi ju hoppas och tro i alla fall. Men alla får vi göra misstag. Det knepiga är dock att inse själv att man gjort ett misstag, och ibland kan man bara göra det genom att någon säger till.

Så det skulle säkert löna sig att försöka tala med honom om det i något skede. Förklara lite mer vad det egentligen betyder att vara deprimerad och berätta att han inte hjälpte alls genom att bli arg. Minns också att ingen någonsin tycker att det är lätt att säga ursäkta, förlåt eller förklara varaför man gjort något dumt. Folk vill inte gärna erkänna sina brister och fel, visa sig svaga eller i underläge. Så det kan hända att ni får stryka ett streck över det här för att kunna gå vidare. Han kan bli bättre. Men det är klart att det också finns gränser för hur mycket du ska tåla i väntan på att han eventuellt blir bättre också. Inte ska någon få såra dig eller behandla dig illa hur mycket som helst heller. Men du måste själv besluta vad du är villig att ta emot och vad som är för mycket och du borde göra slut.

Överlag: våga prata med honom om vad du tänker och känner - även när han verkar bli konstig eller tystnar. Minns att det oftast beror på osäkerhet, "vad vill hon att jag ska säga då...?" Men säg tex att det känns som att det alltid är du som ordnar så att ni ska träffas och att det sedan känns som att han bara vill hem och att du är orolig för att vara för klängig. Är det faktiskt så eller övertolkar du? Oftast går det så mycket lättare och smärtfriare än man ens kunnat drömma om när man faktiskt bara ärligt frågar rakt ut - och inte förväntar sig någon tankeläsning. Som sagt, han kanske inte ens insett att du tolkar det så här.

Hoppas att det här alltså var till någon hjälp. Vi gissar oss ju bara fram, minns det, det är nog bara han som VET.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och storasyster-sommarjobbaren Angelica