Jag läste frågan "tappar intresset" och måste säga att jag känner igen mig i den situationen på flera sätt.
Jag är en heeelt vaaaanlig tjej som går sista året på gymnasiet. MEN - jag har aldrig i hela mitt liv haft en pojkvän eller flickvän. Otroligt men sant. Alla mina andra kompisar har åtminstone under någon period i sina liv haft någon, vissa har fortfarande, och jag har alltså aldrig haft. Inte ens något oskyldigt förhållande på dagis, nej, ingenting.
Vad bottnar nu det här i då? Jag tror att det beror på ingenting annat än mig själv. Då menar jag inte att jag tycker att jag är ful, värdelös osv för det är jag absolut inte. Jag tycker om mitt utseende och min klädstil, och gillar att vara jag helt enkelt. Det enda jag stör mig på hos mig själv är att jag är så introspektiv av mig och uppfattas som en sådan som är inne i sitt skal.
Jag har ganska lätt för att bli intresserad av andra. Inte jätte, men ganska som sagt. Kär på riktigt har jag dock bara varit en enda gång, och det var för två-tre år sedan i en kille som idag är en av mina allra bästa vänner. Han besvarade aldrig min kärlek, vilket sårade mig djupt. Sedan dess har jag blivit intresserad av killar lite här och där, men jag har märkt att så fort de visar minsta lilla intresse tillbaka får jag kalla fötter och drar mig undan. Mår psykiskt dåligt, får något slags ångestkänslor och känner att jag bara måste slå mig fri. Varje gång jag får besvarat intresse tänker jag "okej, nu ska jag njuta av situationen och vara lycklig precis som alla andra som får sina känslor besvarade", men det slutar i samma panikkänslor varje gång! Det behöver inte ens vara så att den andra faktiskt är intresserad, utan jag kan tolka minsta lilla tecken på det sättet, och så vandrar mina tankar iväg till hur det skulle vara om vi var ihop...
Ni hör ju själva hur dumt det låter. Jag kan inte leva i situationen utan tänker hela tiden flera steg längre innan vi ens lärt känna varandra! Ett par blir man ju ändå inte innan man varit kompisar ett tag! På något sätt är det ändå som att jag måste förbereda mig mentalt, och det hela leder till att jag omedvetet börjar försöka leta fel hos personen så att jag lättare kan rata honom om så skulle behövas. Mest petig är jag med personens sätt att skriva, för jag är själv bra på att uttrycka mig i text och vill helst att han också ska vara det så att vi kan kommunicera även via meddelanden på ett bra sätt. Och så måste han vara SMART och ha bra humor.
Iallafall. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag bara förstör för mig själv, och så ser jag hur de hittar andra sedan och så står jag där och stampar...
Jag vet inte ens om det är kille jag vill ha. Nu i höst blev jag nästan förälskad i en av mina tjejkompisar vilket kändes jättekonstigt. En gång tog jag till och med initiativet till att kyssa henne, och gud, det var underbart! Vet dock att hon inte är intresserad på det sättet.
På en fest för några dagar sedan hånglade jag med en tjej och berättade det sedan för min andra kompis som festen var hos. Hon sa att hon trodde att jag var bisexuell, för jag har hånglat med den tjejen förut, och så den andra tjejen som jag blev nästan-kär i då. Vet inte vad hon grundar det mer på... Kanske att jag ville kyssa även henne när jag var full, eller att jag sa att jag älskade henne samt att hon had en snygg rumpa (varför sa jag ens så?). Vet inte.
Men jag behöver bli av med de här jobbiga rädslorna som orsakas av att killar kommer "för nära". När tjejer gör det känner jag inte så alls på samma sätt, men jag vet ju med mig att jag kan bli intresserad av killar. Dock känner jag mig äcklad av tanken på att ta i deras könsorgan, och det är ju inte riktigt normalt med tanke på att det ändå är ett fortplantningsorgan som behöver stoppas in i en kvinna för att människan ska överleva som art.
Det är väl bara att konstatera att jag är rädd för emotionell närhet. Behöver väldigt stort eget utrymme har jag märkt, och vill inte bli låst i ett förhållande. Samtidig vill jag veta om det är så underbart som alla pratar om... Och jag vill kunna njuta av det.
Kan för övrigt berätta att det finns en kille som är uppenbart intresserad av mig. Dock bor han väldigt långt bort. Han är söt och så, men inte så smart och har inte så god självkänsla. Intalar mig att han inte är min typ för att jag ska slippa bli tillsammans med honom. Som ett konkret tecken på mitt dilemma kan jag nämna att jag hånglade med honom på en fest, men efter ett tag kände jag att det blev för mycket och gick och hånglade med en annan istället. Fysisk närhet har jag inga problem med, och så länge jag vet att det hela bara är en lek går det bra.
Är rädd för vad andra ska tycka också, särskilt min mamma. Mamma är så granskande av sig, och jag känner mig aldrig riktigt bekväm i hennes närhet. Har aldrig gjort. Kärlek och sex skulle jag aldrig kunna prata med henne om även om jag kan prata om i princip allt annat.
Oj, nu blev det långt kände jag. Vad ska jag göra? Känner mig som ett missfoster som inte bara kan ha förhållanden och vara lycklig som alla andra. Lilja4ever
Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej Lilja4ever!
Ja du, det låter som att du har en hel del på gång i din "inre värld" just nu. Och det är i och för sig helt okej, det kommer perioder under hela livet (men speciellt i ungdomen) då man söker sig själv mera intensivt än annars. Och just när det gäller den egna sexualiteten och det egna kärlekslivet känns det ofta väldigt intensivt - och kanske också väldigt viktigt. Man kanske önskar sig klara svar på både små och stora frågor... men kanske har man samtidigt svårare än annars att acceptera såväl sanningar som att vissa frågor kanske inte har några klara svar?
När det gäller den här typen av stora frågor i livet, så är det dessvärre också bara man själv som kan svara. Det är bara man själv som kan säga hurudan man är eller inte är och bara man själv som kan avgöra om teorier om orsaker till varför man reagerar si eller så kan tänkas stämma. Vid just den tidpunkten i livet i alla fall. Vi är inte proffs på det här med sexualitet och kärlek - finns det egentligen proffs på sådana saker? - men vi kan ge dig en och annan teori, lite förslag för dig att ta ställning till?
"Klassikern", när det gäller tänkbara förklaringar till att dra öronen åt sig så fort det börjar hetta till, är rädsla. När någon drar sig undan så fort det romantiska eller sexuella intresset verkar vara besvarat, så brukar förståsigpåarna säga att personen ifråga är rädd för kärleken. Och egentligen är det kanske inte så långsökt, för människan brukar som varelse vara lite rädd inför saker som är okända, som man inte har erfarenhet av eller kunskap om, inte kan kontrollera, inte har "instruktioner" för användningen av eller någon facit för resultatet av. Ju större saker i livet det handlar om, desto större kan rädslan växa sig. Och ju mer man undviker det man är rädd för, desto större blir rädslan - och ju fler blir oftast motiveringarna och argumenten till varför man har rätt i att vara rädd. Ursäkterna, med andra ord, för att slippa ta tag i rädslan och utsätta sig för det som gör en osäker. I kärlek är sådana ursäkter som väldigt bestämda krav på motparten, en idealisering av "friheten", starka förväntingar på hur en relation borde och inte borde vara och en ovilja att kompromissa, ge upp något eller ändra på sig själv väldigt vanliga.
Kärlek handlar om mod. Och mod är att göra det man är rädd för. Vi kan tjata om att våga ta kontakt, våga berätta vad man känner och våga bli intim i alla våra svar här på frågor om förälskelse, men faktum är att vill man ha kärlek, så finns det inga genvägar eller skyddsnät eller garantier. Vi kan aldrig någonsin veta säkert om någon är "rätt", om känslorna är "äkta" eller om vi gör rätt val. Men vi kan inte heller vinna något om vi inte släpper kontrollen och låter saker och känslor hända. Jo, det är skrämmande, men belöningen är också en av de absolut starkaste drivkrafterna och njutningarna mänskligheten känner till. Så till den vida grad att det ofta verkar som att den moderna människan i allmänhet nog listar kärlek på förstaplatsen för Meningen med Livet!
Slutligen: det är okej att söka. Det är okej att leta efter svar och kanske inte finna några som är 100% sanna. Det är okej att vara lite vilse och det är okej att vela fram och tillbaka. Men det är också okej att göra fel beslut, göra ogenomtänkta och emotionellt riskfyllda saker och ångra en del. För det är det som kallas att vara människa. Det är så vi upplever saker, det är så vi lär oss och växer, det är så vi är själsligt rikare i slutet av livet än i början av det. Hursomhelst är det nog inte mycket till liv att alltid välja det trygga alternativet och skydda oss själva - för då upplever vi aldrig något och går inte framåt.
Hoppas att de här tankarna kan hjälpa dig framåt - för framåt måste du ju förr eller senare. Stooooor kraaaaaam,
hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
1 Kommentarer
:) 13/01/2015 5:32pm (10 år sen)
Hej!
jag är 25 år och jag har aldrig haft en pojkvän. För ett år sen när jag var 24 så var jag på träff med en kille men vi blev till kompisar istället och i somras fick jag min första puss. Jag är också sån att så fort en kille visar intresse för mig så drar jag mig tillbaka därför att jag kan tycka att det går för fort fram. Jag vill också ha en pojkvän men man kan inte stressa fram nåt och kärleken kommer när man minst anar den sägs det.
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar