Förhållande

Hej Förvirrad kille!

Å lugn, vännen, lugn, det här kanske inte alls är så farligt som det känns nu. Se, det kan finnas en mycket naturlig förklaring på det här. Vi ska förklara:

Det är nästan obligatoriskt att man i något skede av ett kärleksförhållande kommer till en brytningspunkt, en kris kunde man kalla det. Den här inträffar allt från 2 veckor till 2 år in i förhållandet, vanligtvis mellan 2 och 6 månader in i förhållandet, lite beroende på omständigheter som tex hur ofta man har möjlighet att träffas. I början är nämligen de flesta så kallat nykära, svävar runt på rosa moln, är fylld av lyckorus och fjärilar i magen. Men den känslan KAN inte vara för alltid, NYförälskelsen kommer förr eller senare att svalna av. I något skede ska det visa sig om förhållandet var mer än bara förälskelsekänslor, alltså om det har en möjlighet att bli en stadigare, tryggare och mera varaktig Kärlek. Var det bara förälskelse, så håller förhållandet troligen inte igenom krisen.

När förälskelsekänslorna börjar svalna är det som om vardagen infinner sig och som om man skulle ta av sig de rosafärgade glasögonen och se partnern för den person hen verkligen är under ytan. Jo, det handlar inte bara om att man som nyförälskad helst bara vill visa sina goda sidor och håller sig från att vara sur, barnslig, omogen, självisk osv (vilket vi alla ändå är nu som då, men vi visar det inte gärna åt den vi är förälskad i). Det handlar också just om de rosa glasögonen, att man VILL se älsklingen som världens bästa, ljuvligaste, vackraste osv. Det är till och med bevisat när de studerat förälskades njutnings- och berusningshormoner i hjärnan. Vi blir "förblindade" av kärlek i början. Det här betyder att när ruset släpper, så träder den verkliga partnern fram för våra ögon. Och ingen är perfekt. Då kan vi börja störa oss på hens egenheter och dåliga sidor, irritera oss på saker hen säger eller gör. Det är alltså nu vi verkligen lär känna varandra och ser om vi verkligen passar ihop. I alla fall så pass bra att förälskelsen blir till kärlek och att vi kan leva med varandra - VILL leva med varandra trots den andra människans "o-perfekthet". Om inte, så kommer förhållandet att förr eller senare ta slut, antingen liksom rinna ut i sanden eller dö med buller och brak.

I våra öron låter du som att du var mycket, mycket förälskad i henne i början. Det här var dessutom ditt första riktiga förhållande, så det påverkade dig kanske extra starkt? Kanske gjorde oerfarenheten och osäkerheten (kanske både på om du själv skulle duga och på hur man riktigt hanterar ett kärleksförhållande) just att du blev så ängslig, kanske lite svartsjuk (alltså rädd att hon skulle hitta någon bättre än dig)? Klart att då den här avkylningen av känslorna skrämmer - betyder det att kärleken dött nu när du inte längre känner detsamma som i början. Men nej, det behöver det alltså inte alls betyda. Dina känslor och ert förhållande kanske bara förändras till mera vardaglig kärlek nu? Den som exempelvis pensionärer som varit gifta i årtionden kan känna för varandra. De älskar inte varandra mindre bara för att de inte längre är förälskade, de älskar bara på ett annat sätt.

Så vårt råd är framförallt att ge dig själv - och henne - tid nu. Gör inget förhastat. Se vart det utvecklar sig. Tro inte det värsta om allt. Ha tålamod med er utveckling och känn så småningom efter om du är villig att börja jobba på förhållandet och kompromissa. Ingen är perfekt, men inget förhållande är perfekt heller och det finns inte ett enda som inte skulle kräva jobb och ansträngningar för att funka. Är du villig att kämpa? Ta i så fall och läs igenom våra sidor om Parförhållandet. Där finns tusen tips, förklaringar och råd som kan hjälpa dig förbi de vanligaste fallgroparna i ett kärleksförhållande. (och tar det slut mellan er så har vi sidor för det också, Göra slut)

Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna