Har nyss lämnat ett förhållande efter nästan 5 år. Mitt första förhållande då vi blev tillsammans när jag va 18 å han 19. Vi flyttde tillsammans i ett gemensamt hus, som dock står i hans ägo men jag skaffade möbler och dylikt. Före vi flyttade tillsammans så sågs vi endast på helgerna pga avståndet, och vi bråkade i princip aldrig. Lite småtjafs men inget farligt. Vi kompletterade varandra bra och jag kunde berätta allt för honom. Jag berättade en väldigt känslig sak om mig själv för honom som jag inte ens kunnat prata med min familj om. I början av detta åt flyttade vi tillsammans. Första tiden så kändes allt lite konstigt då allt var så nytt, men det började gå. Efter 1,5 månad började jag bli rastlös eftersom jag var så mycket ledig från skolan och han hade sitt intresse kvar som han pysslade med hemma. Jag kände mig ensam och blev irriterad och var ofta på dåligt humör. Vi började bråka och jag sa saker som att han har ju allt där och jag har inget, att jag vill flytta bort tillbaka till min hemby... och gnällde på att han aldrig gav mig nån av sin tid. I själva verket var han inte borta mycket utan jag överdrev nog en del också. Samma diskussioner fortsatte med några veckors mellanrum och jag gnällde på honom. Allt detta för att jag har så otroligt svårt med förändringar...Efter en tid lugnade sig saker och ting och jag började trivas bättre. Men jag märkte på min sambo att allt inte var som det skulle. Vi har alltid varit kärleksfulla mot varandra men det var som att gnistan var borta. Jag försökte fråga honom men han sa bara att det inte va nåt. För 1,5 vecka sen kom han hem från arbetet och mådde så dåligt. Då berättade han för mig att hans känslor för mig va borta, och hade varit. Borta i 3 månader(!) att han bara just nu såg mig som en vän. Det kom som en chock då jag trodde allt hade varit ok och Jag blev förståss ledsen och besviken och gav honom inte en chans att prata färdigt utan jag började skrika och packa mina saker och sa att jag skulle hem... jag var okontaktbar. Vi bråkade några timmar och sedan lugnade det sig lite. Han sa att han vill fortsätta jobba på förhållandet och vi kom då överens om att jag skulle flytta till föräldrarna under sommaren. Dagen efter då vi båda hade lugnat oss ordentligt satte vi oss ner och pratade och kom fram till att jag skulle bo kvar och vi skulle jobba på förhållandet tillsammans och han ville ge sina känslor en chans att komma tillbaka då vi visste precis varför de försvunnit. Hans känslor hade försvunnit i samband med att han efter mitt gnäll och tjat känt sig otillräcklig och mått väldigt dåligt. Sagt och gjort. En veckas tid fortsatte vi som vanligt. Vi hade kul och skämtade med varandra som vanligt. Men jag kände att jag började må sämre av att inte veta vart vi va påväg och av att veta att han inte hade några känslor för mig... så för två dagar sedan tog jag upp allt till diskussion igen. Han kan ju inte bara tvinga fram sina känslor sådär, det vet jag, och det kommer ju inte på en vecka. Han sa att något finns det som gör att han vill arbeta på det och han saknar det vi hade, men samtidigt vet han inte säkert om det kommer tillbaka. Efter lite om och men började han säga om de ändå va bäst att göra slut då han int alls vet och jag går och funderar och mår dåligt. Så sagt och gjort. Vi grät båda och det var tungt. Han kramade mig vid flera tillfällen. Jag for hem till mina föräldrar samma kväll och han gav mig en lång kram före jag for... var tungt att lämna honom ensam när man såg hur dåligt han mådde... och jag mår fruktansvärt! Har annars lidit av ångest från och till och har aldrig haft en sån ångest som denna förr. Gråter mest och vet knappt vad jag ska ta mig till. Varken han eller jag sov något vidare den natten eller kunde riktigt äta igår. Vi har haft kontakt nog sen i förrgår. Det är fullt normalt förståss att må dåligt efter ett uppbrott men jag undrar om vi falktiskt gett upp för tidigt. Vi vet ju precis vad problemet till allt är och varför hans känslor svalnat. Jag har kvar addressen hos honom ännu och ingen av oss vill riktigt berätta om uppbrotten än åt nån annan än de närmaste. Men jag undrar om det finns chans att reparera allt efter att vi båda fått en tid ifrån varandra och får en chans att komma över sorgen och den värsta saknaden? Har vi varit för hastiga i vårt beslut? Och hur ska jag göra för att komma över den värsta sorgen och börja orka ta tag i vardagen igen? Just nu orkar jag mest ligga i sängen... Sakerna och möblerna och allt har vi kommit överrens om att får vara kvar tills vi hittat oss själva och riktigt fått reda ut alla känslor och allting. Men jag vill även förbereda mig på att det nu finns en chans att det är slut för gott nu. Hur gör jag det? Men han sa iaf att han aldrig vill förlora kontakten med mig och att vi ska kommunicera. Allt känns så overkligt, men hur bearbetar jag detta på bästa sätt? Förtvivlad
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej.
Jag förstår att det känns väldigt tungt just nu. Det är alltid jobbigt då ett långt förhållande tar slut, och ångesten är antagligen ännu värre då allting lämnade lite oklart och svävande. Det är okej att vara ledsen och uppgiven och olycklig, det är ingenting du behöver försöka dölja eller motarbeta. Det suger, så är det.
För mig är det svårt att svara på om ni gjorde rätt eller fel som bröt upp. Ni flyttade ihop, och det är en stor förändring från att tidigare ha levt ganska skilda liv. Det är svårt att på förhand veta hur en relation förändras då man går från att träffas mest på veckosluten till att vara tillsammans hela tiden. Å ena sidan är det skönt att ha den andra där, men å andra sidan kanske det kommer fram att man har väldigt olika förväntningar på varandra, och att det finns stora skillnader i t.ex. hur man hanterar konflikter. Den ena kanske är van vid att gräla och sedan bli sams - medan den andra kan uppfatta även små konflikter som väldigt stora och hotfulla.
Det kanske mest centrala för hur ni skall gå vidare är hans känslor för dig. Det kan hända att han känner saknad efter dig nu då du inte är där, och att han inser att han ändå skulle vilja jobba på er relation. Men det kan också hända att hans känslor för dig faktiskt har svalnat, och då är det antagligen bättre att ni flyttade ifrån varandra för att undvika att dra ut på någonting som sedan skulle sluta i bitterhet på varandra. Det blir garanterat en konstig och pressande situation om ni skulle ha fortsatt bo ihop och "vänta" på att hans känslor kommer tillbaka. Ni är unga ännu, så pass unga att kärlek nog inte är någonting som skall "krystas farm", finns den så finns den - och då kommer han att inse det nu då ni är på olika håll.
Jag förstår att det är väldigt tungt. Och att du saknar honom och känner dig hjärtkrossad. Men det bästa är kanske ändå att du försöker ge honom lite tid och utrymme. Om det är meningen att ni två skall vara tillsammans så kommer ni att bli det igen, men då måste han få en chans att sakna dig först. Försök lägga tid på dig själv. Försök hitta saker som du själv tycker om och satsa på dig. Då kommer antagligen också ert gemensamma liv att bli lättare om ni skulle hitta tillbaka till varandra, eftersom du kanske skulle ha mer innehåll i ditt liv, och då kanske ha större förståelse för att han sätter så mycket tid på sin hobby.
Skriv, rita, måla eller gör någonting annat kreativt som du kan få utlopp för dina känslor genom. Ta promenader eller hitta en motionsform som du tycker om som ger dig utlopp för energi och så att du sedan kan slappna av. Jag vet att det suger just nu, men det kommer att bli bättre <3
Skriv in pånytt om du behöver lätta på trycket.
Många kramar
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar