Har kärleken gjort mig blind

Hej!

Hm... det är alltid något fel på kärleksrelationer. Alltså, missförstå mig inte. Det ska nog VARA fel i alla relationer, eftersom inte en endaste relation i historien hittills varit 100% perfekt och felfri. Det finns alltid något, och det varierar från relation till relation och även från tid till tid i relationen. Problemet är ju istället att försöka avväga hur stort problemet/problemen är och därefter besluta om det är 1) något som går över, 2) något som går att lösa, 3) något som man har ork och lust att lösa, 4) något som beror på personlighet och därför kan vara svårt att lösa, 5) något som kostar mer än det smakar att försöka lösa eller 6) om man ska gå vidare och hoppas på lite mindre problem i nästa förhållande. Jag ska fundera mera om dessa punkter utgående från det du beskriver - men minns att när det kommer till kärlek finns det sällan några korrekta svar; alla du frågar kan ha lite olika åsikter (på basen av egna kunskaper, erfarenheter och livssyn) och dessutom är det här bara din version och svararen (jag) har ju ingen aning om vad han tycker&tänker. Inte heller kan jag se in i er framtid. Och slutligen kommer beslutet alltid att vara ditt eget, jag kan inte ta några beslut för din del.

1) Det finns ju en chans att en del av det du oroar dig för bara är tillfälligt. Att han just nu inte alls är mogen för barn och därför inte kan tänka sig att ha egna barn. Unga vuxna "håxar sig" i olika skeden av livet att de vill bilda familj och före de är "där", så kan tanken vara direkt motbjudande. Det är helt normalt i sig och behöver nödvändigtvis inte betyda att han aldrig skulle vilja ha barn. Man kan ju ändå gärna diskutera det här, för rätt som det är finns det något just nu som gör barn väldigt oattraktivt för honom, tex att hans brorsas snoriga, ouppfostrade glin avskräcker honom eller att han fått för sig att han skulle bli en dålig pappa. Även andra saker kan ju komma fram bara man faktiskt talar om det.

Och samtidigt, vad beträffar att tala om saken, så är det faktiskt ett ansvar man har tagit på sig när man inlett en kärleksrelation med någon. Att prata om själva relationen, sina förhoppningar, ambitioner, problem osv inom relationen hör till när man är ihop, precis lika mycket som att se till att preventivmedlen funkar eller att betala sin del av elräkningen om man bor ihop. Man kan inte bara säga/visa att man inte tänker prata om relationen med sin partner, man får inte banga ur det ansvaret. Visst, många gör det - och den stereotypa österbottningen brukar ju försöka tiga ihäl problem och vara väldigt styva i sina roller, ha svårt att ändra på sig. Men hej, ni lever på 2010-talet, män borde väl ha fattat vid det här läget att de kan och ska prata känslor, tankar osv!

Men det kan ju hända att han - och många män med honom - antingen är rädda eller okunniga. Rädda att prata om känslor för att de tror att det ska bli värre av det (eller att de måste kämpa för relationen eller erkänna sina egna svagheter - och att det faktiskt skulle vara lättare att vara struts) och för att de aldrig riktigt lärt sig HUR! De kanske inte har ett språk att uttrycka känslor på, inte är vana hemifrån att prata om känslor eller inte är i kontakt med sina egna känslor. Vissa människor gillar inte att känna sig okunniga, begränsade, anklagade eller "dumma", så då undviker de hellre hela saken. Din killes sätt att försöka undvika de potentiellt jobbiga diskussionerna verkar vara att skylla på PMS - vilket i sig är skitstil! So what om du blir känsligare då, och det är ju inte som om du skulle bli dum i huvudet av hormonerna! Morr... Om något, så kanske det är just under PMS som du äntligen kan lyfta bladet från munnen och få ur dig det där du tryckt på hela månaden?

2) Om man pratar om saken, så kanske problemet går att lösa? För det första kan "katten på bordet" göra att situationen lättar en hel del. "Du verkar vara svartsjuk. Har du några tankar om varför du reagerar så?", "Visste du att jag är lite ledsen för att du sällan är uppmuntrande mot mig och stöder mig när jag ska göra stora grejer? Istället skulle jag vilja att du gjorde... (och så ger du honom modellen du önskade att han skulle följa)" (OBS, undvik överdrifter som alltid och aldrig). Beskriv gärna dina känslor och teorier, men utan att låta anklagande eller krävande. Kom även ihåg att ge honom utrymme för att berätta vad han behöver av dig. Att ha en relation är att ha 50% av ansvaret, "it takes two to tango".

3) Nå, vill du lösa det här? För att hålla liv i kärleken (och ja, efter första förälskelseskedet måste alla anstränga sig för att hålla liv i kärleken, den lever inte av luft allena) så måste man åtminstone vilja göra det. Känna att det är värt det eller känna hopp om att det ska kunna bli bättre. Någonstans läste jag att om ett förhållande är till 70% bra, så är det värt att behålla. Men alla har vi kanske egna % för hur mycket problem vi kan tåla, hur mycket operfekt och olyckligt vi orkar med innan vi ger upp. Här gäller det dock att vara ärlig med sig själv och erkänna ifall det skulle råka vara så att man fortsätter vara ihop för att man är rädd för ensamheten som singel eller för att det skulle vara så besvärligt att dela upp ägodelarna när man flyttar isär eller för att man bokat gemensam resa till Thailand... Ingen har någon garanti om hur livet skulle se ut utan varandra, om det tog slut, men man kan ha en rätt bra bild av hur relationen kan fortsätta, både med och utan förändring. Räcker det? Och om man försökt förändra förr och det inte har lyckats, hur många chanser kan man ge någon.

4) för där kommer det här med möjligheten att ändra på sig in. Det påstås att alla kvinnor vill ändra på sina män, men det gäller båda vägarna. För i ett förhållande måste man ändra på sig till en viss del för att kunna kompromissa. Som jag sa så existerar inte det perfekta paret, så man måste fila ner sina vassa kanter och bryta av lite pluppar på sina pusselbitar för att de ska passa ihop med partnerns. Inte för mycket, men ingen kan vara så envis att hen inte kan anpassa sig lite - eftersom det även handlar om personlig utveckling och kunskapen att leva tillsammans i en social relation. Men ibland kan folk helt enkelt inte förändras. De kan - eller vill - inte vrida om hjärnan till sådana värderingar eller synvinklar som behövs för att förstå den andra människan, eller så är vissa egenskaper för starka för att det ska funka ihop med andra. Men vilka saker är sådana som går att ändra och vilka inte? Tex svartsjuka är ingen personlig egenskap, utan påstås bero på att den svartsjuka inte kan lita på att hen själv duger för den andra (läs mer om svartsjuka här). Då är det inte partnern som ska ändra på sig, utan man själv. Och vad är helt enkelt sådant som man får leva med ifall man väljer att leva med den här människan - vad kan jag tolerera, acceptera? Och kan mina egna förväntningar vara för höga - antingen överlag eller för just den här relationen? Minns att det krävs två för att ha ett förhållande, man bör alltid komma ihåg att se sig själv i spegeln också. Ingen är perfekt.

Vad gäller 4:an ännu, så lurar en klassisk fälla här. Säg att ett par har sådana problem att de gör slut, men så har de nog goda känslor kvar också (eller påminner sig själv om den andres goda sidor) och så blir de ihop på nytt. Sannolikheten att det ska hålla är nu jätteliten ifall de inte löst de problem som gjorde att det tog slut till att börja med. Statistiken säger att andra försöket, tredje försöket osv inte kommer att lyckas. Och då var ju hela tiden frågan: var det sådana problem som gick att lösa eller inte?

5) Om man inte kan lösa problemen, så kommer man troligen antingen att stånga sig blodig medan man försöker eller så tillåter man problemen. Hur mycket kostar det i så fall den egna självkänslan, självrespekten osv? Kommer man med tiden att bli bitter, nedbruten eller vakna upp en dag med känslan att man "nöjt sig"? Var det "bara" för höga eller för specifika förväntningar som orsakade problemen, så är det kanske något man växer ur med tiden, alltså antingen lär sig att kompromissa eller acceptera, eller som man inser att var fånigt (tex att drömmannen ska vara lång och mörk)? Eller är det deal breakers som gör att man helt enkelt inte kan leva i förhållandet utan att det kostar för mycket?

6) slutligen: ska man gå vidare eller stanna kvar? Det valet kan ingen annan göra åt en. Och man kommer aldrig att få riktigt klara garantier på förhand att man valt rätt (så länge det inte handlar om psykiskt eller fysiskt våld, såklart). Var det rätt val? Hela livet går ut på att leva med de val man gjort och visst, man inbillar sig ofta att man kan göra valet senare, alltså antingen försöka ett tag och göra slut senare om den här chansen inte funkar, eller bli ihop igen ifall man ångrar sig. Men är det värt den känslomässiga berg-och-dalbanan. Visst, situationer och människor kan förändras, men man ska nog inte gå omkring och vänta på det, hålla ut tills dess, om det kostar en väldigt mycket. Och motsatsen: om man förväntar sig ett perfekt förhållande, så är det inte förhållandet det är fel på, utan på ens egna förväntingar, och då kommer man inte att bli lycklig fastän situationen eller människorna i den förändras.

Hoppas det här gav dig några tankar om vartåt du vill sikta. Beslutet är såklart ditt. Håller tummar och tår att det om ett halvår känns som ett bra beslut <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott