"Har man fått kärlek vill man ha mer"?

Hej Du med många funderingar!

Ja du, vete gudarna om vi förstått allt du tänkt och känt när du skrev din fråga - vem kan egentligen någonsin helt förstå en annan människa? Och så kan vi ju hursomhelst ändå bara utgå från våra egna liv, tankar, åsikter och erfarenheter när vi svarar. Eftersom det nu ändå inte finns någon instruktionsmanual varken för kärleken eller livet. Det är nog lite "learning by doing" det här livet ;) Nå, vi har ju hunnit göra lite fler försök och misstag i och med att vi haft lite längre tid på oss, så vi ska försöka oss på lite råd åt dig.

Vår första magkänsla när vi läser din fråga är att du nog dessvärre inte verkar vara intresserad eller kär i någon av de här killarna. Inte i dem som personer, inte för att de är just de människor som de är. Skulle du tex på allvar bry dig om ditt ex kanske du inte var tvungen att göra en +och-lista för honom? Visst har alla människor sämre sidor, någon perfekt människa finns inte, men redan att du hakar upp dig så väldigt på hans nackdelar talar nog sitt tydliga språk. Okej, alla kan kräva för mycket av ett förhållande, glömma bort att man alltid måste kompromissa, men för att det ska funka måste man ju VILJA få det att funka, trots olikheterna, och nu låter det helt enkelt som att du ansåg olikheterna mellan er vara för stora. Alla förhållanden är inte menade att hålla för evigt. Kärlek är nog till stor del försök och misstag, alltså.

Kanske är det som du själv funderar, att du mest känner dig ensam och kärlekstörstande? Och det är okej det också, det är inget fel eller onormalt att känna så. Vi har alla en inre drivkraft att para ihop oss med någon, höra ihop med någon, bli någon i relation till någon annan. Men det vore såklart fel att exempelvis bli tillsammans med någon bara för att slippa vara ensam, fel att inbilla sig själv känslor för någon bara för känslornas skull (inte för personens skull). Inte vill väl någon bli vald bara för att man är tillgänglig, bara som utfyllnad tillsvidare? Tänk om någon satt där ute och utvärderade dig på samma sätt?

Man kan ändå inte rekommendera någon att hålla sig bort från kärleken bara för att den är beroendeframkallande, tycker vi. Det är som att säga att de ska hålla sig bort från motion, idrott och sport bara för att man kan bli beroende av att röra på sig (bla alla belöningshormonerna motion ger). Och igen, de inre drivkrafterna i mänskligheten gör nog att vi innerst inne både vill röra på oss och bli kära. Men att röra på sig inom någon sport man inte njuter av är ju också rätt dumt (utan göra det tex bara för att få andras beröm eller snyggare kropp), eller hur, även om det då inte är fler än man själv som lider av det? Knepet är kanske att lära sig att ha tålamod. Kärlek kommer inte på beställning och kan inte tvingas fram. Visst kan man inbilla sig den typen av känslor, men hur stor chans har något fejkat egentligen att lyckas?

Vi människor är idag rätt så bortskämda med att få vad vi vill ha direkt vi vill det (ett simpelt exempel är att shoppa på nätet, att sitta på sin rumpa och klicka fram det man vill ha - och är posten försenad klagar vi högt). Vi tänker kanske allt mer sällan på vad vi kan GE, bara på vad vi kan få och vad vi är värda att få. Men människor är inte saker utan man måste förtjäna deras kärlek också. Är man inte nöjd med en så kan man inte klaga och få en ny och bättre. Att kräva en bättre är ju dessutom som att gräva en grop åt sig själv - då får man ju själv heller inte ha några fel och brister som den andra måste acceptera och tolerera.

Så vårt råd angående kärleken är att ha tålamod. Det är svårt att vänta på något gott, men bara väntandet kan lära dig mycket om både dig själv, om andra och om livet. En Stor LivsSanning enligt oss är att ingen annan människa någonsin kan komma och göra en lycklig, eftersom lycka bara kan komma inifrån. Det ger en egentligen en massa frihet och möjligheter att pröva göra sig själv lycklig, och det är kunskap som man behöver livet ut! Tex kan ju inte heller ens framtida man sitta i ett hörn på kontoret och se till att man blir lycklig med sitt jobb, eller hur ;)

Vad gäller festandet, så vad är det du väntar på? Igen, det finns en massa möjligheter där ute i världen och den enda som hindrar dig från att pröva på dem är du själv. Din egen osäkerhet och rädsla. Visst fattar vi behovet att ha någon att gå tillsammans med, vi tänkte och fungerade likadant. Men idag skulle vi också sparka oss själva i huvudet för hur ängsliga och nojjiga vi var då. Våra vuxna jag skulle säga åt våra unga jag att våga ta för sig mera av livet! Var inte så rädd! Vill du pröva vingarna, så gör det! Du kan inte lära dig flyga annars.

Naturligtvis uppmuntrar vi ändå inte någon till att dricka alkohol - också för att vi sett hur många möjligheter alkoholen FÖRSTÖRT! Festen blir eventuellt, men bara eventuellt, lite roligare en stund, men slutet på festkvällen brukar alltför ofta vara sämre med alkohol än utan. Och nu talar vi inte bara krapula, and you know it. Det är egentligen rätt så dåliga odds att festa med alkohol - skulle det vara en ishockeymatch skulle vi inte satsa våra pengar på den. Av erfarenhet vet vi att man verkligen kan ha "lika kul" tex som chaufför en kväll - undantaget är alla stupfulla kompisar som beter sig som idioter, bitchar/assholes eller bara tjutar :P.

Så, hoppas det var lite bollplank för alla dina funderingar. Som sagt, vi kan bara ge vår version av livet och har ingen garanti för att det stämmer in på din version av livet.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och hälsovårdaren Annika