hjälp

Hej tjejen som behöver hjälp!

Oj vännen, det här var inte lätt. Jag försöker att lite tänka mig in i hur jag skulle känna mig om jag var i dina skor, och det är inte bekväma skor, om man säger så :(

Hur känns det idag, är det annorlunda än då för några dagar sedan när du skrev? Ifall situationen är helt annorlunda nu, så skriv gärna in som kommentar här under din egen fråga, så kan vi svara mera sedan. Men just nu skriver jag på basen av det som står i din fråga. Och minns att jag också svarar bara utgående från vad jag själv tänker och känner när jag läser din fråga. Någon annan kanske skulle tycka något helt annat.

Och såklart skulle det absolut smartaste vara för dig att verkligen gå och prata med någon f2f. Jag tror att du skulle behöva bolla de här känslorna, prata igenom dem, se dem från olika synvinklar... och kanske helt enkelt få en kram. Någon som lyssnar och bryr sig, som inte dömer dig och honom med detsamma bara på basen av tex utseende eller rykte. Så fundera vem du kunde gå och prata med om allt du känner och allt som händer i ditt liv just nu. För det är inte meningen att man ska klara av sådana här kriser ensam. Det är ju faktiskt inte ens meningen att man ska klara av allt i sitt liv bara genom kompisar eller pojk-/flickvänner - för de är ju inte utbildade. De har inte de rätta metoderna, förklaringarna, råden och tipsen så som kanske en terapeut, kurator eller psykolog har. Och de kanske har rätt fullt redan med att kämpa med sina egna liv. De är ju inte tandläkare eller bilmekaniker heller och kan inte hjälpa så bra ifall du har tandvärk eller motorstopp heller, enkelt uttryckt.

Det är kanske det som jag ser som den stora komplikationen i ditt och ditt ex:s förhållande: att ni försöker rädda varandra. Kanske båda behöver den andra för att hållas flytande. Eller någon hursomhelst. Ni blir varandras flytväst - men det betyder inte att ni får varandra in till land. Det är där jag menar att det skulle behövas räddningspersonal, typ en kurator som kan lotsa er till land. Frågan är om ni borde släppa taget om varandra genom att ta er till land var och en med egen räddningspersonal... Eller om ni flyter bättre genom att hålla fast i varandra. Jag vet ärligt talat inte. Vet du? Vad tror du, så där helt objektivt vore det bästa för er båda? Eller egentligen: vad vore det bästa för dig?

För vännen, när det gäller ens egna psykiska hälsa kan man aldrig någonsin låta någon annan komma före. Det spelar ingen roll hur högt man älskar någon, så kan kärleken i sig nog inte rädda er båda. En "hälsosam" kärlek är såklart en enorm styrka som kan dra upp en ur vilka bråddjup som helst, men om kärleken ger mera gräl och tårar än lycksaliga, lugna och trygga leenden, så är det inte värt det. Men kärleken till någon annan får ändå aldrig vara viktigare än vad man själv är. Man får aldrig pruta på sig själv för kärlekens skull, det är bara en myt och en saga - där det oftast är princessan som får betala dyrt. Att exempelvis låta sig bli och förbli misshandlad för kärlekens skull är aldrig någonsin rätt. Den enda man kan låta komma före sig själv är ens egna barn - tycker jag. Men även där gäller nog regeln att om man som förälder inte mår bra, så kan inte barnen må så bra heller. Samma gäller nog i ett förhållande på det viset att om man själv inte mår bra, så kan inte förhållandet må så bra heller.

Det fanns en - eller många - orsak till varför du gjorde slut, eller hur? Om din historia skulle vara ett exempel i en bok och man skulle få till uppgift att hitta på orsaker till varför du gjorde slut, så skulle jag brainstorma fram tex:

- att det faktiskt känns med för mycket med 5 års åldersskillnad. Det kändes kanske ännu starkare när du var 16 - men då kanske det var andra saker som gick före, dina behov av honom kanske? Men om de nu känns mer under kontroll kanske åldersskillnaden blivit viktigare igen? För visst är det så att man i vanliga fall vill ha ut olika saker ur livet som 17-åring jämfört med som 23-åring. Man kanske befinner sig på olika mognads- och utvecklingsnivå - eller så känner den ena att den inte kan utvecklas åt det håll hen vill på grund av den andra. Något i er åldersskillnad tror du också att kommer att störa dina föräldrar, och det är nog en känsla du borde ta på allvar, tycker jag. Det är alltid svårt att älska någon som man vet att andra viktiga människor i ens liv inte gillar av en eller annan anledning. Det ska ju inte behöva bli så att man måste välja sida eller försvara sina val...

- att du kände att han började bli tung att bära. Kanske hjälpte han dig i början av ert förhållande, bröt dina onda spiraler av ätstörningar, självskadebeteende och självmordstankar. Det är inga lätta grejer, men om jag förstår dig rätt så är den tiden i ditt liv över nu? Du klarar dig, du är stark nog att stå upprätt nu - eller? I alla fall på god väg ditåt? Och säkert var det inte bara er kärlek som gav dig mening, det kan ju också göra sitt till att veta att man är viktig för någon, att veta att man hjälper någon. Men hur mår han idag? Är hans liv på god väg mot det bättre? Du skriver bland annat att han "är" kriminell, inte "var" kriminell, vilket jag tolkar som att hans liv kanske inte rätat upp sig, trots att du exempelvis fick honom att sluta dricka och knarka så mycket. Nu låter det som att han kanske fallit tillbaka i sina gamla vanor, eller värre. Men vet du vännen, det är inte ditt fel. Han kan inte skylla på "min flickvän gjorde slut" och sedan bete sig hur skit som helst och göra en massa skitsaker. Man kan inte skylla på någon annan, man är alltid ansvarig för sig själv och bestämmer själv vad man ska göra och inte göra. Det är inte ditt fel. Han kunde ju sörja dig genom att sitta i ensamhet ute på en bryggkant och lyssna på musik och gråta istället för att härja. Det är inte du som fått honom att göra skit. Så du är inte skyldig att gå tillbaka till honom för att reda upp hans liv ännu en gång. För dessutom, tror du faktiskt att han för evigt skulle hållas flytande även om du för evigt var hans föytväst? Tror du att du skulle kunna dra honom upp på land? Vore bättre om räddningspersonal gjorde det, eller hur.

- Kanske han ärligt talat inte är den enda anledningen till att du vill leva längre, kanske du hittat många andra anledningar? Och det är helt okej! Det är så det SKA vara! Du ska inte viga ditt liv åt en man, hur fantastisk han än skulle vara och hur mycket du än skulle älska honom. Du ska viga ditt liv åt dig själv. Du ska vara det viktigaste för dig själv och han ska (om han kan) vara bara en av de många saker som gör dig glad i ditt liv. Men blir han något tungt att bära, något som tar mera än det ger och de dåliga stunderna börjar vara fler än de bra, något som du börjar förlora hoppet om eller där du inte ser den framtid för dig själv som du skulle önska: då är inte kärleken värd det längre. Du kanske inte heller vill gå samma väg i livet som han valt för sig själv just nu heller? Ha samma kompisar, studera/jobba hemma i samma by/kommun, bo med honom... Och vännen, det är okej! Som sagt, du går före din pojkvän i ditt eget liv. Vill du bli... socionom eller barnmorska eller djurskötare eller vadsomhelst när du blir stor och du då måste till Vasa, Åbo eller annanstans för att bli det - ja då lämnar du honom! För det är ditt liv, inte hans!

- Alla nyförälskelser tar slut. Alltså det där förälskade, inte nödvändigtvis förhållandet i sig. Man kan inte vara himlastormande kär resten av livet, utan i något skede bleknar det där rosaskimrande. Enligt statistiken tar det allt mellan 2 veckor och 2 år, men ert förälskelseskede kanske var lite starkare och längre i och med att ni räddade varandra. Det kanske var lite dramatiskt och spännande och himlastormande där i början? Men i något skede kommer vardagen och verkligheten emot och man tar av sig de rosafärgade glasögonen som tidigare gjorde pratnern till Drömprinsen. I det skedet brukar man börja se ifall det inte fanns något mer än förälskelse där eller om det finns en grund att bygga en stadigare och djupare kärlek på, ett "rikigtigt" förhållande. För en del går det här krisskedet smärtfritt, för en del blir det en ordentlig guppa som de måste jobba på att komma igenom och för en del tar förhållandet slut nu. Du är också rätt ung, så tanken på att "stadga sig" med en kille redan nu är kanske ingen självklarhet i sig? Kanske du var i skedet "ska jag satsa eller göra slut" och valde att göra slut. Det är du i din fulla rätt till, för var du inte villig att satsa 100%, så var du inte det och då skulle det inte bli bra även om du försökte. Man kan inte fejka fram något man inte känner eller inte vill.

Så, kanske hade jag rätt på någon punkt där, kanske inte. Det var bara mina tänkbara tolkningar, som sagt så kanske någon annan hade andra tankar. Men hursomhelst, det som är säkert är följande: att du känner dig ensam just nu kan även bero på just det, att du känner dig ensam. Du har haft honom vid din sida i ett år nu, sådant vänjer man sig med. Så bara tomheten kan man förväxla med saknad efter just precis honom. Klart att du kan sakna honom som person också, ni hängde ju ändå ihop under ett mycket betydelsefullt år i ditt liv - men är ert förhållande värt att fortsätta vara tillsammans med honom för? Var det bra nog? Om du inte kan säga ett rungande ja på den frågan, så ska du inte tänka tanken att bli ihop med honom på nytt. Kanske en vacker dag - men då ska du inte vara hans flytväst igen. Nu måste han simma själv eller hitta egen räddningspersonal som kan dra iland honom. Det är inte ditt jobb att rädda honom. Du kan ju inte vända tillbaka och simma efter honom heller. Är det meningen att det ska bli ni två igen, så kommer det att ske senare, när ni båda står på fast mark, eller hur?

Stoooooooooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott