Jag har tänkt på en sak flera gånger nu som då, och kommer aldrig riktigt till någon slutsats med det hela... Ikväll funderade jag igen och kom då ihåg er sida så tänkte att även om ni knappast heller kan ge mig en slutsats/svar så kunde det vara skönt att dela det med er eller kanske någon som läser detta har något vettigt att säga om saken. :)
Iallafall så är saken den att min bästa vän aldrig haft ett förhållande. Det är absolut INGET konstigt med att inte ha haft ett förhållande när man är 19 år, men saken är den att hon nu som då klagar över att vara singel och hon har ändå sjukt många killar som är intresserade av henne. Hon kommenterar ofta killars utseende och tycker att dom är snygga och attraktiva, men ändå när hon håller på med någon så backar hon alltid ur när det blir seriöst och är påväg mot ett förhållande.
Jag hade inte tänkt på detta förrän min pojkvän undrade om min vän är lesbisk. Då slog det mig att det kunde vara en väldigt bra förklaring till det hela. Att hon fortfarande skäms över sin läggning så hon försöker dölja det hela genom att ändå ''hålla på'' med killar eller att hon inte riktigt erkänt för sig själv ännu att hon är lesbisk/bisexuell. Det är ändå väldigt vanligt att man döljer det en lång tid innan man ''kommer ut ur garderoben''.
Jag läste även texten ''ett hopplöst fall'', vilket verkligen fick mig att tänka ur ytterligare ett till perspektiv - Tänk om hon är så rädd för emotionell närhet? Att hon tycker om att ''hålla på'' med killar men att genast när det blir seriöst så vill hon direkt avbryta kontakten för att han kom henne för nära hennes känslor och för att hon kanske är rädd för att bli kär.
För er kanske detta är väldigt otydligt varför jag tänker på dessa saker, men jag märker jämnt saker som är annorlunda med henne än med mina andra vänner. Hon har t.ex. aldrig varit den som är jätteöppen och hon har alltid trivts bättre med killar som kompisar medan hon ändå gillar att vara kärleksfull mot tjejer på fyllan (det är dock rätt normalt eftersom jag också, trots pojkvän, blir vääldigt kärleksfull mot mina tjejkompisar på fyllan) men iallafall.
Det känns som om det är något speciellt, men eftersom vi har varit bästa vänner i närmare 10 år nu och hon aldrig tagit upp det så känns det som om hon kanske tycker allt är okej? Kanske det är så att alla ''vibbar'' jag får bara är missförstånd och att det i verkligheten bara är så att hon inte är intresserad av förhållanden just nu?! Haha förstår ni mitt dilemma? Antingen kan hon dölja en stor hemlighet (t.ex. att hon är lesbisk) eller så är det bara jag som övertänker saker.
Eftersom hon verkligen är min BÄSTA vän så vill jag att hon skulle kunna känna sig bekväm i att berätta om det var något som besvärar henne. För jag har, och kommer alltid acceptera henne som den hon är. Jag kommer alltid stötta henne i hennes val.
Jag har ibland tänkt om det vore bra att ta upp det med henne, men sen så tänker jag också så att jag tror att om några av mina funderingar stämmer så kommer hon nog att berätta det för mig. Om inte så är väl allt okej och jag har än en gång oroat mig för mycket om mina nära och kära, haha.
Eftersom jag nu har haft och har ett underbart, långt förhållande så önskar jag ofta att också hon skulle få uppleva den härliga känslan - Att vara tillsammans med någon som man kan dela allt med, någon som gör en glad och någon som kan tillfredsställa en på helt nya nivåer. Om det nu är en kille eller tjej hon vill dela sitt liv med är ingen skillnad för mig, bara hon får uppleva den känslan.
Dessutom när hon ändå är min bästa vän så kan vi verkligen prata om allt, men ibland när jag skulle vilja ha råd om t.ex. förhållanden eller bara vanligt prata om förhållanden så känns det som om hon inte riktigt har en åsikt eller erfarenheter för att vilja prata om det. Därför kan hon ibland säkerligen känna sig utanför då vi andra tjej pratar om våra partners osv.
OK, nu blev detta MYCKET längre än planerat och antagligen också VÄLDIGT rörigt, men jag hoppas ni förstår iallafall. Vet heller inte riktigt vad jag förväntar mig för svar? Gärna att ni kommer med lite tankar om vad ni spontant tänkte när ni läste texten eller ännu hellre att andra ungdomar som kommer läsa detta berättar om ni kanske har en liknande vän eller om ni bara vet hur det kan stå till? :) den oroliga vännen
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej du oroliga vän!
Intressant fråga! Eller kanske mest att du bad oss ge våra intuitiva, impulsiva och spontana tankar om din kompis situation :) Ofta förväntas det ju mer eller mindre av oss alla på Decibel att vi ska ha klara svar att ge. Och som om vi därför ibland skulle behöva magiska kristallkulor för att se framtiden i eller trollspön att fixa folks problem med för att kunna svara bra. Men spekulera kan jag absolut, och ge lite funderingar :D
Såklart är det omöjligt att säga varför din kompis inte "fastnar" för killar. Det vet bara hon. Allt vad jag kan komma med är alltså bara spekulationer. Baserade på erfarenheter, kunskaper ur böcker och artiklar, kompisars liv osv osv osv.
Men min först tanke är ändå att bara för att man inte känt djupt för någon kille behöver man inte vara lesbisk. Och det sa du ju också. Men faktum är att människor överhuvudtaget själva lätt börjar tro mot svart eller vitt när någon man bryr sig om inte "följer strömmen". Mänskligheten har en förkärlek för att stoppa in varandra i fack och lägga etiketter på, och för en del är det lite jobbigt och bekymmersamt om det inte riktigt går att kategorisera alla, att någon är oskriven eller "grå". Det kan vara helt av omtanke, en önskan om att någon närstående ska "hitta sin väg" och bli lycklig, men även för att liksom få mera ordning på världen. Kanske man till och med själv kan vara osäker på hur man ska bete sig mot eller behandla en som är "grå"? Etiketter och fack ger ju lite riktlinjer ändå. Ta tex dina andra kompisar som har förhållanden som exempel. De har en roll, och enligt den rollen är det enklare att förhålla sig till dem - du vet tex vad ni kan och inte kan prata om när det kommer till kärlek och förhållanden.
En annan tänkbar orsak till att bekymra sig för att en närstående inte verkar ha hittat kärlek är kanske också att man kanske känner ett sting av dåligt samvete för att man själv hittat, men inte kompisen? Alla kan kanske inte njuta fullt ut när de omkring dem inte har det lika bra ställt. (Menar nu just när den andra är närvarande, inte överlag). För det blir ju lätt så att så som man har det själv när man är nöjd och lycklig, ja det känns mera "rätt" än allt annat. Skulle man vara superlycklig som singel och njuta av det så kanske man skulle tycka lite synd om den som är "fast" i ett förhållande?
Kanske hon faktiskt vill vara singel? Det finns ju även den möjligheten, att det här är ett medvetet val. Kanske inget hon vill skryta eller prata vitt och brett om, eftersom dagens samhälle liksom är inriktat på att vi ska dela in oss i två och två. En tjej som inte vill binda sig kanske är lite suspekt i vissas ögon? I en dels kanske till och med slampig? Kanske är "jag är rädd för att binda mig" till och med en ursäkt för att slippa säga att jag njuter av att vara fri, pröva på, få njuta av pirret i början utan att lova någon något, utan att få krav ställda på mig? Kanske det inte heller handlar bara om just andras "fördomar" mot ett sådant leverne, utan om att inte förstöra stämningen eller inställningen till livet för någon som tycker att två och två är meningen med livet och huvudmålet som alla borde försöka nå?
Eller så kanske hon inte vet själv va hon vill eller vartåt hon dras? Man måste ju inte veta det vid en viss ålder, och ens sexuella läggning kan variera under livet. Vi föds alla på en gråskala, och även om de flesta trängs mera mot ena hörnet, så kan vi byta plats på skalan under livets gång, inget är helt statiskt. Hon kanske inte "hittat" sin väg ännu - men det finns absolut inte heller något som säger att hon måste det! Eller så vet hon, men väljer att inte låtsas om det, kanske inför andra, kanske till och med inför sig själv. Och det har hon ju sin fulla rätt att göra. Hon måste inte bestämma något och hon måste definitivt inte stå för ett val inför någon annan, eller förklara sig, eller berätta. När det gäller ens egen sexualitet, så är man inte skyldig någon annan någon förklaring. Det har inte det minsta lilla att göra med förtroende eller hur god vän, familjemedlem osv man är. Ens egen sexualitet får man hålla alldeles hemlig om man så vill, den ÄR privat och intim och nobody elses business.
Eller så är hon rädd att binda sig. Rädd för emotionell utsatthet - vilket kärlek alltid är. Och det är också okej, det får man också vara. Kärlek kan vara väldigt skrämmande, för det handlar dels om en utveckling och dels just om sårbarhet. Det talas kanske oftare om den sexuella utvecklingstrappstegen, men den sker lika mycket på en emotionell nivå, även om stegen inte alls behöver följas åt. Man kan vara sexuellt utvecklad och mogen utan att vara redo för "tunga" kärlekskänslor. Vi är alla olika. Och så kan man alltså vara rädd för att bli sårad, dumpad, få sitt hjärta krossat osv. Den rädslan har kanske funnits i alla de tider, och det krävs mod för att våga släppa känslorna fria. Det krävs mod för att bli kär, och än mer för att släppa en annan människa in på livet. Alla är inte modiga direkt. Fast de flesta blir det förr eller senare den vackra dag det säger klick så att hela världen gungar till för första gången. När den första Han plötsligt stiger in i rummet. Kanske hennes Han bara inte dykt upp än? Vad vet vi? Och medan man väntar på Drömprinsen kan man ha mycket roligt och kyssa många grodor ;)
Så, det här var lite olika tankar och spekulationer - och jag kan alltså absolut inte garantera att en endaste en av dem skulle passa in på just henne. Men som råd till dig som vän så kan jag kanske ändå bara säga: ha tålamod med henne, låt henne leva sitt liv och finns där för henne no matter what. Kanske får du inom en överskådlig framtid öronen fulla med hennes "åh jag är så kär så jag tror jag dör" -snack ;D
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar