Hu e man glad o singel

Hej!

Å vännen, inte kul nä. Vi förstår dig precis, och en av oss led alldeles förfärligt av just det där under delar av tonåren. Om det inte fanns minst en kille att spana på så var livet tråkigt, lite meningslöst. MEN sedan hittade hon knep :) Se, istället för att vara avundsjuk, ensam och bitter när man ser romantiska komedier eller läser sådana böcker eller hör kärlekslåtar, så kan man njuta av förälskelse-känslorna i dem ändå. Det handlar om att ändra inställning, inte sukta efter att få uppleva det själv irl utan liksom leva sig in i och få utnyttja andras förälskelse :D Jo, det funkar verkligen! Ännu bättre är det om man själv börjar fantisera ihop kärleksäventyr åt sig själv, tex skriver korta noveller med dem eller till och med sexiga berättelser! Det är som att äta choklad, samma förälskelse-hormoner triggas i kroppen och hjärnan sysselsätts så att man till och med under natten börjar drömma om romantiska saker där man själv är huvudpersonen! Men en varning: lyckas du inte svänga på din egen inställning, så kommer såklart att se på 15 kärleksfilmer och skriva ner kärleksstories att bara bli tortyr. Lyckas du, så är du nästan lika nöjd och tillfredsställd som om du verkligen skulle ha ett förhållande. Inte fullt lika många fjärilar i magen, men så att man nu kan hålla sig tills nästa kärlek kommer in i ens liv.

Annars är risken att man tar första bästa kille och blir ihop med honom av fel orsaker. Att slippa vara ensam, att slippa ha tråkigt, att slippa känna sig värdelös bara för att man inte är älskad eller slippa tampas med singellivet - alla de är FEL orsaker att bli ihop med någon. Man kan faktiskt inte försöka fylla sitt liv med en annan människa för att känna sig hel - det är bara romantiskt dravel som fortsätter spridas som en myt med hjälp av allt Soul-mate-, Den Rätte- och "äkta"-snack! Kärlek ska INTE vara ½+½=1 utan istället 1+1=2! Man ska komma sig så långt i livet att man känner sig hel i sig själv, är nöjd med sig själv och trivs i sitt eget sällskap, först då kan man bli ihop med någon för att man verkligen gillar personen ifråga, inte för allt han kan GE en själv.Det där med att "I love you for the way you make me feel" är nog väldigt själviskt egentligen...

Jo, vi vet att det är just den här typen av påståenden och visdomsord som du är irriterad på just nu. Men att bli arg på det och vägra tro på det gör det inte till en mindre livssanning för det. Jo, killar och kärlek är intressanta och liksom livets krydda, men att livet ska vara totalt urtråkigt och värdelöst utan en kille - ja då är det något fel med ens eget liv. Då har man inte gjort vad man kunnat för att fylla det med intressanta saker - och det är bara man själv som kan göra ens eget liv värt att leva. Ingen annan kan komma och fylla det, ge det mening - eller säga hur du ska tänka och känna för att bli lycklig i ditt eget liv. För tror man det, så blir det just precis som du skriver, att när det tar slut så får man bara försöka hitta någon ny att fylla tomrummet med. Typ som om man inte längre skulle kunna spela fotboll och livet blir inte värt att leva innan man börjat spela tennis istället. Förstår du, en bit av livet får för stor roll, för stor del. Som om killar och kärlek vore en hobby.

Det finns en hel del saker som gör att suget efter kärlek blir "för starkt" idag. Jo, det är tex supervanligt bland tjejer att man söker bekräftelse och uppmärksamhet i livet av killar. Som om man inte skulle finnas eller vara något värt utan att någon av dem tycker att man är värt något. Det är också allmänt lite så att singlar kanske anses vara en smula sämre än de som är någons flickvän. De som är ihop har kanske "lyckats" och singlarna "misslyckats" - det märks extra tydligt när man tex kommit över 30 år. Plus såklart att vart man än vänder sig så peppras man av bilder av lyckliga par eller kärlekslåtar eller romantik i femtielva olika former - kärlek idealiseras som något eftersträvansvärt, till och med som meningen med livet. Och slutligen så är förälskelse beroendeframkallande - man kan faktiskt lida av abstinensbesvär efter att ha varit förälskad och sedan bli utan. Jo, på riktigt, förälskelse triggar samma hormoner i hjärnan som vissa droger gör, bla dopamin, noradrenalin och endorfiner. Nackdelen med dem är när samma hormoner gör att förälskelsen vippar över i nattsvart deppighet och sorg och leder till salker-beteenden osv. Men när man är van med att vara kär, njuter av de hormonkickar som förälskelse ger, så kan det alltså kännas jobbigt när man inte längre har tillgång till förälskelsen. Vissa i den här situationen hittar genst nya killar att bli kär i (vilka alltså kan vara bättre och sämre val) och andra igen kommer över det här, som en seg och envis flunssa. Men det kanske ändå inte är som flunssa, där man bara kan vänta på att bli frisk, utan för att få kvalitet och lycka i sitt eget liv igen kanske man nog måste jobba aktivt för det. Gå ut och göra de saker man brukar gilla fastän de inte genast känns lika givande som förr - det blir nog bättre bara man försöker ändra inställning och ge dem en ärlig chans. Planera in händelser och utflykter att se fram emot. Umgås med kompisar och försöka hitta tillbaka till det där jättekul fastän inga killar är med. Och som sagt kanske få en del av kärleksbehovet tillfredsställt genom tex romantiska filmer istället.

Klart att du kommer att hitta en ny så småningom, men nog skulle det ju vara bra om du blev kär och ihop av rätt orsaker då, eller hur?

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna