HUR kan jag lösa detta med honom? HUR skall jag få honom att förstå att det är verkligen inte världens lättaste att bara sitta hemma om dagarna, och att även jag har rätt till barnfria timmar ibland, och inte bara han.. Har försökt prata ut med honom, då håller det i sig i en vecka, att han bryr sig och sköter om barnet. Men sen måste jag påminna honom igen. Men snart årkar jag inte påminna honom längre. Jag blir så förbannad och så sårad. Varför skall alltid han få göra saker, men inte jag? Och varför måste han alltid SUPA. Varför kan han inte hitta på annat att göra med sina vänner?... Hjälp mig..
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Hej, vi skickar vidare till en av våra storasystrar som kommer att ge dig ett jätte bra svar, vi sätter in det här under så fort vi får det.
Hälsar Sanna och Angelica
Blev så nu att Sanna svarar på din fråga:
Hej,
jag blir så ARG när jag läser din fråga. Alltså vilken skitstövel du hamnar att drags med :(((( Han verkar jätte omogen och inte alls intresserad av dig och ert barn. Ursäkta nu men jag bara känner att detta måste få ett slut! Det är ju helt självklart att man ska dela upp både fritiden OCH vården av det gemensamma barnet. Din kille låter som en bortskämd tonåring som inte alls borde vara pappa ännu på många år. Eftersom du har försökt prata allvar med honom flera gånger med klent eller inget resultat krävs det att du tar i med hårdhandskarna nu. Packa ihop det du och babyn behöver för en vecka eller två och så flyttar ni tillfälligt (det är ju inte självklart att ni ska flytta, det kan lika gärna vara han) till dina föräldrar, eller annat lämpligt ställe. Du skriver inget om hurudan kontakt du/ni har till mor- och farföräldrarna. Men hoppas du har bra kontakt med dina föräldrar iaf. Annars funkar det också att du säger till honom att han kan flytta ut en tid för att han ska fundera över hur han har tänkt att ert liv ska se ut framöver. Det är inga lätta saker att göra detta, kan vara att jag själv inte skulle klara av det. Men du kan inte fortsätta att ha det sådär heller. Fast man vill att ens barn ska få ha båda sina föräldrar så kan det inte ske till varje pris :( Ibland är det bättre för alla parter (också för barnet) att man inte bor tillsammans. Ett barn mår inte bra om inte föräldrarna mår bra.
Du skulle ju ha mera fritid och tid för dig själv och dina kompisar, som ju är livsviktigt om ni skulle ha delad vårdnad. Då skulle han bli tvungen att ta han om ert barn de veckor som är hans. Om han inte ryggradslöst skulle fösa över barnet på sin mamma, det finns många sådana killar i världen. Grrrrr jag blir riktigt ordentligt arg på din kille. Hur kan han göra så här mot dig och ert barn? Nu vet jag ju inte bakgrunden till att ni skaffade barn, kanske kom det överraskande oplanerat vem vet? Men i något skede har ni antagligen ändå kommit överens om att behålla barnet och fixa detta tillsammans. Han har helt klart inte gjort det som förväntas av honom!!! Han har svikit både dig och ert barn!!!
När man beslutar sig för att skaffa barn tillsammans, eller om det kommit hastigt, så när man iaf har bestämt att inte göra abort, då betyder det att man måste välja bort en del av sitt gamla liv. Jag menar inte att livet skulle vara slut när man skaffar barn, men oundvikligen är det en hel del förändringar som krävs. Klart ska man få vara ute med sina vänner och känna av sin ungdom, men inte hela tiden, det går inte sen man fått barn. Människobarn ska ha kärlek och omvårdnad längst av alla däggdjuren. Det är inte som med typ kaniner eller älgar som puffar bort sina halvstora ungar efter en kort tid. Människoungar behöver sina föräldrar under mååååånga måååånga år. Sånt borde vara klart INNAN man skaffar barn. Om man inte kan tänka sig att göra dessa förändringar så ska man inte skaffa barn, och det är helt ok att man inte känner sig mogen, ni är båda välldigt unga ännu. MEN han borde ha sagt det tidigare. Som det är nu är ni två om detta, han har också varit delaktig i allra högsta grad och ska ta sitt ansvar. Ert gemensamma barn är INTE bara ditt ansvar!
Du har kämpat jätte bra, jag lyfter på hatten för dig, du har orkat och kämpat under en alldeles för lång tid ensam. Inte att undra på att du är trött och uppgiven. Det skulle vem som helst vara. Att du är hemma betyder inte att han kan roa sig som han vill när han kommer från jobbet. Ni har båda ett jobb, han utanför hemmet och du hemma med babyn. Båda jobbena är lika viktiga. Båda har lika stor rätt till och behöver få vila och se något annat mellan varven, det hör till bådas grundrättigheter. Eftersom han inte verkar förstå detta som borde vara totalt självklart så ser åtm jag ingen annan utväg än att du visar att du menar allvar med detta. Om han vill ha kvar er så ska han börja jobba för det NU! Enklast visar du honom hur hans liv kunde vara utan er genom att packa pick å pack och lämna honom för en tid, så får ni båda fundera över hur ni vill ha det i framtiden. Han kanske märker att det blir välldigt tyst och ledsamt utan dig och er baby, och börjar fatta att han måste ändra sitt beteende om han inte ska mista er. För din skulle tror jag att detta är livsviktigt, jag har sett sånt här många gånger under mitt liv (jag är ju snart 45...) Jag kan försäkra dig att det blir inte bättre med tiden om du inte sätter ner foten, tyvärr.
Om han från första början av ert gemensamma liv blir van att han kan komma och gå som han vill, och på sin höjd meddela att han har andra planer för kvällen än att vara med er så kommer han att fortsätta leva sitt lyxliv för eviga tider. Han har det ju ganska så bra egentligen då man funderar efter, du som fixar och städar i lägenheten, maten är säkert klar då han kommer hem, tvättar gör du säkert också, sex får han när han känner behovet en gullig bebis ovan på det då de stunder som han tycker att det är kul, och som bebisen är glad och gosig tjaaaa och sen är det ju bara att dra iväg ut på stan då om det blir gnälligt där hemma...vem skulle inte gilla att leva så???? Om man var 15 år...INTE OM MAN SKA LÅSSAS VARA VUXEN OCH HA ETT BARN!!!!!
Jag hoppas att du inte tar illa upp nu av att jag är ganska rakt på sak här. Men det är viktiga saker, ni har ett barn tillsammans som måste få den trygghet och ömhet som det behöver för att kunna växa upp till en trygg och säker vuxen, som det är nu ser det illa ut med den saken. Sen är det DU, som inte ska behöva slita ut dig totalt utan hjälp och stöd från honom. Som du beskriver ert liv tillsammans så ser jag inte på vilket sätt du kunde ha det bättre tillsammans med honom, tvärtom ser jag bara fördelar med att du skulle leva utan honom, tyvärr.
Jag skulle så önska att du/ni skulle få njuta av ert barn tillsammans, barnen är det bästa vi har i våra liv <3 Ett liv utan barn är mycket fattigt, på ett mycket värre sätt än att inte kunna betala hyran eller köpa fina kläder. Du och ert barn är värda att få och kunna njuta av småbarnstiden som jag vet att är långt ifrån guld och gröna skogar ;) Men så kommer det ett gurgel eller nåt som skulle kunna vara ett leende från barnet mot en och då glömmer man allt jobbigt och eländigt och blir varm i hjärtat.
Jag sänder mina varmaste tankar till er alla tre att det ska ordna upp sig, hör jätte gärna av dig igen så vi får veta hur det går <3
Kramar från ungdomsinformatören Sanna
Angelica tillägger:
Jag håller med om allt det som Sanna skriver, men undrar också om det inte skulle vara bra ifall du/ni fick professionell hjälp. När det har gått så långt att din pojkväns beteende leder dig till panikångestattacker så är det nog ett tecken på att du/ni verkligen inte klarar av att hantera situationen som den är nu...
Ni kunde tex söka er till familjerådgivningen i er kommun. Via hälsocentralen kan de hänvisa er vidare. Tror du att du skulle få din pojkvän att gå med på det här? Om det låter helt omöjligt så rekommenderar jag åtminstone att du själv tar kontakt med en terapeut. Om du går via hälsocentralen så borde det inte bli så dyrt. Det skulle helt säkert vara bra att prata med någon annan vuxen om situationen som du befinner dig i nu, att bara få berätta allt om hur ni har det. Beställ en tid till en hälsovårdare nu och åk dit för att se vad den personen tycker!!
Styrkekramar <3
hälsar storasyster/sommarjobbare Angelica
4 Kommentarer
sn 22/07/2014 9:38am (10 år sen)
Vi har alltså varit tillsammans 2år och 8mån. Vi både ville ha barn, och jag pratade många gånger med honom och sa att han förstår väl att ett barn är mycket ansvar. Och att det ibland kommer bli väldigt jobbigt. Ändå ville han ha ett barn. Med mig. Jag går själv för tillfället hos en psykolog. Delvis för att jag inte alls kommer överrens med hans mamma. Och hon har haft ett stort behov över att kontrollera oss och vårat förhållande. Hur jag än försöker vara, hur mycket jag än försöker göra rätta saker, så gör jag bara fel. Vi har jätteofta stridit om detta med min pojkvän. Han försvarar sin mamma, och låter henne skrika åt mig om hon gör det. Så jag har slutat följa med till henne om han åker dit på besök. Efter allt detta drama blev jag helt slut med tanke på att det känns som att jag måste ensam sköta om vårt barn. Vårt hushåll. Allting. Visst har han vissa kvällar lagt vårt barn och sova om jag gråtit pga att han bara skrikit och inte somnat på länge. Han hjälper nog om jag begär, men jag tycker att jag som barnets mamma inte borde be barnets far "kan du byta blöjan? Kan du ge honom mat? Kan du lägga honom och sova?".. Jag tycker han.själv borde fatta det. Och jag har.många gånger sagt till honom att "jag hjälper dig med.saker för att jag vill, för att jag vet att du blir glad av det, det gör mig glad. Varför kan inte du göra samma sal för mig? Städa iböand hemma, ta.med.vårt barn utan att jag begär dog till att göra det". IBLAND tar han barnet med till sina vänner, men väldigt sällan. Och orsaken är "men mina vänner tycker inte om barn. Varför får inte jag åka ensam? Varför måste jag alltid ta med barnet?"
Jag älskar honom ändå sååå mycket, hur dumt det kanske än låter. Visst finns det också även bra sidor med honom, och han är så snäll och härlig när han VILL vara det. Jag föreslog nog familjeterapi innan jag själv gick till en psykolog. Men det gick han inte med på. Inte ens för familjens skull. Enda personen han lyssnar på är sin egen mamma (som han även är rädd för, för hon har ett ganska "häftigt" temperament. Och henne kan jag ju inte prata med längre..
Sanna/Decibel 23/07/2014 1:39pm (10 år sen)
Allt låter ju jätte bra :) ni hann vara tillsammans en tid iaf innan ni fick barn. Enligt en familjeterapeut som jag hörde en gång är det mycket viktigt att man hunnit lära känna varandra innan det kommer ett barn. Han menade tom att ju längre man varit tillsammans utan barn desto större möjlighet att man fortsätter tillsammans även fast man får barn. Sen är det ju bra att ni ändå pratade igenom hur livet blir med ett barn osv men såklart är det jätte svårt att ändå sådär på riktigt veta hur det kommer att vara sen då man väl har barnet i sin famn. Det kanske inte blir som man hade tänkt, både positivt och negativt.
Det är bra att du går hos psykologen så att du kan prata om detta med någon. Men ni borde gå tillsammans. Illa att du inte ska komma överens med hans mamma, det är ju ändå oundvikligt att ni hamnar att i viss mån umgås. Speciellt sen ni fått barn, det är ju hennes barnbarn. Vissa mammor, speciellt om de är lite mera dominanta kan ha svårt att låta sina barn leva sina egna liv. De har antagligen haft stenkoll på sin familj i alla tider och tror inte att den lilla killen som nu egentligen är vuxen och har ett eget barn ska kunna klara något alls på egen hand. Och så börjar hon blanda sig i allt och vill bestämma hur ni ska leva och ha det. Sånt är otroligt jobbigt och svårt. Det enda är väl att din kille skulle säga till henne att nu räcker det. Nu måste hon sluta lägga sig i ert sätt att leva och uppfostra ert barn, och det allra viktigaste av allt, HAN måste stå upp för dig. Det är totalt ryggradslöst att han låter sin mamma ropa och skrika till dig, om han ska visa sig mogen och vuxen är det en av de första sakerna han måste ta tag i. Förklara för honom, fast du säkert redan gjort det att om han inte vågar stå upp mot sin mamma och stå på din sida så är han inte mogen och värd att du ska älska honom. Du kan helt enkelt inte fortsätta vara tillsammans med en kille som är pappa men som beter sig som en liten pojke då det gäller hans mamma. Du behöver inte flera barn att ta hand om, du behöver en man som kan hjälpa dig och stödja dig att ta hand om ert barn. I och med att man skaffar barn så ”byter man bas”, man byter från mammas trygga famn till sin älskades famn där det kanske kan blåsa riktigt hårt ibland men som vuxen borde man ändå känna sig mera hemma med sin kvinna och sitt barn än med sin mamma.
Jag kan så förstå att det blir för tungt för dig att först och främst inte få stöd från honom med vården av ert barn och ert gemensamma hem för den delen, men också att han inte ska våga stå upp för dig gentemot sin mamma. Det är ju egentligen helt knäppt att man ska kunna ”laga barn” fast man tydligen inte själv kommit ur barndomen än.
För att nu sen gå över till att han som barnets far borde se och veta vad han ska göra med barnet utan att du ska måsta be om det eller gråta av utmattning. Du vill såklart att han ska ta egna initiativ. Tyvärr låter det som att han med sin bestämmande mamma antagligen inte ”fått” ta så mycket egna initiativ i sitt liv. Det är antagligen hon som gjort det mesta åt honom, för att han inte ändå klarar av det, eller för att det går snabbast och blir bäst på det sättet. Han har väl inte fått växa upp och bli van att göra något själv :/ Tyvärr är det också väldigt få killar som kan tänka på samma sätt som vi tjejer gör att vi hjälper någon annan för att vi vill. De ser inte sambandet att man kan hjälpa någon så den blir glad och då blir det trevligare att vara tillsammans. Det finns undantag, men de är få...
Hans argument att inte behöva ta med barnet till kompisar som inte gillar barn osv är bara barnsliga. Om han har såna kompisar så kanske han måste ta sig en allvarlig funderare om han kan fortsätta umgås med dem, för eftersom han har barn nu så är det hela paketet som gäller, allt eller inget så att säga.
Ni skulle absolut måsta få familjeterapi, men jag blir inte överraskad över att han inte går med på det. Han vet nog att han gör fel och borde ändra på sig och det skulle han få höra hos en familjeterapeut. Jag står fast vid det jag skrev tidigare. Ställ honom mot väggen och säg att han måste välja Du och barnet eller kompisarna och mamma. Du orkar inte fortsätta ha det såhär och det kommer inte att bli bättre, så för er allas skull tvinga honom att välja!
Jag håller tummar och tår, och sänder mina varmaste tankar till dig <3
sn 24/07/2014 12:01pm (10 år sen)
Tac för dina/era svar! Måste dock ännu fråga en sak till... Vi fick idag inbjudan till ett bröllop. Jag, förstås, reagerade ju direkt som en bomb för jag ver ju att han kommer att supa där, fastän jag säger vad. Jag sa åt honom att han kan inte ta det för givet att jag sköter om vårt barn. Sist vi var på bröllop var jag gravid. Jag började få värkar och hamnade in på sjukhus. Hab fortsatte supa och svarade inte i telefonen då jag ringde från sjukhuset. (Fick nästa dag höra att han hade supit sig så full så han hade slocknat).. nu försökte jag förklara för.honom att fast.man blir.bjuden på kalas/bröllop, vad som helst, så behöver man faktiskt inte supa varenda gång. Att nu är det hans tur att ta hand om vår pojke och inte supa. Men förstås, sa han till svar att han tänker supa där i alla fall.. Jag sa tillbaka att kanske vi borde.skiljas. Att jag vill ha en man som ser upp till vårt barn, som bryr sig om honom, som kan bete sig som en riktig far.åt honom och som på samma gång respekterar mig och inte tar mig för givet helatiden. Enda han svarade var "jaha, tack." Jag vet inte om det är jag som är nojig, eller han som är en idiot. Jag förstår mig inte på honom.... Jag känner mig så hjälplös,, :(
Sanna/Decibel 24/07/2014 3:04pm (10 år sen)
Hej, det börjar vara så långt detta nu så jag börjar på en ny tråd, man ska annars scrolla så långt för att komma till ändan ;)
Jag sätter ditt sista inlägg som nya frågan, så du vet och hittar svaret under Hur skall jag få honom att förstå 2 :)
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar