Jag är rädd att det här kommer bli en lång 'fråga', så jag hoppas på ett okej.
Jag är tjej och 20 år.. Jag har i nu 11 månader levt i ett förhållande med den mest fantastiska killen, och jag älskar honom mer än jag trodde jag skulle kunna göra. Vi har bott ihop i 9 månader då han hade lägenhet sen innan, och vi såg ingen anledning till att inte bli sambos. Han är 3 år äldre än mig, men på många sätte vi väldigt lika. Lika drömmar och vill vara med varandra osv.
Men vi har väldigt olika bakgrunder. Jag har sedan jag var 15-16 år varit i en livsstil med mycket fest och alkohol, och även mycket killar. Jag har träffat väldigt många killar, både såna jag trodde det kunde bli något med men främst engångsligg på fyllan. Nu i efterhand har vi även kommit fram till när vi pratat om allt att jag blivit lite utnyttjad också. Jag har har svårt att lita på folk, och haft ett stort bekräftelsebehov. Som har lett till att det blev en kul grej att träffa killar och få uppmärksamhet, även om jag i nästan alla fall efteråt ångrat det grovt.
Det beteendet var även en av anledningarna till att jag hamnade i en depression under gymnasiet, som jag har tagit mig ur nu iof, men det har varit en väldigt jobbig tid. Jag såg inget värde i att ta hand om mig själv och om min kropp, utan lät mig behandlas på dåliga sätt.
Min sambo då, kommer från en helt annan bakgrund. Innan vi träffades så hade han levt i ett förhållande i nästan 7 år med en tjej som inte var bra för honom. Han var inte kär i henne, men han vågade inte ta dig ur det. De bråkade jämt och han mådde psykiskt dåligt av henne.
Han har berättat att han aldrig ville gifta sig med henne, att han sa nej när hon frågade. Att han inte ville ha barn med henne och att han inte ville att hon skulle flytta in med honom när han fick lägenhet. Men så tillslut lyckades han ta sig ifrån det förhållandet, och träffade mig.
Och jag vet att vi är bra för varandra, vi pratar om giftermål och barn och drömmar, vill verkligen det. Och han är den bästa jag träffat helt klart, och jag är den bästa för honom utan tvekan.
Men så till problemet, runt påsk så kom det fram att under tiden jag och min sambo träffades (pratade, sågs lite till och från under mars-juli 2014), innan vi var ihop så träffade jag andra också.
Vid två tillfällen så hade jag sexuellt umgänge med två olika killar, innan vi var ett par. Det var alkohol inblandat, och jag ångrar det något fruktansvärt. Jag och min kille dejtade inte direkt, och jag visste inte vad jag ville. Men jag visste att jag inte ville gå hem med honom och ha sex, för jag ville inte förstöra det här. För detta var viktigare än någon annan gång. Men vi träffades i alla fall och smsade mycket, men jag kände mig alltid mer tillbakadragen än han var. Och jag vet ju idag att han var kär i med nästan från början, men jag var mer bara intresserad.
Så ända sedan påsk i år har vi pratat och pratat och gråtit och försökt reda ut allt som hänt. Han vet i stort sätt allt om mig och alla jag träffat. Vi har bra dagar när vi inte pratar om sånt här, men sämre med när det är allt vi gör. Och detta har alltså hållt på i 3 månader nu.
Han är osäker och litar inte riktigt på mig. Han vill veta varför jag vill vara med honom, varför han var annorlunda. För han känner att det tog så lång tid för mig att vilja ha honom, men jag gick hem med andra efter bara en kväll. Han känner att jag bars blev tillsammans med honom för att han kysste mig en gång i juli, och att jag bara gled med och inte vågade ta mig ur det. Och jag vet verkligen inte. Han har väl rätt att det var då jag helt plötsligt var kär i honom, men jag tyckte ju om honom massor innan dess med. Han önskar att han såg att jag kämpade för honom, så som han kämpade för mig och inte släppte mig.
Och problemet är att jag inte har ett bra svar. Jag försöker tänka och tänka på varför jag valde honom, och han är fantastisk och jag kände det då! Jag älskade att umgås med honom, men jag var kanske inte attraherad. Men jag är ju det nu såklart, men även det går upp och ner, speciellt nu när det är så mycket ovisshet i förhållandet.
Han frågar mig om och om igen om jag verkligen vill det här för evigt, om jag är säker. För att detta är mitt första förhållande och han har hunnit lära sig vad det är för känsla han söker, det har inte jag etc.
Han vill att även om det gör ont så ska jag säga till honom om jag inte är säker, för då vill han kunna gå vidare.
Men det gör bara så ont! Jag älskar ju honom, av hela hela mitt hjärta, och jag har så mycket drömmar med honom. Men när han säger så så blir jag liksom osäker, det känns som att jag hör så ofta att jag är osäker att jag blir det.
Att jag inte längre alltid känner att jag orkar kämpa för att han ska förstå att jag verkligen vill.
Men det går liksom upp och ner, när vi har bra dagar så kan jag verkligen inte tänka mig något annat än det här med honom, men under dåliga dagar så känner jag matt jag inte riktigt vet vad jag vill.
Men sen så är det också att jag är så så rädd för ett liv utan honom, och jag är så rädd över vad som skulle hända om jag inte ville. För jag vet att han kommer bli helt förstörd, verkligen totalt. Och jag älskar honom så mycket att jag bara inte kan göra så mot honom.. Det är så svårt.
Och vi har pratat om min drömkille jag hade förr, med tatueringar och skägg och bra stil etc. Och han har inte tatueringar eller skägg, vilket gör att han tror att jag inte tycker han är lika attraktiv. Men det gör jag ju, samtidigt som jag kan känna att andra killar kan vara snygga med, är det fel?
Jag vill ju kämpa för honom lika mycket som han kämpar för mig. Jag vill verkligen inte ge upp det här. Och jag vet att alla våra samtal har fört oss så mycket närmre varandra, vi känner varandra på ett helt nytt plan och vill verkligen göra allt för varandra.
Men jag blir så osäker på om min kärlek räcker, jag blir osäker av att vara osäker liksom.
När jag tvivlar och allt så undrar jag hur det skulle vara att träffa den som jag bliv kär i vid första ögonkastet, så som han blev i mig.
Men det finns ändå inte en del av mig som vill ge upp det här, och vi kämpar så hårt. Men det känns som att det är jag som är anledningen till varför vi inte kommer igenom det här..
Jag vet inte vad jag förväntar mig att få för svar från er, jag förstår att ni inte kan bestämma hur jag känner och så. Men jag behöver bara få höra någon annans åsikt. Jag behöver prata med någon om det här och försöka reda ut mina känslor, för just nu är jag fullkomligt förvirrad..
Tack på förhand,
Jag hoppas ni svarar snart. Orolig
Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej Orolig!
Oj vad många tankar din fråga väcker, ska se om vi minns att skriva ner dem allihopa :). Men precis som du skriver så kan vi ju inte VETA något om hur du borde göra, för det finns ingen riktigt bra instruktionsbok när det gäller kärlek och alla funkar, tänker och känner vi olika. Men vi har läst en hel del och har en hel del erfarenhet att försöka plocka lite hjälp, råd, teorier och förklaringar ur. Se, en Stor Sanning inom kärlekslivet, enligt oss, är att ingen föds som expert på kärlek och på att vara i en relation. Det är något vi måste lära oss, något vi alla är nybörjare på i början och ingen av oss någonsin blir fullärd i. Det här är viktigt att minnas, för det är så himla lätt att kräva perfektion av både sig själv och partnern. Vi har alla en bild i våra huvuden om hur förhållandet borde fungera och hur kärleken borde kännas, så då blir ju varje imperfektion, varje fel, ett minus och en brist. Strävar man efter 100% perfekt, så förstoras och förstör varje "problem" man har.
Se, det är lite så vi tolkar främst hans önskan om att du skulle ha fallit pladask för honom direkt från början (och därför valt honom direkt, inte strulat med andra när han redan kommit in i ditt liv). Är det månne så att hans personliga uppfattning om kärlek är att den inte är "äkta" om den inte är mer eller mindre från första ögonkastet? Att man borde "bara liksom veta att han är den rätte"? Men kärlek är inte som i en romantisk komedi, kärlek behöver inte alls starta från första ögonkastet, den behöver inte alls vara spikrak och okomplicerad och städad. Den blir inte mindre sann fastän den inte är perfekt. Den blir inte mindre djup för att den började långsamt och ryckigt, krokigt och osäkert. Kärlek ÄR råddig och ofullkomlig och fylld av brister, besvikelser, ouppfyllda drömmar - precis som vi människor är. Kärlek är lika mänsklig som vi människor är!
Förstår du hur vi menar? Er kärlek är helt okej, helt bra som den är, fastän den inte är perfekt. Den är inte fel bara för att du inte fattade direkt att han är mannen i ditt liv. Och man måste inte heller veta om han är ens soul-mate, Den Stora Kärleken, Den Rätte! Man kan få ett fantastiskt, underbart, operfekt men lyckligt liv även med en helt vanlig man! Det handlar bara om att acceptera varandra som man är och vilja göra det bästa av det! Det sägs att ett förhållande lönar sig att fortsätta (tex om ett par funderar på skilmässa) om det är mer än 70% bra. Att de 30%-en är mindre vägande än de 70. Och strävar man efter 99% men ligger på 87%, så förblir man olycklig och missnöjd, även om 87% egentligen borde ses som fantastiskt bra!!!
Kanske är det samma med självkänsla, självförtroende och att kunna acceptera sig själv som man är? Om han nu kräver att du borde ha börjat älska honom direkt, så kanske det i grunden handlar om att han inte vågar lita på att du tycker att han är tillräckligt bra? Att han är rädd att du ska hitta någon bättre, välja någon annan, att det alltså är fel på HONOM? Det tyder på svag självkänsla och det brukar visa sig bland annat genom svartsjuka. Då hjälper det inte fastän du skulle kunna sudda ut ditt förflutna och göra om det rätt, då hjälper inget DU gör. För problemet ligger hos honom i så fall. Då är det han som måste jobba på att acceptera sig själv som han är, fatta att han är bra nog, att han duger, att han är operfekt men ändå älskbar och värdefull. Han kräver att du ska tycka att han är 100% bra - men kräver han det av sig själv? Vill han bli 99 men landar på 87 och är missnöjd, osäker och besviken för det?
En annan tanke som slog oss var att det i våra öron låter lite som att han dömer dig utgående från sin förra flickvän. Okej, vi människor gör sådant, vi har en uppsättning erfarenheter, kunskaper och värderingar och vi dömer allt och alla utgående från den referensramen, mer eller mindre medvetet och ofrivilligt. MEN, i något skede måste vi släppa det som var och inse att du är en helt annan person än hon var och att han inte kan överföra hennes egenskaper på dig. Man kan inte skylla i all oändlighet på att man blivit bränd - inte heller på att man tex är skilsmässobarn, har varit deprimerad, är kort till växten... För att kunna gå vidare med sitt liv måste man släppa vissa saker, sluta ursäkta alla problem med de sakerna, sluta låta dem styra ens liv, sluta jämföra allt med dem... Du är inte hon. Hon har ingen makt över honom längre. Hon ska inte förstöra ert förhållande. Så HAN måste ändra inställning, värderingar och förutfattade meningar - han måste bygga upp inom sig det hon förstörde. Skadade hon tex hans självkänsla, så är det inget du kan reparera, det kan bara han. Livet är märkligt, för man kan nog göra en annan människa olycklig, men man kan inte göra en annan människa lycklig. Lycka kommer alltid inifrån.
Inte heller kan han döma dig enligt vad du gjorde för mer än 11 månader sedan - du är inte längre samma människa som då. Han och era gemensamma erfarenheter och utvecklade känslor och nyförvärvade kunskaper om att vara i ett förhållande har format om dig, förändrat dina åsikter, förstärkt andra känslor. Om han ska fortsätta att döma dig enligt hur du betedde dig innan ni blev ihop, så är det lika dumt som att döma dig för hur barnslig och omogen och misstag du gjorde när du var 14 år!! Om han inte släpper den människa du var före ni blev ihop, så menar han att du aldrig kan utvecklas, aldrig bli bättre, kunnigare, mognare. Varför skulle du inte ha fått göra misstag i ditt liv - det var ditt liv då och det är faktiskt ditt liv ännu. Det handlar om respekt också. Han verkar lite ha hängt upp sig på att förlåta dig för det du gjorde innan ni blev ihop och han verkar tvivla på dig ännu - men det är inte DIG han tvivlar på, det är sig själv. Den gemensamma nämnaren i hans förhållanden är han själv, inte du. Så påminn honom om att allt faktiskt inte måste vara perfekt för att det ska vara bra. Varken han eller ert förhållande eller du.
Slutligen så kanske det ni går igenom nu är en helt naturlig kris? Se, en bit in i ett förhållande, allt mellan 2 veckor och 2 år enligt forskare, så kommer många par till det skedet då nyförälskelsen svalnar och vardagen på allvar visar sig. En del börjar nu störa sig på egenskaper och handlingar hos varandra, som typ hur tandkrämstuben är klämd eller hur han skrattar. Andra börjar rota och gräva i det förflutna, kanske gräla svartsjukt, misstänka och ifrågasätta. Och en del känner det som om kärleken skulle dö ut. Men oftast är det bara nu som det visar sig om det helt enkelt bara var frågan om förälskelse och att när den svalnar fanns inget stadigare kvar under att bygga på. Eller finns det en stadigare grund att bygga djupare och varaktigare - men mera vardaglig - kärlek på? Vissa par känner starkt av det här skedet, vissa knappt inget alls, och en stor del gör helt enkelt slut. Kanske var känslorna för svaga, kanske olikheterna eller problemen för stora, men det tar slut. I andras öron kanske orsakerna låter helt vettiga och ingen ifrågasätter, men ibland verkar orsakerna hellöjliga, fjuttiga, egoistiska eller ytliga.
Så. Tycker du att det är en välgrundad orsak att göra slut att han inte kan släppa vad du gjorde innan ni blev ihop? Ska ni kasta er kärlek i skräpkorgen bara för att du inte blev kär i honom ögonblickligen! Det är som att kasta en utbildning och ett yrke och en lång, fin karriär i skräpkorgen bara för att man inte visste att man ville bli just det när man var 5 år. Give yourselves some slack och sluta kräva så f*rbannat mycket av varandra. <3 Skippa nu allt snack om drömkillar, drömförhållandet, hurudant hus ni skulle ha och se varandra för de ni verkligen är just precis här och nu. "Hej, jag heter ... och jag gillar att se på Sex and the city, låter som en gris när jag snyter mig och tycker själv jag har vacker sångröst".
Så ge åtminstone varandra en ärlig chans, okej? Stoooor kraaaam
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar