Jag vet inte vad jag vill

06.09.2015
Hej! För ett par dagar sedan skicke jag en fråga angående noll sexlust. Eftersom jag fick så bra svar och det kändes så bra att ha någon utomstående att "kolla" över mitt förhållande kände jag att jag ville berätta mera. Dessutom har jag lusläst sidorna om att göra slut här och jag kände igen mig på många saker .. Det har länge varit så att jag blivit irriterad när jag ser hans namn på mobilskärmen, att han ringer/textar och ofta orkar jag inte prata med honom länge i telefonen. Det är som att jag försöker hitta fel på honom för att få en orsak att faktiskt inte vara med honom längre. Ändå är han perfekt i mina ögon, han älskar mig mer än allt annat och skulle verkligen göra vad som helst för mig, han accepterar mig för den jag är och ibland skrattar vi så vi nästan gråter. Han står ut med mig hur svinigt jag än beter mig ibland och han gör alltid allt han kan för att vara mig till lags. Han har aldrig, under de år vi varit tillsammans, sagt att en annan tjej är snygg eller att han längtar efter något jag inte kan ge honom. Han är helt enkelt allt en normal person borde vilja ha. Varför händer det sig då att jag ibland börjar gråta när vi myser tillsammans och jag tänker på att det inte känns rättvist? Ibland är jag elak med flit åt honom bara för att se om han faktiskt tar det också eller om han nångång ska säga ifrån. Det känns inte som att jag förtjänar honom. Jag blir livrädd vid tanken på att vi skulle förlova oss eftersom det skulle betyda att jag inte skulle ha någon chans att uppleva allt jag har drömt om, men samtidigt så ser jag oss planera vårt bröllop och framtida hus. Jag bara önskar så innerligt att vi hade träffats när vi var 25 istället för 15. Jag är också livrädd för att vara ensam eftersom jag inte har haft några vänner att umgås med på väldigt länge, och jag kan bara tänka mig hur det skulle kännas när det skulle gå upp för mig att Hej jag kan inte ringa honom och be honom komma hit så som jag gjorde förr. Jag börjar gråta nu när jag tänker på det. Han är ju min bästa vän! Allt i min närhet påminner om honom och jag blir helt förstörd när jag föreställer mig hur det skulle vara utan honom. Samtidigt vet jag inte om det är rätt att vara kvar när jag många gånger har varit emotionellt otrogen och länge fantiserat om hur det skulle vara att "vara med någon annan". Men då igen så finns det ingen bättre känsla än att krypa tätt intill honom och bara hålla om honom när det är jobbigt. Han har varit bredvid mig genom många svåra saker genom åren, och jag för honom, och det känns bara så skrämmande. Jag vet liksom inte vad jag känner eller vill, men är det inte lite så att redan när den tanken slår en så är det något som inte står rätt till? Jag är bara så rädd att han verkligen är mitt livs kärlek och att jag skulle ångra mig tills jag dör om jag lämnade honom. Såhär har det känts i åtminstone ett och ett halvt år nu, men alltid så har vi en jättemysig kväll eller dag och jag tänker att nä, jag inbillar mig bara, det ska nog vara vi till slutet. Jag blir faktiskt galen. Tack för att man får skriva av sig åt er! M
Tessi klippt

Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar

07.09.2015

Hej,

Oroa dig inte vännen! OM det är så att han är ditt livs kärlek och det är meningen att ni skall vara tillsammans så kommer det att bli så till slut i allafall. Börja med att ta det riktigt lugnt nu, torka tårarna och andas.

Du skriver att du har slitits mellan dina känslor av att dels vilja vara för dig själv och dels vilja vara trygg, med honom i 1,5 års tid redan. Det är en lång tid att gå och grubbla på saken. Och det faktum att du redan har tänkt på det i 1,5 år kanske betyder att det faktiskt är ett problem och att du faktiskt borde göra någonting åt det? Jag förstår att det känns skönt och tryggt. Han är ju din bästa vän och ingen känner dig lika bra som han. Världen utanför er relation kan verka skrämmande och osäker men också otroligt spännande. Jag vet ju inte hur dina framtidsplaner ser ut, och inte hans heller. Skall han till armén? Det kan hända att de skulle vara bra om ni var lite på skilda håll ett tag så att ni fick känna efter vad det är ni vill. Ibland blir det jättetydligt då man får lite perspektiv på saken.

Det du kan försöka göra för att reda ut dina känslor är att föreställa dig lite olika saker och se hur du reagerar på de olika tankarna. Föreställ dig t.ex. att:

 

1. Han åker iväg till armén. Hur känns det för dig att veta att han skall vara borta i 6 mån? Känns det som att du kommer att känna att det är skönt att få eget utrymme? Kommer det att kännas skönt då han kommer hem på veckosluten eller känns det som att han är i vägen?

2. Han är otrogen/träffar någon annan. Skulle du känna dig förkrossad eller kanske rent av lättad över att det är han som tvingas göra slut med dig och inte tvärtom?

3. Du träffar någon annan. Skulle det göra det lättare att lämna honom om du hade en konkret anledning att göra det? Du är trots allt väldigt ung ännu. Är du beredd att redan nu fatta det beslutet att du aldrig mer skall få vara nyförälskad och känna den pirrande känslan i magen?

4. Om du skulle få titta in i framtiden så pass mycket att du skulle få veta att du är 35 år och gift med honom, känns det då bra eller dåligt? Tror du att du skulle vara lycklig eller skulle du känna att du har gått miste om någonting?

Sanningen är väl att det inte finns något rätt eller fel svar, det finns inget svart eller vitt utan bara gråzoner. Du måste helt enkelt känna efter och fundera vad du vill. Vad vill DU få ut av DITT liv. Känns det som om du går omkring och väntar på att någonting skall hända eller är du nöjd med ditt liv som det är nu? Ser du dig själv bli gammal med honom eller önskar du att du skulle vilja se dig själv bli gammal med honom.

Jag har tyvärr inga svar att ge. Jag tror ju att det faktum att du skriver hit kan vara en fingervisning om att du inte är nöjd med livet som det är just nu, men vad du skall göra åt saken är det ju ingen annan som kan avgöra. Men ta tid på dig, andas och känn efter. Du kan vara helt säker på att det förr eller senare kommer att visa sig. Men under tiden tycker jag att du kunde försöka återuppta dina kompisförhållanden om du känner att de har blivit satta åt sidan, eftersom ingen mår bra av att bara ungås med sin partner. Ibland kanske det är tillräckligt för att få förhållandet tillbaka på rätt väg, att man får lite andrum tillsammans med andra vänner.

Var snäll mot dig själv!

Kram

Tessi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Min pojkvän säger jätte elaka saker till mig då han är arg och det sårar mig jätte mycket. Där emellan är han snäll och visar att han vill vara me mig men så fort vi bråkar eller han är arg så börjar ...
Läs mera

Hej! Hur ska man berätta till sina klasskompisar att man är lesbisk? Då de mobbar alla som inte är straight
Läs mera

Jag vet att detta kanske låter töntigt men jag stressar väldigt mycket över min och min sambos relation och förlovning.
Och jag vill absolut inte tjata för en ring men jag börjar få stress över att f...
Läs mera

Hej! Jag har börjat träffa en helt fantastisk kille och han känner samma!! Dock har jag "anxious attachment" och vet inte hur jag ska ta mig ur det, blir lessen bara för att han inte skickar något på ...
Läs mera