Känslor

Hej Grubbelsmurfen (gullig signatur - om han inte redan finns i Smurfarna så borde han det ;))

Hoppas att du inte hunnit drunkna fastän det gått några dagar sedan du skrev till oss - om det är fara å färde så hoppas vi att det här svaret är en livboj åt dig (åtminstone sådana där simdynor runt armarna som ungar brukar ha så du håller dig flytande tills vågorna svept dig iland ;) Som vanligt så VET vi ju inget om framtiden och inget om vad som rör sig i olika killars gärnor. Men vi tror dig absolut när du säger att du kan se vem som är kär i vem. Vi är också rätt duktiga på det - i verkliga livet åtminstone - men det kan vara rätt lätt om man vet vad man ska se efter. Och inget kan vara så avslöjande som kroppsspråk ;) Så det och mycket mer om hur kärlek brukar funka har vi lärt oss med åren och försöker nu dela med oss av åt er som frågar på Decibel.

Hursomhelst så är kärleken ett mysterium som vi alla nog är fascinerade av, hur mycket vi intalar oss att vi vill leva vilt singelliv och njuta av friheten. Alla vill nog innerst inne uppleva kärlek - åtminstone sedan man "upptäckt" kärleken typ i tidiga tonåren - men ibland kan "jag vill vara fri"-tankarna vara ett försvar mot allt det okända och himlastormande känslosamma som kärlek är. Alla är vi samtidigt rädda för allt från den första kyssens betydelse till att få våra hjärtan krossade. Kärlek är lika skrämmande som den är lockande. Då kan det också kännas skönt att vara kär på avstånd eller kär i någon som man vet att man inte kan få. Man får uppleva det rosaskimrande och fjärilarna i magen, men behöver inte utsätta sig för riskerna.

En annan fördel med att älska på håll någon man inte riktigt känner är att man kan drömma om hurudan han är och hur det skulle kunna vara att vara tillsammans. Sällan stämmer dock bilden man målat upp i sitt huvud med hurudan han är på riktigt, så det kan ibland vara så att man älskar bilden av honom, inte den riktiga killen. Men man får vara kär och låta sina egna känslor och tankar växa och härja fritt, helt i lugn och ro. Skulle det faktiskt bli något på riktigt med just den killen, så kan det hända att man helt fegar ur och springer skrikande därifrån både för att det blir "för" verkligt (= farligt för hjärtat) och för att han kanske inte alls är som man trodde och saker utvecklas inte som man hade drömt (= man har ingen kontroll över situationen). I våra öron så låter det lite som att du skulle kunna passa in på den beskrivningen: du har knappt lärt känna killen, men älskar honom ändå.

Riktig kärlek handlar dock mycket om att våga. Våga utsätta sig för risker och våga ta chanser. Gör man ett ordentligt försök att få kontakt och att det ska bli något, så kanske det lyckas och då öppnas en hel värld av spännande, skrämmande, lyckliggörande käslor. Av dem växer man garanterat som människa. Men skiter det sig, så har man ändå vågat och kan stolt klappa sig själv på axeln medan man torkar tårarna och känner att man växt en mental halvmeter!

Så kanske du skulle våga ta kontakt med killen du älskar igen? Verkligen försöka få det att bli till något? Vaddå, "inte kunna leva vilt ungdomsliv" om du sällskapar med någon? Att vara kär och bli ihop behöver inte sluka hela ditt liv så att du inte kan göra något annat än att sitta och titta på honom med hundvalpsögon. De bästa förhållanden är inte alls sådana där man "delar allt" utan sådana där man även har sina egna liv samtidigt och kan mycket väl festa och ha kul med kompisar, umgås med familjen, idrotta - ha "egentid" och eget liv också. Använd alltså inte den galna ungdomen som ursäkt för att fega ur. För det andra så okej, man ska ju inte gå in i ett förhållande med inställningen att det säkert tar slut imorgon, men man ska absolut inte heller förvänta sig att det ska hålla livet ut. Du har råd att pröva, se vart det bär - du "låser" dig inte för resten av dina ungdoms dagar för det. Men gör du aldrig något för att "få" den här killen så har du ju kastat bort en massa energi, tankekraft och tid av ditt liv på att drömma om honom och du kommer att ångra att du aldrig ansträngde dig för att ta chansen. Visst får du fortsätta älska honom på avstånd, men hur skulle det vara om du åtminstone gav dig själv chansen att älska honom på nära håll?

Eller kanske du skulle ge den här andra killen, han som gillar dig, en chans? Å ena sidan så kanske han verkar tryggare, eftersom du inte känner så starkt för honom att du skrämmer dig själv. Å andra sidan vet man inte vad det kan utvecklas till om du ger honom en chans - tänk om han kommer att göra dig riktigt ofantligt otroligt lycklig?

Vännen, var inte så skrajsen. Kärlek bits inte bara för att du sträcker ut handen efter den - däremot kan den komma och nafsa dig i örsnibben så att du blir mjuk i knäna ;D Kanske du skulle låta kärleken bli en del av din galna ungdom?

Stor kram - och berätta gärna hur det gick sedan (genom att skriva in hit igen sedan, länka då till den här frågan så vi minns dig!) Vi håller tummarna!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna