Kär i gift man

Hej Olyckligt kär!

Voj, det här med otrohet är alltid knepigt hur man än vänder och vrider på det. Vanligtvis talas det ju mycket mer om den som varit otrogen och den som någon varit otrogen mot, inte om den tredje parten. Men den tredje (säger hon nu för enkelhetens skull) har ju ofta också en massa känslor och moral och motiv och önskemål osv.

Om vi först benar ut den moraliska biten lite, så gör vi alla fel någon gång, även mot bättre vetande. Det finns nog inte en själ i världen som aldrig skulle ha brutit mot någon moralisk regel på flit, gjort något otillåtet, tagit det själviska valet - skulle någon påstå det så begår hen ett moraliskt brott just där och då ("Du ska inte ljuga"). Sen är det bara hur ofta och hur grovt vi bryter mot reglerna som bestämmer hur goda människor vi själva och andra tycker att vi är. Men det finns ingen oskyldig. Ingen har rätt att döma dig utgående från den handlingen. Visst, det är inget försvar att vi alla bara är människor och att alla felar någon gång, men du är inte skyldig att berätta för någon eller försvara din handling för någon. Skulle vara hans fru då, men det är hans beslut om han berättar för henne, och hans beslut ifall han vill blanda in dig i den diskussionen. Att du är rädd att bli dömd kan både handla om vad du själv anser om vad du gjorde (hur moraliskt riktigt det var, hur egoistiskt) och vilka moraliska regler du tror andra skulle följa och därmed använda som måttstock på dig. Du har ansvar för ditt liv, men det behöver nödvändigtvis inte betyda att någon annan bör straffa dig. Livet brukar ha en tendens att straffa en hursomhelst, man behöver inte bjuda in folk enkom att göra det.

Inte heller behöver man be om ursäkt av någon annan än sig själv. Din fråga genomsyras av att du själv nog tyckte att det var fel gjort. Men vad skulle du kunna göra för att gottgöra det - utan att förstöra mera alltså? Vad skulle bli bättre av en ursäkt åt någon annan? Det enda du kan göra är att förlåta dig själv och stå inför dig själv för vad du gjorde. Det inbegriper att inte försköna det, inte få det att på något vis verka bättre eller annorlunga, inte komma med ursäkter till varför du gjorde det. Bara erkänna för dig själv att nu gjorde du så här, det kändes inte så bra, men det är förbi och det är okej.

Har man dåligt samvete, så är det ju mänskligt att vilja ursäkta sig och skylla ifrån sig. "Jag var full, Det var hans initiativ, Han har ett dåligt äktenskap, Jag var inte hans första otrohet, Jag kände mig vilse i livet..." Till och med kärlek och the perfect match kan vissa använda som ursäkter ifall de tänker att det skulle vara mera okej, ursäktbart eller nästan tillåtet ifall man var kära eller egentligen var soulmates (och tajmingen råkade vara fel). Om man anser eller tror att andra anser att otrohet är något sliskigt, medvetet elakt, destruktivt eller slampigt, så vill vissa säkert bevisa att den här otroheten var annorlunda, "bättre" eller av någon anledning inte kan räknas som otrohet. Visst kan man ha förälskat sig vid första ögonkastet, visst kan det ha varit en match made in heaven, men innerst inne behöver man erkänna att det var ett medvetet val man gjorde.

I filmer kan kärleken träffa som en blixt från klar himmel, änglakörer sjunga och håret flyga i slowmotion när han fångar henne i sin famn. I vardagen brukar dock desto fler krångliga känslor och knepiga komplikationer rådda till historien. Vill man gå till botten med något och lära av erfarenheten, så behöver man studera det som skett och se om där finns andra vinklar och i så fall erkänna dem för sig själv. Kan något ha handlat om eller påverkats av den förbjudna fruktens lockelse, att man nappade chansen till spänning och äventyr, till både sexuell och mental intimitet med någon flyktig och otillåten? Eller har man kanske påverkats av leda, kanske av avundsjuka mot de som har en relation, kanske av ensamhet och kärlekstörst? Kanske man påverkats för att man har en självkontroll som kan bedövas med alkohol så att man gör saker i fyllan som man inte skulle göra nykter - aldrig en godtagbar ursäkt att vara full btw? Kanske för att man lätt spinner vidare i fantasier och dagdrömmar ("Jag vet vad våra barn ska heta") och sedan har svårt att stoppa förväntningarna de väcker ("Jag trodde att det nog skulle funka på något vis i alla fall, att han typ skulle lämna sin fru för mig")? Kanske för att man söker bekräftelse på att man är en åtråvärd och älskvärd kvinna - eller att den bara plötsligt trillar ner i famnen på en - och man känner sig smickrad och vill ha mer? Kanske som hämnd på någon helt annan av någon helt annan anledning, som ett ex som var otrogen mot en? Kanske för att alla andra verkar ha ons, kk:n, öppna förhållanden osv till höger och vänster och verkar ta lätt på sex överlag, så man borde kanske också släppa på tyglarna lite?... Osv osv osv.

Har andra känslor, motiv eller argument påverkat en, så borde man alltså kunna erkänna det för sig själv för att kunna se händelsen och sitt val för vad de var och gå vidare på ett mer hälsosamt sätt, klokare och visare så att man inte gör samma eller andra dumheter av bakomliggande orsaker. Är det så att det får en att ta av sig de rosa glasögonen, så kan det hjälpa till att gå vidare och glömma. För oavsett, så är det svårare att gå vidare och glömma vissa gånger. Efter förhållanden handlar det ofta om en sorgeprocess som tar sin egen individuella tid genom sina personliga turer, men intensitet i en relation mäts inte alltid i dagar, månader eller år. En händelse kan ha lika stor effekt på minuter och timmar - med ett krux dock: man har fyllt ut luckorna med egna dagdrömmar och förväntingar. Luckorna i vad man vet om honom, hur väl man känner honom, hur en vardag med honom på riktigt skulle se ut osv. Då kan till och med en kort kärlek vara svårare att komma över än en lång, där man levt med både bättre och sämre sidor, dagar, egenskaper osv, eftersom den lätt verkar så fantastiskt i jämförelse. Hur glömmer man den perfekta drömmen?

Kanske grundstegen i att komma över någon ändå är desamma, ett slags långsam acceptans av läget och en medveten ansträngning att INTE tänka på personen ifråga. Alla har vi ju erfarenheter av att ha blivit lämnade på sätt eller annat förr; även av vänner, skolavslutning med älsklingsklassen, lägret som tog slut, husdjuret som dog - hur kom vi över det? Klart att det inte är direkt jämförbart, men vissa knep är säkert överförbara, som att inte hela tiden se på foton av honom, inte dagdrömma om just honom när man hör en kärlekslåt, inte föreställa sig honom när man ser ett ungt par med barn på stan... Det där är bara konstgjord anding för hoppet, som redan är hjärndött, krasst sagt. Fastän det teoretiskt skulle finnas någon chans att han skulle ta kontakt på nytt, så ska den chansen kväsas i sinnet. Låt hoppet dö. Det låter hårt och jag vet att det inte var det du ville höra. Men bli inte arg på mig, snälla, utan tänk på att kärlek inte behöver vara värdelös för att den tar slut, men att det också är okej att den tar slut. Att den sker en gång är en garanti för att en ny kärlek ska komma närsomhelst, för att du har förmågan. Alltså inte att en ny kärlek nödvändingtvis trillar ner i famnen på dig imorgon, utan att du kommer att möta den igen, känna den igen. Och det kommer snart inte att kännas som hela världen att det inte råkar vara just hans kärlek.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott