Men tänkte först ta upp en grej om kille nr 1.
Jo men jag blev kär i honom i slutet av oktober, och sakta men säkert började det kännas som att han gillade mig också.
Han stämde in på en hel del av era flörttips här på decibel, t.ex. Att han tittade på mig ofta, hans vänner betedde sig underligt när jag var i närheten, han stod väldigt nära mig ibland osv, men dock pratade han inte med mig, inte mer än typ en gång i månaden eller nåt, vilket han annars brukade göra förut, men han kunde prata med mina vänner (det här kanske låter lite skumt) men det kanske bara var så att han var nervös och vågade inte prata med mig, för att han kanske var intresserad (?) men hela den tiden ända fram till typ slutet av februari höll det på så här och jag trodde verkligen att det skulle bli nåt mellan oss!
Jag var verkligen såå kär i honom och så lycklig över att det för en gångs skull kändes som att någon faktiskt brydde sig om mig och beundrade mig! Och jag kan kort säga att jag är en väldigt blyg och opopulär tjej och har bara mina närmsta vänner att lita på och that's it, sen har blev jag retad i stortsett hela min barndom av killar så jag har väl kanske lite svårt med att lita på just killar ibland.
Men trots det är jag väl kanske inte så blyg, jag kan vara en riktig pratkvarn emellanåt och jag har väl egentligen inga större svårigheter att prata med främlingar, så länge vi kan kommunicera på ett gemensamt språk (och helst dialekt förstås ;) ) men när det kommer till killar som jag är intresserad av så är jag helt stum och jag skulle definitivt inte kunna starta en konversation annat än om det skulle råka vara nåt grupparbete i klassen...
Men som sagt, den här killen verkade gilla mig ända tills nu efter sportlovet, då han inte verkar visa något som helst intresse, hans vänner verkar mer uppmärksam än han själv och det blev bara värre, liksom, han kunde bokstavligen stå mig på tårna men samtidigt låtsades som att jag inte var där och pratade med några andra tjejer från klassen... Och sen till råga på allt så känns det som att en annan som jag varit kär i förut verkar ha börjat gilla mig och jag hoppades att jag inte skulle falla för honom igen, för jag börjar bara känna sån skuld av att vara kär i honom, tro mig, han är en väldigt schysst kille och har hela paketet, men det är bara det att han är för bra för mig och det är för många tjejer som redan kretsar runt honom så jag är ändå väldigt osäker på vad han egentligen tycker om mig...
Nåja, blev lite av en bibel det här men ja hoppas att ni har orken att läsa det ändå! (: tack på förhand! Va har jag för fel...
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej!
Först: förlåt förlåt att du fått vänta så på svar. Vi har en period här då vi "har tusen bollar i elden" som jag råkade säga idag. Bland annat försöker få igång samarbeten med Sverige för att få skicka lite rikssvenska frågor till dem, på samma sätt som vi gör med frågor som kommit från andra än Decibels 11 egna kommuner i Finland (skickar till Ungdomsliv.fi för att få svar), så förhoppningsvis lugnar det snart ner sig lite här. Så tack på förhand för ditt tålamod och NU kommer svar :)
Nu kan ju mycket ha hunnit ändras på några dagar - och är det så, så skriv in igen som kommentar på din egen fråga! Men vet du vad, vännen? Jag reagerade ändå mest på det sista du skrev, om att du inte skulle vara värd den här ena killen som du gillat förr och som eventuellt har börjat gilla dig nu: Vad är det för snack!!?? Varför i hela friden skulle inte du vara tillräckligt bra för honom??? Jo, jag vet att det är typ så man ska säga; man ska låtsas vara ödmjuk och värdelös och oälskbar. Man ska säga att folk är bättre än en själv, att man inte har något att erbjuda och i princip döda varendaste chans till kärlek man har på grund av något slags självstraffande, självnedvärderande tankesätt. Typiskt för vissa österbottningar - tro mig, det finns även vuxna österbottniska kvinnor som fortsätter att tänka på det där viset. Även om du skulle tro att du har en chans till kärlek, så får du absolut inte säga det högt, för då tror du ju att du "är någon"! Skulle mot förmodan någon älska dem, så kan de inte förstååå hur det kunde hända just dem, för de är ju så värdelösa. Men se, ju mer man tjatar på sig själv om att man är värdelös, desto mer kommer man att tro på det. Tills man helt på egen hand lyckats nöta ner allt självförtroende och kört sin egen självkänsla i botten. Och sumpat sina chanser... Visst, vissa har fått sitt självförtroende bortnött av andra, tex genom mobbning, men det finns förvånansvärt många som blivit riktiga experter på att hacka ner på sig själva, som är sina egna värsta mobbare.
Så var inte din egen mobbare! Vem ska tro på dig om inte du själv kan det? Hur ska någon kille kunna tro att du är värdefull och älskvärd om du inte tror på det själv? Vännen, nu lät du bokstavligen en kille stå på dina tår utan att se dig! Du är inte osynlig, du är inte någon som man får trampa på tårna på det sättet! Ja, kanske folk har varit dumma med dig under ditt liv, killar har retat dig och så vidare - men du måste inte låta det fortsätta styra ditt liv! Oavsett om det hände för länge sedan eller igår, så är det i förfluten tid och det är bara minnen. Du måste inte låta minnena forma ditt liv! I denna sekund kan du besluta dig för att inte vara din egen dåtid, utan satsa på att forma din egen nutid och framtid! Du har all chans i världen att bli den du vill bli, även när det gäller vad du anser om dina egna chanser och rätt till kärlek.
Det handlar om din inställning till dig själv. Det är den som styr inte bara ditt liv, utan även vad andra har för inställning till dig. Tänk dig den som ett moln runt dig, som din utstrålning. Är du posivit inställd till dig själv, så påverkas andra också av det molnet och börjar tycka bättre om dig. Om du tycker illa om dig själv, så märker andra omedvetet av det och håller med dig, alltså börjar också tro att du är mindre värd. Den allra viktigaste åsikten av någon om dig själv som människa är den åsikt du har om dig själv - du värderas inte av tex hur populär du är eller av hur många vänner du har utan av vad du tycker om dig själv! Och du blir inte mer eller mindre värd av vad någon kille tycker eller inte tycker om dig! Du är värdefull oavsett dem! Och hur skulle det ens kunna lyckas med någon kille om du inte tror att du är värd honom? Det är som att döda den lyckliga kärleken innan den ens fått en chans att hända.
Det är helt okej att vara lite skraj och osäker inför kärlek och innerst inne inte vara redo för den ännu. Det är också ett steg av kärlekslivets utveckling. Det är okej att vara kär på avstånd. Det är okej att inte vara kär alls. Det är okej att vara kär i sådana som man vet att man inte kan få. Det är okej att vara feg och inte våga göra något åt sin kärlek. Men det är INTE okej att förklara det med att man inte skulle vara VÄRD kärlek! Det är bara att skada och såra sig själv och det mår man aldrig bättre av.
Så mitt råd är att jobba med dig själv först. Försök att stärka ditt eget självförtroende och din självkänsla - ta tex tips härifrån Decibels infosidor om det (och vi kommer att ha mera sådant som april månads tema). Och försök att påverka din egen inställning till dig själv. Låt inte den dumma rösten i dig hacka ner på dig och prata skit om dig, alltså försök att stoppa de negativa tankarna och byt ut dem mot positiva sådana. Och tillåt dig själv saker. Blir du kär igen i den där killen du förr gillade, så tillåt dig själv att bli det. Att vara kär är inte farligt, det är att leva. Man lever inte när man är rädd och undviker saker. Så upp med hakan, räta på ryggen och ta plats i ditt eget liv <3 Tids nog faller nog alla kärleksbitarna på plats också!
Stoooooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar