Kär men utan sex?

Hej Amanda~!

Hm... hm... kanske ställer du nu en av de där eviga frågorna som det inte finns några allmängiltiga svar på, utan bara personliga åsikter - som dessutom bara kan gälla för en situation i gången. Måste man alltid tända på den man är kär i? Måste ett förhållande alltid innehålla den sexuella biten?.... Och naturligtvis den klassiska motfrågan då: blir man alltid kär i den man tänder på? Nå, på den är väl kanske nog de flesta överens om att visst i världen kan man tända på folk utan att bli kär i dem. Att det fysiska inte alltid är logiskt eller känslomässigt styrt, att kroppen kan ha en helt egen vilja osv. Men är då alltså motsatsen lika självklar? Kanske den faktiskt ÄR det, men vi har ännu lite svårt att acceptera den? Lite på samma sätt som att allmänheten ännu har lite svårt att acceptera asexualitet eller transsexualitet. Visst, det kanske gäller mer än bara för en viss person i en viss situation, men ditåt alltså. Tanken är kanske bara lite för ny och ovan ännu. Det finns ju ännu de som på något vis innerst inne tycker att om de tänder på en person så borde de nog åtminstone också vara romantiskt intresserade av människan, att de tex inte riktigt kan ha sex med någon utan känslor, utan borde nog vara helst lite kär.

Men som med allt i den här stilen: har man ändå inte sist och slutligen rätt att bestämma själv vad som känns rätt och fel att känna? Man kan ju inte tvinga sig själv att känna något som man inte känner. Man kan visserligen kanske locka och försöka uppmuntra sina känslor åt ett visst håll, och i vissa situationer går det kanske och i vissa går det inte. Tex: för en homosexuell person kanske det känns fullkomligt omöjligt att tända på och älska en person av motsatt kön, medan en annan kunnat förmå sig själv att relativt lycklig leva många år i ett sexuellt förhållande med en person av motsatt kön. Och andra exempel i den stilen. Vad som känns rätt och fel varierar från människa till människa - och är absolut en mänsklig rättighet. Dock kan det variera också under ett förhållande: bara för att en sak är sanning och rätt vid ett visst tillfälle så kanske det inte är det om en dag, ett år, tio år osv. Det är svårt att svara på, men kanske du vill något annat om ett tag? Kanske din egen utveckling för dig mot något okänt mål?

MEN, det stora men:et är att när det gäller förhållanden, så måste man vara två personer för att det ska bli ett förhållande. Och det betyder att båda måste få åtminstone största delen av sina behov, önskningar osv tillfredsställda. Till en del kan - och ofta måste - man kompromissa, men då ska båda vara villiga att kompromissa. Så den stora frågan är kanske då: vad vill hen? Vad vill den här människan som du vill vara nära men inte på ett sexuellt sätt? Vad behöver hen? Vad är hen villig att kompromissa om? Kan hen bli lycklig av det du kan erbjuda? Är det rättvist mot hen?

Så kanske du borde fråga hen och inte oss? Är det här okej med hen? Om inte: vad gör ni då?

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna