Kommer aldrig hitta någon ny

Hej!

Att känna hopplöshet är ingen trevlig känsla, ever. Den känslan verkar ofta vara lite av samma sort som de som leder till tex depression, den liksom förkortar framförhållningen man har i livet till denna dag, denna timme, denna minut. NU kommer aldrig någon att älska dig, känns det som. Den förödande känslan som hopplöshet är försöker få dig att tro att denna minut kommer att vara för evigt och att du alltså kommer att känna så här för evigt. Och hopplösheten är listig, den kan snabbt räkna upp tusen orsaker och argument till varför den kommer att vara för evigt, för resten av ditt liv. Känslor som lycka, välbehag och förnöjsamhet har inte alls den förmågan, utan de vet man på något plan nog att är flyktiga och opålitliga. Men samtidigt vet man ju nog av erfarenhet också att känslor som lycka och välbehag nog kommer åter; något nytt händer i livet och plötsligt befinner man sig i lyckan igen.

Förälskelse är en annan svekfull känsla av det där slaget som får en att inbilla sig att den ska vara för alltid. När man är riktigt kär kan man helt enkelt inte ens tänka tanken att det skulle ta slut. Varken hans eller egna känslor eller tillståndet överhuvudtaget. Därför blir ju också många chockade och rädda även när nyförälskelsen naturligt övergår i mera stadigvarande kärlek (de känner inte igen de nya, lugnare känslorna och inbillar sig att kärleken dött) - eller svalnar bort. För fanns det inte tillräckligt underlag att bygga stadigare och mer varaktig kärlek på, så försvinner förälskelsen ut i ingenting. Eller förhoppningsvis i goda minnen och vänskap, i värsta fall i bråk, våld, krossade hjärtan och svek. Det här med vad förälskelsen gör för ens framtidsdrömmar är till och med vetenskapligt bevisat: man befinner sig i ett slags berusat tillstånd när man är kär, med massor av starka hormoner som surrar i kroppen så som noradrenalin. Men blir man plötsligt olyckligt kär vänds samma fenomen emot en, så att man blir lika djupt misströstande och olycklig som man tidigare svävade på rosa moln. Jo, rent neurologiskt funkar vi så. Man kan till och med få samma symptom som en knarkare på avvänjning, så att man ser syner, blir paranoid, bryter mot moraliska och sociala regler (tex börjar stalka sitt ex) eller ramlar ner i mentala avgrunder. Nå, såklart, inte alla. Långt ifrån. De flesta av oss är balanserade nog, trygga nog i vår självkänsla och har ett tillräckligt bra stödnätverk för att inte olycklig kärlek helt ska messa upp oss. Men faktum kvarstår att avsaknaden efter någon kan vara så stark att den gör fysiskt ont i bröstet (även det vetenskapligt bevisat).

Så om både förälskelse och hopplöshet är lite lögnaktiga och opålitliga känslor, så kan man dra ett par slutsatser. Hopplösheten ljuger om att den kommer att vara för evigt. Just nu ser det bara svart ut vid horisonten, men det är verkligen bara exakt just nu. Du har ingen aning om vad som kommer att hända imorgon, inte heller om hur ditt liv kommer att se ut om ett år. Det är ju lite orättvist att döma ut det som olyckligt singelliv redan nu, ge det en chans att ske först! För där kommer ju en springande punkt: allt beror på vilken inställning man har. Rent krasst, mycket överdrivet och nästan obehagligt att höra, men om du tänker att du aldrig kommer att träffa någon, så finns ju risken för en självuppfyllande profetia, eller hur? Tänker du att du kommer att bli en lonely catlady, så drar du dig undan redan nu, nästan omärkligt långsamt. Ger upp hoppet om en partner att dela livet med. Förändrar ditt liv pyttebit för pyttebit enligt den framtidsutsikten och därmed missar allt fler chanser till ett lyckat samliv.

Det här är speciellt vanligt om man vägrar släppa det som var, den som var. Hur snabbt och väl man kan glömma och gå vidare beror också helt och hållet på vilken inställning man har. Om man håller hoppet vid liv genom livsupprätthållande åtgärder som att träffa exet, följa honom på sociala medier, mata dagdrömmarna om hur han skulle kunna komma tillbaka på sina bara knän, fantiserar om honom när man har självsex, tänker först på honom när man hör en kärlekslåt... Ja då lindar man in sitt eget hjärta i snören, trossar, järntråd och elstängsel. Då är det själv svårt att komma ur det hela, och naturligtvis stört omöjligt för någon annan att komma in. Även om denna någon annan skulle stå utanför och banka på din port.

Vilket han troligtvis inte gör. Dels för att du har en Upptaget-skylt i pannan och dels för att kärleken sällan står utanför dörren och väntar snällt på att man ska få för sig att äntligen våga öppna dörren igen och sticka ut näsan. Nä, att med kärlek är det som med att vara arbetslös. Inte sitter en arbetslös hemma i soffan heller och väntar på att drömjobbet ska trilla ner i famnen på henne (läste det nyligen, minns inte var). Nä, den arbetslöse måste ut och söka, skapa kontakter, visa upp sig, våga hälsa på folk hen annars inte skulle hälsa på, vara utåtriktad och nästan till och med lite skryta om sina egna förmågor.

Klart, man ska inte ta första bästa karl och kalla det kärlek bara för att fylla tomheten och mota ensamheten heller. Inte heller enkom för att glömma någon. Men man ska vara öppen för förslag och ta alla smaskiga chanser som möter en på gatan. För jaaaa, klart det finns potentiella drömkillar även annanstans än på krogen. Speciellt nu på sommaren! Han kan sitta på en random brygga och dingla med benen - så gå och fråga honom ifall han råkar ha myggspray! Eller låna semesterlektyr på bibban - och då kan du ju be om boktips av honom. Jo, modigt bara! Klart att du vågar gå fram till en främmande karl och börja prata - det här var vad jag menar med inställning och att ta chanser.

Hopplösheten går alltså att mota i grind om man vill - eller mota ut ur stugan, ut ur sängen och sopa rent i vråna med. Men det handlar nog om att vilja gå vidare också. För mystiskt nog kan den kännas lite skön att ha som sällskap, den där hopplösheten. Bättre att önska det man kände och hade än att försöka föreställa sig främlingen man kommer att möta. Eller se den tillfälliga sanningen i vitögat att just nu är jag ensam och jag vet inte hur länge det kommer att pågå. Även en förälskelse vidlivhållen med tvång är en förälskelse. Det kan till och med vara en smula skönt att vara olycklig ibland. Det känns på sätt och vis speciellt, där emellan smärtan, som om man vore lite speciell, eller kärleken man förlorade var lite speciell, eller att man är lite speciell i andras ögon (och får lite medlidande). Det är okej under en viss del av sorgeprocessen, men ingen sorg bör vara för alltid. Man måste vidare i något skede.

Förälskelsen må vara också vara svekfull och flyktig, men här betyder det istället att den kan komma tillbaka närsomhelst. När. Som. Helst! Nästa förälskelse kan leda till en relation där båda övergår från nyförälskelse till stadigare kärlek. Eller så inte, men det betyder inte att den är bortkastad. Ingen förälskelse/kärlek är väl någonsin riktigt bortkastad? "Medan man letar efter sin prins kan man ha kul med många grodor", eller hur gick den där nu igen? Förälskelse är en del av livet och därmed att leva. Likaså intresse, flört, att ha på g, att bli sedd och se, att vara kvinna (eller vad man nu vill vara), att upptäcka, att kära känna nya människor... Det finns visst andra ställen att göra det på än på krogen, så inga undanflykter, tack!

Du har befunnit dig i en sorgeprocess sedan han lämnade dig, den har haft sina steg och faser, men nu är det kanske dags att släppa honom. Jag vet att du på något plan hade önskat att jag skrev att "jamen klaaart att du har en chans på honom ännu, att säkert kommer han att vilja ha dig tillbaka". Men det tänker jag inte skriva. Dels för att det inte är sant, så det vore bara elakt av mig att göra det, och dels för att ni båda förtjänar att få gå vidare. Han förtjänar bland annat att inte behöva ha dåligt samvete för att han lämnade dig och hela tiden behöva trösta dig för det. Och du förtjänar att gå igenom den personliga mognad och erfarenhet som det innebär att bli lämnad och sedan ställa sig på egna ben igen och börja ta emot livet igen. Det känns säkert tryggt att hålla fast i honom, men det bara drar ut på lidandet. Aj rackarns hopplöshet när där finns en envis gnutta hopp kvar, då är det som värst. Men skippa alla "tänk om han skulle komma tillbaka" och så går du ut på äventyr! Jag ger dig en utmaning: le åt alla män i åldern 20-30 som du möter, oavsett om det är på butiken, under roadtrippen till Jakobsdagar med kompisarna (för nu ska du tacka ja till alla äventyr och till och med föreslå dem - då får du ju andra alternativ än krogen också!) eller varsomhelst. När det börjar kännas bekvämt, så går du fram till honom på bibban eller bryggänden och pratar - och hej, vem vet, kanske du blir modig sedan och börjar med Tinder eller far på sommardans till någon paviljong! Livet är stort, vadsomhelst kan hända! 

Jag håller alla tummar och tår <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott