Komplicerat

Hej!

Förlåt att du fått vänta lite. Som du kanske sett så hade vi ett väldigt massivt Månadens tema nu i november om Inte-okej-sex och vi är även ut till högstadier och gymnasier och berättar om det här. Men nu ska jag svara på din fråga! Om situationen är en helt annan nu några dagar efter att du skrev, så skriv in igen tex som kommentar (knappen) på din egen fråga, så svarar jag mera enligt det.

Vet du, man kan nästan säga att det är en regel i kärlekslivet att känslorna efter en tid verkar svalna av litet. Det är så vanligt att man nästan kan kalla det för en obligatorisk kris. Den här krisen brukar inträffa allt mellan 2 veckor till 2 år in i förhållandet, beroende på tex hur ofta man träffas och hur himlastormande kär man var i början. Det går faktiskt att mäta den här krisens effekter i hormonnivåerna i kroppen, då de ändrar från de nästan berusande, njutningsfyllda nyförälselsekänslorna som påminner om vissa droger, till att antingen mer eller mindre dö bort ELLER förändras till de mera stadigvarande, vänskapsliknande och djupare kärleks-känslorna. I praktiken är det omöjligt - eller fejkat - att hålla kvar i nyförälskelsekänslorna för evigt i ett förhållande. Men då när man känner att känslorna börjar lugna ner sig, så blir man ofta rädd att de ska ha dött bort helt. Därför kan även en sådan här naturlig kris, som kanske just naturligt skulle övergå i djupare och lugnare kärlek, kanske förväxlas med att förhållandet är dödsdömt, och så gör man slut innan man riktigt hunnit utvecklas tillsammans. Visst, det är typ bara vart femte förhållande som håller över en längre tid. Men min poäng är kanske här: gör inget förhastat! Det kan ju faktiskt vara så nu att dina känslor förändras till och liksom landar i något stadigare och djupare, lugnare och tryggare.

Ett av de vanliga "symptomen" på den här krisen är att man börjar se den verkliga människan bakom sin älskling. Det är som om de rosa glasögonen åker av och man ser hen som hen är på riktigt - ja man kan till och med börja störa sig på småsaker han gör, tex sättet han skrattar på. Vardagslivets rutiner och "avslöjanden", som tex hurudan han är med sina kompisar, kan man kanske inte längre blunda för. Så i det här skedet gäller det faktiskt att lära känna varandra ordentligt. Det innebär bla att ta del av varandras vardagsliv, tex festa ihop med hans kompisar eller träffa hans föräldrar, prata om tusen olika grejer som man har åsikter om, tex rasism eller framtidsplaner, och göra alldagliga saker tillsammans, som att tvätta mopona. Visst kan man chatta om mycket, men bäst lär man ändå känna varandra irl. Där kommer det nog så småningom fram om man fungerar ihop eller inte. Inget förhållande är perfekt, och det finns i varje förhållande ett visst mått av saker som man nu bara får lära sig att tolerera hos den andra. Men blir stötestenarna och gruset i maskineriet för många och för skavande, så kanske det inte var meningen att det skulle vara ni två för alltid (eller för några år i alla fall). Som sagt, det är inte alla förhållanden som håller för den här krisen.

Men ge det lite tid i alla fall. Tvinga inte fram något slags krav på vad du borde känna för att det ska vara värt att hålla ihop. Försök över huvudtaget att inte förvänta dig för mycket av er kärlek. Det är ofta förväntningarna om att det borde kännas på ett visst sätt, eller vara på ett visst sätt, för att vara "äkta" som är just precis det som sätter käppar i hjulet så att hela förhållandet faller över styrstången.

Allt det här kan du läsa mera om på våra infosidor om Parförhållandet! Hoppas tipsen, råden och förklaringarna där kan hjälpa er.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott