långt förhållande

Hej 21-åring!

Oj denna kärleken... Vi ska försöka svara lite, utgående från allt vi har med oss i ryggsäcken, men kom ihåg att det bara är våra åsikter, spekulationer och erfarenheter, inga stora sanningar. Det är bara du själv som sist och slutligen kan bestämma vad som är din sanning - och vad du ska göra med den.

Det är kanske inte så konstigt att du lite ifrågasätter er relation, ni har varit ihop länge och under viktiga år av livet. Men samtidigt är det nog naturligt att i ett förhållande nu som då tänka igenom det, väga för- och nackdelar och "utvärdera" det lite, oavsett hur gammal man är eller hur länge man varit tillsammans. Inget är statiskt och oföränderligt, även relationer utvecklas eller förändras med tiden eftersom människorna i dem utvecklas och förändras. Det är kanske snarare så att om relationen stampat på stället en längre tid, så kanske man borde stanna upp och försöka betrakta den utifrån, för att den inte långsamt ska dö bort. Att fastna i rutinerna, inte slippa runt eller bli av med vissa problem eller missnöjen eller känna sig otillfredsställd kan vara som gift som långsamt försvagar och fräter. Visst kan man också vara nöjd med det man har en längre tid också utan att behöva göra något åt saken, men att förvänta sig att förhållandet ska vara "färdigutvecklat" är kanske inte så nyttigt, då kan man bli negativt överraskad plöstligt...

Kärlek är nog lite av en färskvara som behöver fräschas upp, vårdas och jobbas på hela tiden för att den inte ska svälta ihjäl. Då måste man kompromissa, omvärdera sina förväntningar på varandra och kärleken, kanske acceptera vissa olikheter och besvikelser, anstränga sig att tycka om och visa uppskattning osv. Vilket kanske inte är så lätt när man väl börjat ifrågasätta allt. Inte omöjligt, men just tex känslor av besvikelse och otillfredsställelse kan växa sig rätt stora rätt hastigt om man namnger dem och släpper fram dem.

Som sagt, så har ni varit tillsammans under väldigt viktiga utvecklingsår nu. Man formas mycket under slutet av tonåren, skapar sin egen identitet, börjar stå på egna ben osv. Om man "växer upp" med en person vid sin sida under den tiden, så är det klart att man formar varadra. Att en vacker dag då börja fundera på vem man själv är, utan partnern, är väl också rätt naturligt. Vissa kan börja känna just tex att man vuxit ifrån varandra, men kan också känna att man hindrar varandras utveckling. Att man känner ett inre behov att utvecklas åt något håll, men inte slipper till bla pga förpliktelserna mot partner. Det kan gälla allt från att studera drömyrket på annan ort till att uppleva mer av vad ett kärleksliv med en annan/andra kan innebära.

Det lite knepiga i situationen kan dock vara att man har svårt att tänka sig ett liv utan den här människan vid sin sida. Man är så van med varandra, har ett gemensamt liv, kanske gemensamma kompisar eller intressen, kanske gemensamt hem och planer osv... och då kan avsaknaden av allt det här kännas skrämmande. Man kan helt enkelt bli rädd för att lämna ensam utan just den här personen, och tanken på nya relationer kan också kännas skrämmande. "Kan jag vara mig själv med någon annan? Kan det finnas någon annan som accepterar mig som han gör? Hur skulle jag klara mitt liv utan honom? Tänk om jag blir helt ensam...?" Värst är det kanske om man inte har så mycket till "eget liv" utan det mesta är gemensamt, då kan man säkert lättare få ångest och bli skraj inför tanken på att skapa det där egna livet och bestämma själv.

I livet ska vi dagligen göra en massa val, både långsiktiga och kortsiktiga. Och för varje val vi gör så väljer vi samtidigt bort miljoner andra saker. Får man känslan av "What if...?" (vad är det jag missar/går miste om?) och den växer sig stark, så måste man kanske utvärdera igen. Kanske göra något så simpelt som att göra en plus och minus-lista. Man behöver kanske också vara medveten om att den moderna världen går väldigt mycket ut på "gräset är grönare på andra sidan". Vi översköljs dagligen med "marknadsföring" om hur mycket bättre det ena eller andra är. Oavsett om det gäller muskelövningar, yrkeskarriärer eller kokosolja. Och samhället är nog väldigt perfektionsinriktat och låter förstå tex hurudan den perfekta kärleken BORDE vara. Vilket i sin tur trissar upp våra förväntningar på både oss själva och på vår partner - så att vi är dömda att bli besvikna. Det kan vara svårt att uppskatta det man har och vara nöjd med en inte så perfekt verklighet.

Oavsett om ni börjar närma er slutet på er gemensamma väg, oavsett om det är "normalt" att inte längre hänga ihop med ungdomskärleken när man blivit vuxen, oavsett om det här är tillfällig missnöjdhet eller djupgående så är KOMMUNIKATIONEN a och o. Ingen är tankeläsare, men alla kan förstå om de 1) verkligen vill och 2) man förklarar på ett sätt som de förstår. Det är lätt att man hamnar in i samma gamla tankemönster eller sätt att prata på eller ord man använder, alltid grrälar på samma sätt eller försöker förklara med samma gamla exempel. Funkar de inte, så pröva nya. Tala och tänk ur nya synvinklar, pröva med andra metoder. Kanske går era fnurror att reda ut? Åtminstone borde ni ju få en ärlig chans att förstå varandra och få en ärlig chans att förändras, anstränga sig och förbättra relationen innan ni avslutar den. Ett sista ordentligt krafttag kan kanske rädda förhållandet - och gör det inte det så känns det i alla fall som att man gjorde sitt bästa och inte gav upp för lätt.

Mera råd och förklaringar och erfarenheter finns under Parförhållandet här på Decibel - men läs också Göra slut. Där kan tex finnas exempel som du kan förstå redan nu och som kan hjälpa er att inte begå just de misstagen i alla fall.

Vi kan som sagt inte säga åt dig hur du borde göra. De besluten kan bara du själv ta. Men hoppas att det här var till någon hjälp i alla fall. Oavsett så skadar det alltså inte att tänka igenom sitt förhållande nu som då!

Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny