Min tränare

Hej!

ÄSCH! Det var ju knepigt. Sicken otur att gå och bli kär i en som oddsen verkligen är likamednoll för att man ska få ihop det med. Vi tar äckliga kalla fakta först och trösten sedan.

För ledsen att säga det, men ni har ju tre avgörande saker emot er; åldersskillnaden, att han är upptagen och att det vore olagligt. Se, även om du är sexuellt myndig, så fanns det ju en till "åldersgräns" vid 18 när man står i beroenderelation till varandra, alltså tex läkare-patient, scoutledare-scout, lärare-elev och ja tyvärr, fotbollstränare-fotbollsspelare i samma lag. Ledsamt men sant, skulle ni två bli ett kärlekspar skulle han bli en brottsling. Och det skulle inte räknas som moraliskt okej i allmänhetens ögon. Det skulle det troligen inte vara hursomhelst. Jo, vet att det förekommit par med större åldersskillnad och med yngre inblandade, men bara för att någon annan gjort en viss sak, betyder det inte att det är okej. Folk skulle rynka på ögonbrynen och kalla det barnarov, bli arga på honom (som utnyttjar dig och inte kan hållas till egen ålders kvinnor) och tycka synd om dig (som blir lurad). Och slutligen skulle du kanske anklagas för att ha krossat hans äktenskap/förhållande, splittrat hans familj och en massa hemskt.

Jag veeet, fruktansvärt orättvist. Och jag vet att du vet allt det här och att jag egentligen inte skulle ha behövt rada upp det här. Det är sorgligt nog som det är och inte blir man precis tröstad av att höra om alla hinder. Men nu till trösten. Eller så mycket tröst man nu kan ge när det gäller olycklig och hopplös kärlek. Eller förälskelse, intresse eller kåthet för den delen. För det känns alltid pissigt att vara olyckligt kär, oavsett hur mycket ens förnuft än predikar åt en hur fel det skulle vara och hur man borde ge upp hoppet, eftersom inget ändå någonsin kommer att kunna hända. Men se hjärtat är en envis muskel, det går inte så bra alla gånger att tala förstånd med det.

Förståndet skulle säkert också säga att du nog kommer över honom ifall du bara håller dig borta från honom. Nå, det kanske inte är så lätt när du älskar fotboll och inte vill byta lag, och dessutom vill ditt hjärta troligen väldigt gärna se honom så ofta som möjligt. Men faktum är att det inte blir bättre av att kolla på honom vid varje tillfälle som ges - säkert inte bra för spelet heller, du kan ju missa bollen om du försöker ha ögon i nacken för att se var han är varje sekund. Så ett råd vore ändå att försöka undvika honom där det går. Följ honom inte på sociala medier, kolla inte på foton på honom på nätet, håll dig till andra planhalvan då det går eller ställ dig med ryggen mot när ni gör olika övningar parvis då det går och försök att inte titta alltför mycket på honom. För se motsatsen, tex att försöka hålla dig så nära som möjligt, förstärker bara förälskelsen. Likaså att genast tänka på honom när du hör kärlekslåtar i radio, ser ett par pussas i TV osv. Stoppa genast föreställningarna om hur det skulle vara om det var ni som kysstes istället. Byt kanal, tänk på något annat eller föreställ dig någon annan. Fast en kändis om ingen annan lämplig ögonmat finns i ditt liv för tillfället.

Just det här med kändis kan också vara en del av förklaringen. Okej, så vi kan "klicka" för en massa olika människor under livets gång, även sedan när vi är lyckligt gifta - det som spelar roll är bara vad vi väljer att göra åt saken, om vi väljer att bejaka känslorna eller inte. Men faktiskt oftare än vi skulle vilja medge, så faller vi för sådana som vi inte kan få. Det kan vara just kändisar, skådespelare, artister eller till och med karaktärer i en TV-serie, men även lärare, släktingar och fotbollstränare. Det kan delvis förklaras med ödets slump, att det inte är så höga odds för att man ska råka träffa prick just i en singelkille av lämpligt slag - som dessutom skulle besvara ens känslor just då. Men delvis också med att det finns en speciell charm med att bli förtjust i någon som man garanterat vet att man inte kan få.

Det är på ett underligt vis tryggt och lugnt att vara kär på avstånd. Man får uppleva alla fjärilarna i magen, dagdrömmarna och kickarna när man ser honom, men man behöver inte vara "rädd" att det ska bli allvar. Man behöver inte ställa in sig på en relation, eller på första kyssen eller ens på att få sitt hjärta krossat - man investerar inte i relationen egentligen, riskerar inget. Så de flesta tonåringar går igenom det här i något skede, ja enligt utvecklingspsykologin och sexologin är det nästan obligatoriskt. De anser att det är ett av sexualitetens trappsteg i utvecklingstrappan och att det kommer före bli-kär-i-någon-verklig och hålla-hand-trappstegen. Men jag har sett vuxna kvinnor vara kära/förälskade/förtjusta på det här viset också. De vet att de inte kan få personen ifråga, men njuter av förälskelsekänslorna på tryggt avstånd.

Oavsett varför du började gilla din fotistränare (det finns andra teorier också, som lite hjältedyrkan i form av verklig-idol-dyrkan eller att man söker fadersfigur i äldre män eller att han helt enkelt är precis i din smak eller har en ljuvlig personlighet), så kommer inget att ske. Inget ska ske mellan er. Så då har du att välja mellan att fortsätta gilla honom på avstånd - som alltså kan kännas både skönt och smärtsamt på samma gång (och brukar gå om av sig själv när man får upp ögonen för någon man faktiskt skulle ha en ärlig chans på). Då kan du såklart fortsätta ta varje tillfälle till att se honom och vara nära honom, men vara medveten om att det inte kommer att leda någonstans (så är det självplågeri eller tidsfördriv eller något annat då?).

Eller så kan du börja jobba på att glömma honom. Det är fullt möjligt, men det krävs lite ansträngning. Just precis, som jag redan skrev, att aktivt puffa ut honom ur tankarna och försöka distrahera sig med allt möjligt annat är a och o. Ett annat knep är att faktiskt gotta sig i kärleksfilmer och -böcker - men absolut inte föreställa sig honom istället för den manliga huvudrollen - så att man fortsättningsvis får den där kicken av kärlekshormoner och får njuta av känslan, men på ett ofarligt sätt. Om din förälskelse ännu är relativt lätt och inte pågått så länge, så kan du försöka vända känslan mot pojkar i allmänhet, alltså helt enkelt ge dig ut i världen för att spana och flirta. Om det tar emot för att du innerst inne inte känner dig redo just nu att ha ett verkligt förhållande, så sprid ditt flirtande tunt (i motsats till bara en eller ett par "mottagare") ;)

Det här alltså skämtsamt skrivet, men hela poängen är alltså att koncentrera dig på allt annat än honom. Ibland blir man ju faktiskt nästan ofrivilligt kär bara för att man känner sig ensam och kärlekstörstande också och så råkar man få känslor för första bästa som det klickar ens lite för, hur olämpligt det än är. Det kan vara skäl att påminna sig själv om det då, ifall så är fallet, så att man inte förväxlar det med "riktiga" känslor. Och slutligen kan man också påminna sig om att det inte är farligt eller förbjudet att vara kär heller, inte ens när man inte har någon chans på killen i fråga. Förälskelse är i sig ingen farlig känsla och den förbinder en inte till något, man har inte lovat någon något genom att vara kär och det är fullt möjligt att bara njuta av känslan i sig utan att göra något alls åt den. Du måste inte glömma och gå vidare om det inte 1) skadar dig själv att hålla hoppet vid liv eller 2) hindrar dig från att se och ta andra chanser till kärlek. Visst, man kan vilja vara singel och allt det, men ofta gör förälskelse en blind för alla andra tänkbara kärlekar, fastän de skulle knacka en på axeln. Fast oftast är det ju faktiskt inte så att kärlek bara liksom trillar ner i vår famn från ovan, eller pga ödet eller slumpen, utan man måste vara mottaglig, till och med ge sig ut för att söka kärleken. Ensamhet är nämligen lite som att vara arbetslös. Då kan man ju inte heller sitta hemma och vänta på att drömjobbet ska trilla ner i ens famn, utan man måste ge sig ut och söka det.

Så fundera hur du vill ha det och så bestämmer du dig för det. Inget velande fram och tillbaka, inga livsupprätthållande åtgärder för ett hopp som aldrig kan överleva, utan ta ut riktning och följ den.

Hoppas det här var till hjälp, kanske både nu och senare i livet <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott