när är man inte längre kär?

Hej!

Hoppas du redan läste sidorna vi länkade till åt dig när din fråga kom in (Parförhållandet och Göra slut)? Förhoppningsvis har du redan fått en hel del klarthet, tänkbara förklaringar och valmöjligheter ur dem?

Jaa-a du, det är inte lätta frågor du ställer. Eller, det är inte lätta tankar du har, ska vi väl säga. Eller känslor. För om det svåraste i kärlekslivet är början, alltså innan man vet om känslorna är besvarade, så är kanske det här skedet det nästsvåraste, när man inte vet om förhållandet är "tillräckligt" eller om man borde göra slut. Som alla stora val här i livet, så vet man inget om hur det kommer att gå på förhand, har ingen facit och ingen regelbok att följa - och framförallt vet man inte om man kommer att ångra valet. Kanske det skrämmer mest? För riktigt grovt draget: väljer man att stanna, så kanske man valt något medelmåttigt, något man "nöjer sig" med - och samtidigt har man ju valt bort alla miljoner andra tänkbara kärlekar. Och väljer man att gå, så kanske man hittar någon "bättre" (eller kanske inte på ett bra tag) - eller så kanske man ångrar sig och så är det för sent att reparera något.

Det talas ofta om "att älska är att välja Henne/Honom varje dag på nytt" - och klart att det kan tyckas verka mycket enklare om man inte hade något val. Säg att man inte kunde lämna flick-/pojkvännen, så att valet skulle bara ligga mellan att få det att lyckas eller fortsätta olyckliga tillsammans livet ut. Oj, jamen det är ju - lite förenklat - ett gammaldags äktenskap i ett nötskal. Då när skilsmässa inte var ett alternativ.

Så vad var det som gjorde att de där gammaldags äkta makarna ändå lyckades förbli lyckliga tillsammans? Nå, inte är nu kärlek något i alla fall som man bara känner eller inte känner, något som antingen infinner sig eller så inte, något ostyrbart och omöjligt att påverka. Vi kan påverka och styra våra känslor mycket mer än vi tror överlag - men är kanske lite psykade av allt det här med att "falla för någon", "bli träffad av kärlek" osv, som om vi inte hade något val. De flesta inser inte att kärlek betyder jobb, jobb och åter jobb - den måste ständigt matas och skötas, annars dör den. "Kärlek är en färskvara". Kärlek är att kompromissa, ta hänsyn till varandra, respektera varandra, ha förtroende för varandra... ha VILJA att vara tillsammans! Kanske att en gång göra det där valet att stanna tillsammans och sedan jobba bara för det och inte ifrågasätta valet igen? Vilket kanske kan kännas rätt svårt i dagens värld, då det ju verkar vara så väldigt lätt att ge upp och avsluta förhållanden. Eftersom den allmänna inställningen innehåller saker i stil med att alla har rätt till att bli lyckliga, att man främst borde ta hänsyn till sig själv, att man har rätt att få både det ena och det andra ur ett förhållande...

Hur det "borde kännas" är också en väldigt knepig fråga, för vem kan berätta vad som känns rätt och vad som känns fel, vad som är "äkta" eller inte...? Varje kärlek är inte bara unik och värdefull i sig, den växlar och går i vågor, med bättre och sämre perioder eller stunder. Någon gång någonstans hörde vi följande regel: Om förhållandet känns till 70% bra (duger, är tillfredsställande, positivt osv) så är det värt att behålla och kämpa för. Men går det att mäta hur bra man har det tillsammans? Är det inte mer komplicerat än så? Men igen, vi tror att det verkligen går att påverka sina egna känslor med medvetna tankar och rätt inställning. VILL man bara, så går det att väcka förälskelsen till liv igen. Inte samma sorts rosenskimrande och himlastormande som i början, utan mera en värme i maggropen när man ser på personen man älskar. Glädje att se henne/honom när man kommer hem, en känsla av omsorg så att man bryr sig om hur den människan mår och har det, en önskan att dela saker med honom/henne. Den sorten. Kanske är det DET som är äkta kärlek, inte de där "jag skulle kunna dö för honom/henne"-känslorna där i början? Kanske var det där i början väldigt påverkat av hormoner, nyhetens behag, förväntningar och pirr, sexuell upphetsning osv?

Nå, det här är våra tankar och åsikter. Vem man än skulle fråga om den här saken, så skulle nog alla ha lite olika vinklingar på det här - och så är det ändå ingen som garanterat har rätt. Men av egen lång erfarenhet kan vi åtminstone gå i god för att det där med att göra en ansträngning för att väcka känslorna till liv igen och att finna förälskelse på nytt i ett "gammalt" förhållande verkligen fungerar! Det kan kännas lite ansträngt och fånigt i början, men kommer man bara igång så börjar det kännas allt enklare och mera självklart och lyckan bara växer! Förutsatt att BÅDA anstränger sig, såklart. Så skulle vi ge dig ett råd, så skulle det kanske ändå vara att ge ert förhållande en riktig, ärlig chans ännu. Ansträng er. Lyckas det ändå inte, så behöver ni i alla fall inte ångra att ni inte ens försökte. Lyckas det, så kan ni förhoppningsvis se fram emot att leva lyckliga tillsammans i alla era dagar :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna