Nästa steget

Hej mopotjejen!

(Som vanligt, innan jag börjar svara: minns att det här bara är mina personliga gissningar och åsikter ;))

Äsch... Säkert önskar du nu att det var personbilskörkortet du hade fått och därmed både kunnat ta dig dit du vill när du vill och fått bestämma själv vem du träffar. Men vet du, det finns ändå en liten risk att din mamma skulle ha sagt ett varningens ord om killen du vill träffa fastän du var 18 - och kanske till och med att hon ändå inte hade velat låna ut sin bil. För mammor kan nog vara väldigt nojiga när det gäller alla faror som deras egna små flickor kan råka ut för. Oavsett om det är tonårsgraviditeter eller fyllekörande, eller bara något så "simpelt" som ett krossat hjärta, som är skräckscenariona som spelas upp i deras sinnen så fort deras döttrar säger "jo, det är en kille, som...". Nånä, nu drar jag alla mammor till tonåringar över en kam. Men faktum kvarstår: mammor befarar lätt det värsta och vill gärna försöka skydda och varna sina döttrar.

Däremot är det inte alltid så att de får sina farhågor och saker de skulle vilja säga snyggt klädda i de rätta orden vid de rätta tidpunkterna. Precis som du kanske inte får ur dig klämt det du vill ha sagt åt henne på bästa sätt. Vi är alla människor - även mammor - och speciellt när vi är lite nervösa eller oförberedda kan det trilla grodor ur munnarna på oss. Och eftersom mottagaren kanske också är lite nervös och oförberedd, så kanske grodan låter som värsta livsfarliga amfibie-dinosaurien. Kanske det var det som hände, när hon först var positiv till den här killen och sedan spontant kläckte ur sig ett "nää usch, han sko säkert vila va din pojkvän"? Kanske hon plötsligt fick alla skräckbilderna i sitt huvud om hur det gick för grannens kusins barnbarns plastsyrra. Och så lät det så mycket värre än hon menade det som?

Kanske hon dessutom kände en plötslig skräck för att du ska bli stor? Att du ska få ett eget kärleksliv, träffa folk hon inte kan välja åt dig och inte hindra från att såra dig och att du ska uppleva allt det himlastormande, både solgult och nattsvart, som kärlek kan innebära? Kanske mindes hon på en sekund alla blåmärken hon själv fått på hjärtat, alla förklädda drömprinsar och hjärtekrossande skitstövlar hon råkat på? Kanske hon för en stund inte ville att du ska växa ifrån henne? Skapa ditt eget liv och göra dina egna misstag/succéer och lämna henne ensam vid köksbordet. De flesta föräldrar påstås känna så i något skede, mer eller mindre (jag har läst och hört bland annat om tomma-boet-krisen ;))

Och säkert ville hon vara en Bra Mamma. Sådana ska varna sina barn för farorna i livet, exempelvis skitstövlar som rör sig på nätet och lockar tonårstjejer i fördärvet via chatt. Men närvarhur de tar diskussionen med sina döttrar om vilka farorna är går inte alltid "som på Strömsö". Speciellt inte om man kanske inte annars heller är så vana i familjen att tala om allvarligare eller känsligare saker som att onanera eller finnar på blygdläppen eller bitchiga kommentarer man hört... Den mamma som är superbra på att prata om känsliga saker med tonåringar borde komma och jobba här på Decibel, för sådana är rätt ovanliga ;). Vi har alla olika förmågor och talanger och erfarenheter, andra mammor är bra fotismammor eller klassmammor eller är hejjare på att trösta mobbningsoffer...

Det betyder dock inte att hon säkert försöker göra sitt bästa som mamma åt dig. Kanske hon helt enkelt tänker "hjälp, hur ska jag prata med min dotter om det här?!?! Vad ska jag säga? Vad är bra råd?! Vad behöver hon höra?..." Så var inte så hård med henne och ta inte allt hon säger för ordagrant och hårt. Klart att hon vill att du någon vacker dag ska få en bra pojkvän (eller partner eller vad det nu blir). Klart att hon vill att du ska bli lyckligt kär. Kanske blev hon lite chockad bara, "Va, ska hon börja med kärlek nu redan?!"

Plus att de flesta mammor är lite stressade, upptagna, disträ och har tusen saker i tankarna i ett vanligt vardagsliv. Igen en tänkbar orsak till att det inte gick som på Strömsö.

Klart att jag inte VET vad hon tänker eller varför hon sa som hon gjorde. Hon kanske har någon heeelt annan orsak. Jag bara gissar. Så: Mitt förslag är faktiskt att ni ska sätta er ner igen och prata lite mera om den här killen och om kärlek och om säkerhet och allt möjligt annat. Se, ni kan ju faktiskt båda bli bra på att prata om sådana här saker, med lite övning! Det är inte alls omöjligt, och ni är ju båda nybörjare på att du har/får/kan få ett kärleksliv. Minns att folk lätt blir rädda för något som de inte känner, något som de inte vet så mycket om. Och när man är rädd är det en naturlig reaktion för många att förbjuda och hacka ner på. Exempelvis är det enligt psykologisk forskning vanligt att föräldrar som hör om alla faror på nätet försöker förbjuda sina unga att vara på nätet, till och med tar ifrån dem mobilen eller liknande, istället för att själv ta reda på hur tex Kik, WhatsApp eller Instagram fungerar, lära sina barn nätikett och genom mediafostran göra sina barn starkare och motståndskraftigare för farorna.

Så kanske det skulle hjälpa nu att berätta mer om den här killen för henne? Visa bild på honom? Berätta lite mer om hur du känner, säga att du själv är nervös, kanske be om hennes stöd. Hennes stöd kunde ju rent praktiskt vara att ni tar en somrig roadtrip till staden där han bor och att du kan träffa honom på en glass på torget samtidigt som hon går på loppis eller museum eller liknande?

För det låter nog som att han vill träffa dig! Men vad skulle han ha sagt när du sa att du skulle kunna tänka dig att komma till hans stad igen? Kanske trodde han att han skulle låta desperat eller avslöja sitt innersta ifall han började föreslå klockslag och bestämma plats? Kanske han väntade att DU skulle säga typ "på lördag kl 14 på torget, vill du se mig så är jag där då"? Eller kanske han tvekade, försökte hitta de rätta orden att uppmuntra dig att komma dit - och plötsligt hade tillfället att säga något glidit förbi och sedan blev han för blyg igen för att våga ta upp samtalsämnet på nytt? Inte är väl han så himla erfaren och duktig på hur man gör det här med kärlek och relationer heller, ju!

Slutligen ett annat tips: skiter det sig med att få mamma som chaufför så kan du alltid fråga en kompis om ni ska fara på roadtrip med era mopeder. Då kunde du ju kanske träffas halvvägs med den här killen, så skulle det inte bli så långt? Typ vid någon simstrand eller glasskiosk eller bro... Och han kan ta med en kompis han också. Och så har ni lite sommarutflykt. Känns det inte bra då, så är det bara att hoppa på mopeden och köra bort. Fast ge honom en ärlig chans i en timme eller så, han är säkert minst lika nervös som du, så det kan vara rätt naturligt att det är stelt och konstigt i början.

Okej? Och skriv gärna in och berätta igen hur det går :)

Hälsar ungdomsinformatören Liselott