Först vill jag berömma er för ert goda arbete med den här sidan. Jag har haft nytta av informationen som funnits och det har hjälpt mig lite i olika livssituationer. Så TACK! Ert arbete är guldvärt!
Nu till mina "problem".
Jag brukar annars ha den känslan av att jag suktar lite efter någon kille att bli intresserad av och som är intresserad av mig (inte för att bli ihop "bara för att" utan mera seriöst) men under sommaren har jag börjat känna mig totalt ointresserad av kärlek, förhållanden, sex osv. Kompisarna, mitt liv och vad jag vill göra (självförverkligande) intresserar mycket mer än sällskapande. Blir lite "gäsp" vid tanken på kärlek hit och dit. Sex känns också lite tråkigt på nåt vis...
Jag undrar lite vad som slagit slint i huvu' eller om det är en "jättenormal utvecklingsfas". Brukar annars känna mig lite nyfiken och småkåt men nu helt plötsligt är allt avstängt. Blir lite "???" nu om det här.
Mitt liv fick en tvärvändning när jag gick med i Helsingfors Pride och 1D:s konsert för då insåg jag vad jag ville göra (fara utomlands och arbeta nästa år när jag blivit student) och vad som är viktigt och vad som inte är viktigt. Upplevelser och kompisar är viktigt. Kärlek, not so much. Jag klarar mig själv bra som singel. Jag behöver ingen partner för att mitt liv ska vara meningsfullt och komplett. Visst vill jag träffa den rätte men just nu lockar det inte alls att sällskapa.
Och när jag nån gång yppat om att sällskapande inte intresserar mig för mamma påstår hon att jag egentligen vill ha pojkvän osv. och att jag borde komma ned på jorden lite (det var då jag yppat något i stil med att kärlek är egentligen något psykologiskt/biologiskt och är till för att vi ska kunna föröka oss på jorden..) om jag vill ha en kille.
Känns lite på nåt vis som om hon förväntar sig att jag ska ha pojkvän nu i den här åldern då många andra sällskapar och att jag borde "smälta in" genom att ha kille och att jag tidigare yppat mig om att jag inte vill vara singel. Hon verkar inte fatta (och kunna acceptera) att mitt liv har tagit en tvärvändning (till det bättre) och att kärlek känns rätt ointressant nu.
Och syrran har också pojkvän nu och det var lite smärtsamt på något vis för mig i början när jag fick "målat på näsan" att jag är singel men nu rycker jag bara på axlarna och bryr inte mig desto vidare.
Jag har märkt tidigare ett samband då jag låter bli att sukta efter nån så blir jag automatiskt lyckligare och gör mera av det som jag vill göra än om jag suktar efter någon för då mår jag sämre på något vis och är inte lika "självförverkligande" av mig.
Har ingen aning om hur detta hänger ihop men jag är hellre en glad, okär singel än en smådyster, kär singel..
Om vi backar bandet till hösten -14 och vintern, våren -15 så kan man väl säga att mitt känsloliv har varit en enda röra då jag plötsligt insåg att jag hade känslor för en viss kille i skolan. Vågade chatta lite med honom och det verkade bra i början men sen i slutet av våren blev det skakigt och jag hade känslan av att han verkade lite ointresserad, trots att han visat tecken på att han var intresserad tidigare. Bestämde mig kring skolavslutningen att "nej nu ****** får det vara nog! Så här kan jag inte hålla på med!"
Ett kort tag var jag intresserad av två samtidigt men sen blev det bara rådd och allt rann ut i sanden.
Så jag gjorde upp en deal på skoj med två kompisar att om jag blir kär eller intresserad av nån sommaren -15 så får de Z€. Och well, jag tog den dealen lite på allvar.
Vi gjorde detta eftersom vi visste ju att jag har lätt för att bli intresserad av andra och får ofta "på näsan" och är trött på att lappa ihop mitt hjärta igen, även om det är bara några skärvor som lossnat.
Konstaterar nu att jag lika bra skulle kunna fortsätta dealen ända till nyår för jag vill inte "förlora" mot dem ;)
Ska också erkännas att jag aldrig haft ett förhållande och inte ens varit i närheten av det heller. Okysst, oskuld och allt som börjar på o- är jag. Har några killkompisar (de bor visserligen på annan ort men trivs bra med dem) och det går inte längre än till vänskapliga kramar.
Men en irriterande sak har jag också märkt och det är att under såna tidsperioder som jag bestämt mig för att vara singel (det är en sådan period nu, typ) så brukar nån typ plötsligt ramla in i mitt liv och skaka om allt. Är så trött på att såna typer alltid ska dyka upp när jag absolut inte vill ha kärlek i mitt liv...
Och saken blir inte heller bättre av att det brukar på något vis ändå klanta ihop sig med dom där killarna så jag sitter där en gång, förvånad med ett hjärta som behöver tejpas ihop.
Please, jag hoppas inget sånt dyker upp snart för jag pallar inte mera och är inte sugen på något förhållande.
Och det andra "problemet" är att jag är inte hetero men inte heller bi. Kan man kalla sig queer om man är någonstans mittemellan hetero och bi? För jag känner att jag är sån.
Den här känslan har följt mig sedan högstadiet men det har dykt upp mest först nu. Och ja, en gymnasiekompis (som jag blev snabbt tajt med) har jag varit lite kär i. Men hon har pojkvän sedan länge och är troligtvis hetero så jag får tyvärr bara leva med detta.
Fast jag känner mig ändå lite attraherad av henne på något vis och också av andra flickor. Attraherad på något speciellt vis, typ.
Jag tycker det känns på något vis mera lockande att ha en flickvän än att ha pojkvän... Fast jag har lite olika "krav' på flickor och pojkar.
Skulle också vilja "komma ur skåpet" för henne men undrar lite hur jag ska göra det och är också rädd för att hon ska tro att jag är kär i henne (förr var jag det). Iallafall är hon inte negativt inställd till HBTQ och det gör det hela lite lättare för mig.
Men familjen och släkten vill jag absolut inte komma ut för. Orsak: mamma och största delen av släkten är negativt inställd till HBTQ och säger det är onaturligt osv.
Känner mig lite kränkt för det är inte synd (tänker på bibeln nu) att vara attraherad av båda könen och att kämpa för sina rättigheter osv... JAG HAR INTE FÅTT VÄLJA ATT VARA SÅHÄR!
Jag vet att om jag skulle berätta för mamma så skulle hon antingen bli fly förbannad eller bara vifta bort alltihopa som löjlerier,
Och en del av mina kompisar är religiösa av sig och vissa av dem är inte heller så positivt inställda till HBTQ så jag har på känn att dom ska jag nog inte berätta för om jag vill behålla mina kompisar...
Åååh det känns ibland som om det vore lättare att flytta bort härifrån till Helsingfors, där allt är nytt och alla vet inte vem jag är och att jag får leva ut min sexualitet på ett annat vis än hemma.... Och att komma ur skåpet där. Queer
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Hejsan Queer
Tack för berömmet, det är alltid roligt att få höra att ni gillar våra sidor :)
Det nog är helt normalt att vi har såna perioder i livet då vi känner att vissa saker är viktigare än andra. Just nu vill du prioritera kompisar, livet och vad du vill göra i framtiden, då ska du göra det. Strunta i sällskapande och kärlek just nu, den tiden kommer nog helt säkert igen när tiden är mogen. Man kan inte tvinga fram något, man mår på alla sätt bättre då man lyssnar till sitt inre och följer dess röst. Du kommer nog att hinna med sällskapande och kärlek, helt säkert <3
Du kan gå in och läsa mera om att studera utomlands på Cimo:s sidor, HÄR, och HÄR. Du tänker helt rätt när du tänker satsa på upplevelser och kompisar, trots allt är de kanske ännu viktigare än kärleken. Man brukar ju säga att kärleken består men att föremålen växlar, men äkta vänskap består för evigt.
Du har så rätt i att om man inte suktar efter nån eller nåt så brukar man må bättre. Om man kan komma så långt i livet att man kan stå över sånt som att gå omkring och längta sig sjuk över något så tror jag att man kan känna en djupare lycka och tllfredsställelse. Dessutom ska du strunta i vad andra tycker och tänker, det är dig och ditt liv det gäller och då har ingen annan än du någon talan ;)
Säkert är det som hände i vintras och våras en bidragande orsak till de här känslorna nu, men det är helt ok. Just nu känner du så här och ändras det så är det också helt ok. Ta inte för allvarligt på vadet med kompisarna, det kan ju hända att drömprinsen råkar komma emot och då skulle det ju vara synd om du har ett vad som du kan förlora ;) Ta det mera på kul!
Lustigt att du märkt att du har mera dragningskraft under såna perioder när du bestämt att vara singel. Det är ganska intressant egentligen. När vi suktar efter kärleken sänder vi ut såna signaler, lite desperata "jag måste ha någon nu" - signaler, det finns väl inget mer avtändande, alla eventuella partners springer för livet ;) Men när du tvärtom inte känner behov av någon alls och känner dig tillfreds med livet och dig själv, då sänder du ut lugna harmoniska signaler som alla tilltalas av och då flockas beundrarna kring dig. Man kan inte fejka sånt, det kommer innifrån.
Angående vem du känner dig attraherad av så tycker jag att du låter tiden ha sin gång, skynda inte in i något, vänta och se vad framtiden har att visa. Det kan vara bäst att du inte rusar iväg och berättar till alla vad du känner, ta det i små doser, som du skrev så kan ju nog någon dra öronen åt sig och ta avstånd och det är ju onödigt eftersom du är den du är oberoende av hur du känner och för vem. Men alla tänker det inte så, tyvärr, så man måste ge folk lite tid att vänja sig.
Tack för fina djupa tankar i din fråga, jag hoppas jag kunnat ge dig något svar eller åtm en annan sida av saken.
Många varma kramar från ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar