Oöverkommerligt rädd

Hej Komplicerat!

Ingen fara med långa frågor, det gillar vi bara :) Vi (läs: Liselott) har ju också en tendens att skriva lååååånga svar. Men det beror ju bara på att ni är värda tid, grundligt genomtänkande och så uttömliga svar som det bara går att ge i det här formatet.

Vi tar biten om din förälskelse först, även om det ju hänger ihop med resten. Hm... nu känner jag ju inte till allt, och kan bara gissa och fundera utgående allt från psykologikurser till egna erfarenheter, så ta det för vad det är. Jag kan ju vara helt ut och cykla, men ofta hjälper det dels att skriva ner allt själv (man formulerar sitt problem för sig själv samtidigt och får perspektiv på det) och dels att få någon annans tankar och vinklar att bolla vidare ur.

Min första magkänsla är egentligen inte att det här skulle vara en klassisk förälskad-men-vågar-inte-göra-något-åt-det, även om det nog säkert är det också, utan att den här tjejen har blivit din tanketillflykt. Du beskriver det själv så bra i nedersta delen av frågan, att "Jag har många gånger tänkt på att min förälskelse är det ända som håller mig i liv, vilket gör mig ännu mer rädd att göra något, som kan ha negativa konsekvenser åt henne. Jag många gånger tillochmed tänkt att jag, ifall något skulle hända henne, typ att hon skulle dö, skulle antingen ta livet av mig eller fortsätta som levande död. Detta, för att mitt hopp skulle ha dött och därför skulle rädslan ha slukat mig. "The only thing that is stronger than fear is hope".... Hur ska jag kunna komma ur hur beroende jag är av förälskelsen? Vill inte byta det mot ett annat beroende (dataspelsberoende skulle vara lättast).

Om den här tjejen har blivit det "ställe" du flyr till i tanken när livet är tungt, den livlina som du håller dig fast vid när det är riktigt tungt och som du idealiserar (så länge man inte VET hurudant livet med henne skulle bli är det fritt fram att drömma - och då väljer man såklart de bästa drömmarna). Så hur skulle du då ens kunna göra något konkret åt er relation som skulle kunna riskera den. Tanken på att göra något och bli avvisad innebär ju att du förlorar livlinan och alla drömmarna och blir utan att fly till i tankarna. Så naturligtvis vågar du inte göra något konkret som skulle kunna äventyra det. Kanske rädslan ändå är större än hoppet om lycka med henne?

Du kallar det beroende, och på sätt och vis är det väl det, men så mycket mera. Jag tolkar det som att du lärt dig att trösta dig själv och hålla modet uppe genom tankarna på henne - drömmarna, egentligen. Riktigt krasst kunde man enligt den teorin kalla henne för din snuttefilt. En förälskelse är inte det värsta man kunde använda som tröst, de flesta som vill fly vardagen och hitta tillfällig lycka tar väl vanligtvis till skadligare metoder, som att dricka, droga eller fly in i andra världar (dataspelsberoende kan ibland lika gärna vara en önskan om att fly verkligheten). Men det är aldrig riktigt hälsosamt att förlita sig på saker utanför sig själv, personer eller substanser eller andra "världar". De är inte verkliga och inte pålitliga och många av dem har som sagt verkligt negativa konsekvenser, som tex skulder eller att hälsan far. Ett stort och viktigt knep i livet är att hitta tryggheten i sig själv, skapa den i sig själv och veta vad man själv ska göra för att bli tröstad, lugn och glad igen. För ingen utanför en själv kan egentligen göra en lycklig, lycka kan bara komma inifrån. För att ge ett riktigt överdrivet exempel, så blir en lottomiljonär inte automatiskt lycklig av pengarna. Visst kan man bli fantastiskt lycklig av att ens kärlek besvaras och man älskas av någon, men det förutsätter att man kan känna lycka, att man hittar den inuti sig själv - ingen kan komma och ge den åt en. Lite besvärligt att förklara, men poängen är att du skulle må bäst av att byta ut henne som snuttefilt mot sätt att göra dig själv nöjd, glad och lycklig i dig själv.

Känner man sig själv och har prövat ut sina egna metoder, så hjälper de under hela livet att få en att må bra. Metoderna är ofta desamma som när man ska stärka sin självkänsla, men bottnar i sådant som hur man lär sig utstå stress och påfrestningar, hurudan inställning man har till livet, vilka tankar man tänker om sig själv (att tjata dag ut och dag in med negativa tankar om sig själv är som att mobba sig själv och bryter långsamt ner självkänslan) och hur man "landar" i sig själv och återhämtar sig. Rent konkreta övningar är att hitta en handling som lugnar ner en och ger en ny energi, som att slå på en boxningssäck, sitta på en brygga och titta på havet, lyssna på ett visst bands låtar eller skriva poesi. Här kommer det där med självkännedomen in, man kan behöva pröva sig fram innan man hittar "sin grej". Det ska dock helst vara något som du har tillgång till närsomhelst när du behöver det och som inte är beroende av en annan person. Vad kunde du göra istället för att tänka på henne? Det finns även småsaker man kan tänka och göra för att ge sig själv lugn och trygghet, tex massera sina egna händer, blunda och andas djupt efter ett visst mönster eller försöka tänka vissa specifika tankar som ett mantra eller nynna en viss älsklingslåt tyst i huvudet.

Det där med massage av händerna är ett gammalt knep som många småbarn använder helt omedvetet. Se, när du mår riktigt bra, så ska du göra någon viss rörelse, som tex att massera ena handen med den andra. Gör det många gånger vid många bra tillfällen. Då lär sig det undermedvetna och kroppen att koppla ihop beröringen med lugn och lycka. Då kan du använda beröringen även när du inte mår så bra, för att liksom säga åt kroppen "det är ingen fara, ta det lugnt du bara".

Mentalt ska du såklart hitta de tankemönster och enskilda tankar som lugnar ner dig. Det känns ofta fånigt i början att säga åt sig själv tex att man är värdefull no matter what, att man nog klarar av den här situationen också, att man är duktig och att det kommer att gå bra. Men jämför det med att tänka "det här går åt h*lvete, jag är så j*vla skit, vem sku kunna gilla mig, jag klarar ju ingenting"... Det var det där om att mobba sig själv, tror du inte att man till slut innerligt börjar tro på sig själv när man är elak och negativ mot sig själv också? Så om du tjatar på dig själv med positiva ord, tankar och beröm, och koncentrerar dig på the little things in life istället för högtflygande och nästan onåbara mål och krav på dig själv, så kommer du att börja gilla dig själv bättre. Då kommer du att börja lita på dig själv, på att du klarar saker och att det blir bättre fastän det känns illa just nu. Tjata tjata tjata tills du tror på dig själv! Då behöver du inte hitta trygghet och tillflykt i något annat heller, inte i henne och inte i något dataspelsberoende eller något.

Allt det här skulle du få mera hjälp med och vägledning av en kurator, terapeut, samtalspartner osv. En utbildad sådan, såklart. Vänner kan vara nog så bra på att lyssna och stöda, men de har sina egna liv och har såklart inte de rätta metoderna, redskapen och objektiviteten som behövs för att inte suga musten ur sig genom att hjälpa någon. Detsamma gäller familjemedlemmar. Så jag skulle på riktigt uppmuntra dig att gå och prata med någon. Du har ju även konkreta skäl till det, eftersom alla kan förstå att det inte är lätt att leva nära någon ADHD. Det är inte direkt psykisk ohälsa, men nog ett neuropsykiatriskt tillstånd, så du blir som en anhörig till någon som har psykisk ohälsa. Och sådana behöver också ta hand om sig själva för att orka, exempelvis genom att gå i terapi. Det är inget för dig att skämmas för, även om det kanske inte skulle vara så kul för dina anhöriga att det är deras "fel".

När du väl har kommist så långt att den här tjejen inte längre är din livlina, då kan du börja betrakta din förälskelse som en klassisk färälskad-men-jag-vågar-inte-göra-något-åt-det. Du kommer troligen att se att det känns annorlunda då, att du faktiskt kanske kommer att kunna våga göra något konkret åt er relation, ta kontakt "på riktigt". Men var aktsam med att inte tro att alla drömmar, förväntningar och förhoppningar om henne är sanna eller kommer att infrias. Du har drömt om henne i flera år nu och verkligheten har inte en chans att stämma in på alla fantasierna. Att försöka "nolla" sina förväntingar är inte lätt, men om hon och du ska ha en ärlig chans måste du göra det. Hon är inte din drömtjej (tjejen du inbillar dig att hon är), hon är någon annan, och det behöver du veta om. På sätt och vis skulle det säkert vara enklast att börja om från början med någon helt annan tjej, någon som är "verklig" från början, men säg nu det till förälskelsekänslorna...

Huvudsaken är dock att du inte längre kopplar ihop tankarna på henne med överlevnad och att hålla hoppet vid liv och att hon är det enda som gör livet värt att leva och sådana tankar. Riktigt krasst sagt: du ska försöka nå en sådan nivå i ditt personliga liv och utveckling att hon skulle kunna dö utan att du går under av det. Visst, visst, sorg och saknad för sig, men inte att du skulle vara så beroende av tanken på henne. Det är inte ens rättvist mot henne. Hur skulle hon någonsin kunna uppfylla en sådan förvänting och ta ett sådant ansvar, teoretiskt sett? Det finns många som säger typ "jag skulle inte kunna leva utan min pojkvän, han är mitt stöd och mitt liv..." och det är egentligen inte snällt sagt alls. Det är så svårt att förklara, men man borde komma sig fram till den punkt där man tänker att man inte skulle vilja leva utan sig själv. inte att förväxla med att vara perfekt eller leva ett perfekt liv, utan att uppriktigt och innerligt tycka om sig själv!

Hoppas det här var till någon hjälp och att jag inte var fullkomligt ut och cyklade ;) Sköt om dig, visst?

Hälsar ungdomsinformatören Liselott