Jag har lagt märke till att en kille i klassen verkar gilla mig.
Han tittar mycket, han pratar relativt mycket men sedan började han helt plötsligt prata jätte mycket med min kompis. Då sa mamma att det kunde bero på att han försökte ta kontakt med mig via henne, eftersom jag är ganska avvisande när folk pratar med mig. Jag hade det i åtanke och sedan när hon och jag bråkade så sa han ingenting till henne. Vilket var konstigt eftersom han dagarna innan pratade med henne hela tiden.
Bortsett från det så brukar han alltid sitta nära mig.
Och här om dagen när jag skämde ut mig själv så log han.
Men han verkar vara en jättebra kille men jag undrar ärligt om det är något för mig.
Vi har båda samma pessimistiska syn på förhållanden i tonåren_ att det är osannolikt att dem ens kommer hålla mer än en eller två månader. Därför känns det onödigt att ge sig in i något eftersom vi går i samma klass och kanske sedan börjar hata varandra om det inte går bra.
Jag vet inte heller om jag gillar honom, det blir automatiskt att jag lägger märke till folk som möjligtvis gillar mig. Då ger det en liten självförtroende-boost och jag vill gärna hålla det så. Därför fortsatte jag uppmuntra honom genom att titta på honom och dylikt förut trots att jag inte alls alls gillade honom. Det är hemskt jag vet :(
Men nu tror jag att jag kanske gillar honom på riktigt. När läraren bad mig och min kompis om hjälp för att gruppera oss på matten så var min första instinkt att se till att han inte blev med någon tjej och jag blev ännu gladare när hon föreslog att han skulle vara i samma grupp som mig.
Och jag vill verkligen inte gilla någon. Han verkar dessutom vara väldigt ytlig och han är ett väldigt bra exempel på någon som mestadels vill ha hångel och sex ur ett förhållande.
Det känns som om jag skulle kunna få någon som är bättre för just mig om jag istället väntade.
Problemet är att jag inte riktigt kan vänta heller, även när jag börjar på gymnasiet. Jag kan börja på en skola där det inte finns någon jag anser är attraktiv, varken med utsidan eller insidan. Men jag kommer automatiskt att börja gilla någon förr eller senare eftersom jag har ett sjukt behov av att känna mig älskad och behövd. Vilket är pinsamt att erkänna. Men jag vill bara inte känna mig själv.
Vilket är ett jätte stort problem eftersom jag måste lära mig att gilla mig själv och även kunna överleva själv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag låta denna killen gå och på något omöjligt sätt försöka arbeta med mig själv och i så fall hur?
Eller vad ska jag göra :(
Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej!
Hmmm... egentligen är det ju flera frågor i en här. Eller flera problemområden i alla fall. Fast det känns nog som att det är de underliggande grejerna som ändå är viktigare här än själva killen.
Vi börjar med det här med att vilja bli bekräftad och omtyckt - och kanske just därför både söka efter uppskattning och uppmuntra den (fastän man själv kanske inte besvarar känslorna). Det här är supervanligt och fullt naturligt i sig. Vi känner nog alla så här mer eller mindre hela tiden. Ja-a då, även vi vuxna med gott självförtroende och stark självkänsla. För att vilja bli sedd och bekräftad och uppskattad måste nog vara ett av människans mera grundläggande behov. Och eftersom det i dagens värld är så himla lätt att kritisera och dissa, ha åsikter om och vara elak (tex anonymt via nätet) och eftersom stämningen och tonen bland speciellt tonåringar är ganska hård så där i allmänhet, så är det väl inte så konstigt att vi alla försöker söka de där ljusglimtarna, komplimangerna, blickarna? Men som sagt, även om man är lycklig i ett kärleksförhållande, så kan man ändå få härligt pirr i kroppen och fladder i magen av en oskyldig flirt.
Problemen kommer först när det här behovet blir för starkt, när man blir beroende av den utomstående uppskattningen, gör dumheter för att få den eller sårar någon annan av egoistiska skäl. Nu menar vi inte att du skulle ha gått så långt, vi tycker inte att det låter som att du har "ett sjukt behov av att bli sedd och behövd". Att uppmuntra en kille med blickar (och sedan blev du ju ändå förtjust i honom ändå) är inte som att knulla runt bara för att bli sedd och bekräftad, agera ut för att åtminstone få någon form av reaktion och liknande. Poängen är dock att det känns som för mycket för dig själv, du lider av det. Ett stort behov av uppskattning och uppmärksamhet kan man dock nog "bota" med att jobba upp sin egen självkänsla och sitt självförtroende. Jo, på det du skriver hör vi att du själv vet att du behöver göra det här. Det är inte alls omöjligt! Framförallt för att det är man själv som styr vad man tänker och känner. Visst låter många av instruktionerna för hur man ska jobba upp sitt eget självförtroende och självkänsla lite fåniga till att början med, men det är man själv som bestämmer om man ska satsa, anstränga sig, envisas och orka hålla ut eller om man bara ska dissa det som skitsnack och dravel. Du bestämmer själv om tex våra tips på sidorna om självförtroende och självjkänsla ska fungera eller inte.
Ja, det vore viktigt att du började tycka om dig själv, lärde känna dig själv och vill leva med dig själv. Det är liksom a och o i livet, något man inte klarar sig utan. Eller javisst kan du överleva, men vad är det för livskvalitet då? Ofta sätter man krokben för sig själv genom att tex vara för kräsen när det gäller andra, för feg för att ge andra en chans, gömmer sig bakom sådana här ursäkter för att slippa utsätta sig för eventuella misslyckanden... Till exempel är det där med att det inte lönar sig att bli tillsammans med någon en klassisk ursäkt när man är feg. För kärlek är skrämmande och det finns inga garantier för att det kommer att bli bra. Men bara för att kärlek inte håller betyder det inte alls att det var bortkastad tid och energi. Det är ungefär som att säga att hela skolgången är bortkastad bara för att den tar slut tex efter högstadiet eller gymnasiet. Nå, lite dåligt exempel, men faktum är att man lär sig otroligt mycket genom att våga ha relationer med folk och relationerna är inte alls bortkastade bara för att de inte varade livet ut. Vi har skrivit mera om det här i ett blogginlägg, snälla kan du läsa mera om de här tankarna där? (http://decibelfi.wordpress.com/2014/03/17/och-sa-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar/)
Om du läser din fråga om igen så hör du kanske att det är DU som sätter en massa begränsningar för ditt eget kärleksliv? Det är till exempel klart att det finns killar i din närhet som är värda att satsas på. Du måste bara dra ner på förväntingarna och kraven lite - jo, för nu låter de omänskligt höga. Ingen är perfekt, men ingen kommer ens att duga med den där inställningen. Du stänger dörrar om dig och låser, vännen, och det är ingen annans fel. För både den här killen och andra i din närhet är garanterat helt okej. Nej, inte perfekta, men alldeles normala och ljuvliga i all sin normalhet. Precis som du själv! Så ge dem en chans. Ge dig själv en chans. Och minns 1) att mycket döljs under ytan och du får aldrig reda på hurudan en människa egentligen är om du inte bryr dig oma tt försöka ta reda på och 2) alla förändras, utvecklas och mognar. De killar du ser runt dig idag är på sätt och vis inte kvar om ett halvår, för de har utveckalts till nya killar som du inte riktigt känner.
Äh, forstätt du att snacka med den här killen. Försök att leva i nuet och varken planera, analysera, ha baktankar eller tvivel. Försök att bara leva nu gumman, och jobba med både inställningen och självkänslan. Jo, det är så simpelt att om du inte kan tycka om dig själv så kan inte bara ingen annan tycka om dig utan du kan inte riktigt tycka om någon annan heller.
Stooooor kraaaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar