Paus leder vart?

Hej!

Först: Tack för berömmet *rodnar förtjust*. Vi är här för er <3

Äschdå vännen, det här låter inte kul. Utan att dra en massa tant-visdom om att de tunga känslorna och dåliga tiderna hör till kärleken lika mycket som de underbara känslorna och ljuvliga tiderna gör - för det vet du ju nog ändå - så ska vi se ifall vi inte hittar lite råd och tröst åt dig i våra erfarenhets- och kunskapsryggsäckar.

Det första vi kommer att tänka på är ändå att jamen kanske det här är den klassiska krisen då det visar sig ifall förhållandet "bara" var nyförälskelse eller om det kan växa till stadigare, tryggare och lugnare kärlek? Se, forskare har visat att allt mellan två veckor och två år (oftast innan ett halvår dock) in i förhållandet kommer en kris när den där mest rosaskimrande himlastormande förälskelsen börjar svalna och allt blir mera vardag. Vissa par seglar förbi det här skedet utan att märka det, vissa par får lov att jobba lite hårdare för att hitta nya sätt att funka tillsammans i vardagen... och vissa gör slut. Alla par slutar inte i "så levde de lyckliga i alla sina dagar" och största delen av de som gör slut så gör det just i det här skedet när förälskelsen svalnat. Alla par har inte vad som krävs för att utveckla förhållandet till stadigare och djupare kärlek. Skulle alla vara det så skulle andelen som gifter sig med sina high-school sweethearts vara enorm, men nu är den bara marginell, ett undantag.

Vi skriver inte det här för att döda allt ditt hopp om att ert förhållande ska överleva, utan bara vad som "brukar" hända. Vi kan ju inte veta ifall ert förhållande kan djupna till mera varaktig kärlek - och det kan nog inte ni heller utan att ha försökt. Men för att det ska kunna ske måste såklart båda vilja. Att han säger att han vill ta en paus är tyvärr ärligt talat inte ett gott tecken på hans vilja att kämpa för er. MEN det kan också bero på såväl krisen som på hurudant ert förhållande är just nu.

Se, dels så kan det vara själva krisen som talar. När man fått av sig de rosafärgade glasögonen (förälskelsen som gjorde partnern fantastiskt och unik och ofelbar), så börjar man se den verkliga människan. Många börjar då störa sig på de mest udda saker hos partnern, som hur hen klämmer tandborsttuben eller hur hen nöffar till när han skrattar. Det är en del av krisen, att se såväl gott som ont hos partnern - och ingen är ju perfekt, alla har vi våra "dåliga" sidor i andras ögon. Frågan är om man kan acceptera och leva med alla de här störande sakerna. Känner man tillräckligt med djupare kärlek för att tycka om personen trots hens nöffande? Det är liksom nu det visar sig.

Den andra delen handlar om att hitta sätt att vara i förhållandet även när nyförälskelsen slutar göra att man exempelvisvill tillbringa varenda vaken minut med att suktande se in i den älskades ögon. En klassisk grej är just att man kanske börjar värdesätta sina egna intressen, sina egna kompisar och sitt eget liv mera igen. Och det är så det BORDE vara - man ska inte leva i symbios ihopväxt med sin pojk-/flickvän, det är inte hälsosamt varken för förhållandet eller för en själv att bli totalt beroende av varandra, välja bort sina egna liv och inte ens ha något nytt att berätta för varandra (för att hen varit med hela tiden). Men från att exempelvis ha varit tillsammans nästan dygnet runt till att hitta en kompromiss om hur mycket tid man tillbringar tillsammans och hur stor plats annat får ta i ens liv kan vara knepigt. Speciellt om det bara är den ena som slutat vara rosafärgat nyförälskad. Den andra kanske fortfarande bland annat vill vara nära 24/7.

I det här skedet omvärderar man alltså sitt förhållande och tänker "är det så här jag vill ha det?" Om man ska fortsätta i ett förhållande så kan man såklart inte få allt man vill, utan måste kompromissa så att båda blir någorlunda nöjda. Det är kanske inte så lätt för alla att lära sig att kompromissa, många moderna människor tänker i första hand på sina egna behov och viljor, vill både ha kakan och äta upp den. Det gör många kräsna med hurudana förhållanden de vill ha och det är klart att det uppstår konflikter och gräl och missnöje då. Eftersom det perfekta förhållandet inte heller existerar, precis som den perfekta människan inte existerar, så måste man acceptera att man inte får det fullkomligt bekvämt i förhållandet, vilket kan kännas svårt även efter de rosafärgade glasögonens förmåga att få allt att kännas perfekt. Förhållandet behöver ofta nya spelregler, som tex hur ofta man ska träffas, ringas, textas, hur mycket man hänger ihop i skolan, hur mycket tid kompisarna ska ta... Kan man inte acceptera och kompromissa, så gör man slut. VILL man inte ens försöka, för att där inte fanns den känslomässiga möjligheten till djupare kärlek, så gör man slut. Förr eller senare.

Hur man gör slut kan också variera, vissa vågar inte säga det rakt ut direkt. Speciellt inte om de inte är säkra på sina känslor - som ju annars också sällan är helt svartvita utan istället blandade. Att "ta en paus" kan vara en vanlig ursäkt, att dra sig undan en annan, oavsett om man gör det för att man inte vågar säga det rakt ut eller om man gör det för att man inte riktigt vet vad man vill. För även om man är missnöjd kanske känslorna ändå inte är helt döda.

Sedan kan också löften och saker man sagt göra att man känner sig skyldig att upprätthålla förhållandet. Se, under nyförälskelsen så säger man ofta stora saker, drömmer framåt, lovar dyrt och heligt och tar stora steg tillsammans (som tex sex, träffa föräldrar, flytta ihop osv). Och just då TROR man verkligen på de sakerna, man menar dem verkligen och vill dem verkligen. De är inte fejk alls. Men sedan när nyförälskelsen svalnar och vardagen kommer emot, så känns situationen annorlunda. Nu kanske man inte längre håller med sig själv om de saker man sade och kände när känslorna svallade. Det är en av de knepiga sakerna med kärlek, man kan egentligen bara tala för just här och nu i denna sekund, för man vet ärligt inte hur man kommer att känna om en dag, en månad, ett år, 10 år. Man kan försöka hålla sina löften, man kan kämpa, kompromissa, acceptera och jobba för att bibehålla allt det man ville i början. Så gör alla kärlekspar, även när de varit ihop i åratal, till och med gifta i 50 år. Jobbet slutar aldrig.

Även om man beslutar sig för att avsluta förhållandet, så betyder det inte att alltihopa var lögn eller att allt var bortkastat. Kärlek är aldrig bortkastad, inte heller fastän den tar slut. Den var verklig och enorm och himlastormande då när den var det, och för den skull kommer den alltid att vara en värdefull bit av ens liv. Jämför det med att vara på en fantastisk konsert med favoritartisten, men så regnar det på hemvägen när man går tillbaka till hotellet. Det gör inte konserten dålig, eller hur? Och skoskaven man fick av de blöta skorna läker efter ett tag, precis som hjärtesorgen gör det. Så ångra inte sådant du gjorde eller kände under förhållandet heller, det var äkta och ärligt och seriöst då och blir inte mindre värt bara för att det inte fortsatte.

Vårt råd är att prata igenom allt en gång till och försöka ge det en ärlig chans. Troligen måste ni skapa nya regler, försöka nya sätt att vara ihop, kompromissa och vara ärliga med era behov och förväntningar på varandra för att ert förhållande ska ha en chans att utvecklas till djupare kärlek. Lyckas det inte ändå, så är det så, och då hjälper inga pausveckor. Jo, det är tungt att acceptera det faktumet också, ofta lika tungt som det var underbart i början. Igen, tant-visdomen tittar fram här. Nå, tanterna här kan i alla fall lova att när DU blir tant så kommer du inte att ångra ett dugg du gjorde tillsammans med den här killen. Minnena kommer att få dig att le drömskt!

Lycka till <3

Hälsar ungdomisnformatörerna Liselott och Jenny