Nu är det så att jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag bara gråter å gråter, gråter till sömns, vaknar och gråter för en otrolig tomkänsla och saknad och som allt skulle ha lämnat på hälft och jag förstår bara inte. Jag har tidigare haft ett par förhållanden varav ingen av dom funkade för att jag var ung och dum och förstod först efter en tid vad jag faktiskt kände för personerna, jag har även inte kunnat va mig själv med dom och vad är det för förhållanden?? Jag förstod helt enkelt inte hur det skulle kännas att vara riktigt riktigt kär, kunna dela alla känslor och tankar med någon, prata om precis vad som helst, att ha varit mig själv från första början, och känslan av att sakna och verkligen vilja vara med personen, skratta och gråta ihop, gå på spontana resor, och framför allt samtidigt ha en allra bästa vän.
Och nu är allt det borta... detta varav att han inte kände det samma längre, han har försökt förklara att det har inget med mig och göra (men ändå känner jag mig så otroligt misslyckad) och att det är han , han är rädd att känna sig låst pga. planer som han har som förmodligen händer inom ett år, (flytt till grannlandet osv.) Detta var också orsaken till att förhållandet kändes som att det hade en tidsgräns eftersom jag går ännu i skolan sista året och har ingen aning om vad jag ska göra sen, så att alternativet att jag skulle följa med kändes inte som någon självklarhet direkt.. Men det är ju inget man skall lämna och grubbla på.
För att jag känner att 1 år är ändå en lång tid och vem vet vad som kan hända och jag skulle gärna ha kört på sålänge det bara gick. Jag vet att han känner sig lite "lost" med sig själv och känner att han har inte riktigt allt på klart och det förstår jag, jag var ju själv så, "man kan inte älska nån annan före man älskar sig själv" , men jag kände inte så med honom. För första gången i mitt liv var allt så bra, och jag kände inte den känslan som jag har gjort tidigare och tvivlat, intalat mig själv att det inte kommer hålla för att någonting kändes fel. Kom det problem så löste vi dom. Jag har aldrig haft det så bra, aldrig vart så glad. Och jag vet att han kände det samma, det har han sagt, han har inte funkat så bra med någon, och när t.om. kompisarna kommenterade om att vad glad han är nuförtiden... Vi har boostat upp varandra i alla lägen känns det som. Så varför ge upp på något så fint?
Vi sa dock ’en dag i taget’ , eftersom vi har båda aldrig spenderat så mycket tid med någon som vi gjorde med varandra, det kanske helt enkelt blev allt för mycket och nu när vi väl inte umgås så kanske det ändå skulle hitta tillbaka på nåt vis... Kanske ett förhastat beslut?? Men ändå har jag så mycket frågor såsom varför försökte vi ändå inte med en paus och bara försöka kämpa istället för att faktiskt göra slut? Men det var vad han ville , såklart måste jag acceptera det.. Men det gör så himla ont.
Det är inte heller så lätt för mig att fokusera på kompisar eftersom det känns som jag har mistat kontakten med så många pga. deras pojkvänner, min bästa vän har jag helt tappat kontakten med men det är heller inte mitt fel, en annan kär vän som betyder mest för mig nujust bor 5 timmar ifrån och vi ses väldigt väldigt sällan. Jag är ändå väldigt social och har inget problem och umgås och prata. Men när det kommer till dom som man faktiskt tar kontakt med och frågar om man kan umgås, är det inte många.. det känns som att jag har så svårt och bygga en 100% tillit till någon och släppa in dom i mitt liv ungefär, det tar en så otroligt lång tid för mig.
Så var det ju dock inte med honom då.. Vi var kompisar före vi blev tillsammans eftersom det nyligen tog slut med mitt ex (elr föredetta...) och sökte inget nytt förhållande på länge. Det var så skönt att ha nån att prata med, och för någon orsak så kom han väldigt snabbt in i mitt liv och det utvecklades till ett förhållande ändå till sist efter några månader. Han har varit en så stor trygghet för mig, det bästa som har hänt mig och den allra finaste människan jag vet av. Hur skall jag kunna klara mig utan honom.... Jag känner mig helt tom, ingen och vända mig till.
Det gör ju så ont..
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Hej kära kära du <3
Det gör mig så ont att läsa det du skriver. Jag vet att det gör så ont, så ont och man vet inte vart man ska vända sig. Hoppas det känns lite bättre nu eftersom det tyvärr gått någon dag sen du skrev.
Du skriver att detta är första gången som du egentligen varit riktigt kär och tagit ett förhållande på allvar. Det är helt naturligt att man mognar lite olika, vissa upplever att de är jätte kära redan tidigt i tonåren medan andra kanske mera känner vänskap.
Ett förhållande ska ju inte egentligen ha någon tidsgräns, såklart kan man aldrig säga att nu kommer vi att vara ett par för evigt, men man måste ju utgå ifrån att man kommer att vara tillsammans, annnars känns det ju onödigt att man går in i ett förhållande. Ni verkar ha haft ett mycket bra förhållande där ni både fick och gav till varandra. Om han nu plötsligt börjat tivivla och känner sig lost, så kan det ju också bero på att han blivit lite rädd. Om allt var "för bra", så kanske det kan kännas lite läskigt och man börjar känna sig fast för evigt och börjar tänka att ska det vara så här nu då för evigt och liknande. Dessutom om man inte haft så många riktiga förhållanden så kanske man i något skede börjar fundera om det ändå skulle vara ännu bättre med någon annan, det har inget att göra med hur mycket man älskar den man är tillsammans med. Man börjar bara fundera om hur det skulle kunna vara med någon annan, det är en mycket naturlig del i ett förhållande som varat en längre tid. Allt börjar kännas så välbekant och invant, och så börjar man sakna lite spänning och ovisshet i livet. Det kan ju också gå så att man börjar sakna den andra då den inte finns där som man blivit van, man märker vad det är man håller på och mista. Vem vet om ni hittar tillbaka till varandra igen, det får framtiden utvisa.
Det kan vara svårt att hitta sin plats i umgänget som singel då man varit van att vara två. Det tar en tid innan man hittat sina nya banor, låt det få ta sin tid, det löns inte att stressa fram något. Det låter bra att du ändå upplever att du är en social person som har lätt att ta kontakt med andra. Vi har skrivit flera bra sidor om hur man skaffar nya vänner mm du kan läsa dem HÄR, HÄR, och HÄR. Vänskap är ofta det allra bästa att bygga ett förhållande på. Men det gör också mera ont om det tar slut eftersom man både miste sin käresta och sin bästa vän. Visst kan man tänka att man kan vara vänner fast man inte längre är tillsammans, men det ska nog gå en tid innan man kan umgås som vänner.
När ett förhållande tar slut kan man nästan säga att det är som ett sorgearbete man ska genom. På liknande sätt om man mister någon genom sjukdom eller olycka. Om du inte redan läst vad vi skrivit om när någon gör slut kan du läsa mera om det HÄR. Du hittar också en massa tips och råd hur du kan göra för att det ska kännas lättare. Men egentligen finns det inget annat än tid, tiden läker alla sår sägs det och det ligger nog något i det. Med tiden avtar de jobbiga känslorna och vi börjar må bättre och kan gå vidare. Men det tar tid, det är inget som sker över en natt eller två. Om man varit tillsammans en längre tid och verkligen älskat varandra så tar det längre innan man kan känna glädje igen.
Fast det gör ont och man inget hellre vill än att ringa till personen man mist så måste man ändå försöka att inte hänga sig fast på den andre. Om man klänger sig fast så kommer man att förstöra alla sina chanser att få hen tillbaka.
Det bästa du kan göra nu är att försöka ta dig ut, försöka umgås med kompisar, hitta på något roligt och sen bara vänta och låta tiden göra sitt. Jag vet att det är trist och jobbigt men det finns inga genvägar, tyvärr. Eftersom det är några dagar sen du skrev hit så hoppas ajg att det redan nu känns bättre.
Många varma kramar och du vet att vi alltid finns här och att du kan höra av dig igen <3
Hälsar ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar