Tappat känslorna?

Hej Flickvän!

Äschdå, jag är ledsen att ni har det så här nu. Men samtidigt ser jag nog tyvärr tydliga förklaringar till det. Klart att det här bara är min tolkning, någon annan kanske skulle ge dig andra råd och förklaringar, men ta till dig det du vill av min text och skippa resten.

Det finns flera saker som gör att ert förhållande inte är så "normalt" (om nu något förhållande egentligen är det), eftersom det färdigt innehåller ett par större hinder, motstånd, svårigheter, som tex det geografiska avståndet och att dina föräldrar inte gillar er relation och därför inte vill att ni ska träffas. Sådana motstånd kräver alltid lite mer av förälskelsen, man får jobba hårdare för att den ska både hållas vid liv och vara lycklig. Bland annat kommunikationen blir oerhört viktig, eftersom tex text är så platt, simpel och lätt att missförstå jämfört med att träffas f2f.

Avståndet gör också att förhållandet inte kan utvecklas så naturligt som man skulle vilja, för man kan inte dela vardagen på samma sätt som människor på samma ort och man tycker ofta att man måste ta chanserna när de kommer, inte när man känner lust för det. Tex tycker man ju att man borde vara intim, kärleksfull eller romantisk när man träffas och kan i värsta fall pressa fram det, bara för att man "borde" känna så just då och inte har råd att "kasta bort" chanser eftersom man träffas för sällan. Det ger redan ett visst mått av falskhet, tvång och föreställning som inte är så nyttigt i relationen. Man får också oftast starkare förväntningar på varandra i och med att man saknar varandra mellan gångerna man träffas, och det kan vara svårt för vemsomhelst närsomhelst att motsvara någons förväntningar. Fördelar med geografiska avstånd kan däremot vara att nyförälskelsen tenderar att vara längre, eftersom den blir pausad mellan träffarna och matad av saknaden. Och fördelar med ett motstånd som motvilliga föräldrar är en känsla av förbjuden frukt eller vår-kärlek-måste-övervinna-allt.

Men i varje förhållande uppstår förr eller senare en kris, då de mest rosaskimrande himlastormande nyförälskelse-känslorna svalnar. Det är naturligt, för nyförälskelse kan aldrig räcka för evigt. I något skede visar det sig om det finns något djupare och stadigare där under att bygga en lugnare och mer varaktig kärlek på eller om det inte fanns något mer än förälskelse här. Nu visar det sig om man verkligen passar ihop eller om man bara inbillade sig en drömprins genom rosafärgade glasögon. Mer om det här kan du läsa på de här sidorna. Om din pojkvän mådde bra mentalt, så kan det här nog vara en trolig förklaring till hans svalnade känslor just nu, medan dina känslor kanske nog har möjlighet att utvecklas till något djupare. Kanske befinner ni er naturligt i den här krisen och snart visar det sig om det kommer att hålla mellan er eller inte.

Det som gör er situation mest speciell och mest problematiskt är nog ändå tyvärr att han är deprimerad. Depression är ofta förödande för en kärleksrelation, eftersom den deprimerade inte fungerar som en vanlig pojkvän. Till sjukdomsbilden hör oftast att man helt enkelt inte har ork att vara kär. Man har inte energin att vara romantisk, tänka på den andra, längta - och oftast absolut inte vara sexuellt upphetsad. Just sexlusten brukar vara en av de första saker som försvinner vid mental ohälsa. All energi man har går åt till att må dåligt och försöka överleva det. Det är på riktigt en utmaning att göra de enklaste saker, som att stiga upp ur sängen på morgonen, gå i duschen, ta sig ut ur huset och allt annat som vardagen går ut på. Det är svårt att förklara för någon som inte upplevt det själv, men kanske lite som att ha hög feber. Men det är inte tex armar och ben som är tunga att röra, det är liksom mera hjärtat och hjärnan. Alla relationer blir tunga och krävande och man skulle helst av allt undivka all social kontakt, eftersom det känns som att det suger musten ur en - speciellt om man måste hålla masken och låtsas att allt är frid och fröjd. Samtidigt tampas den deprimerade ofta med negativa tankar, ångest, mindervärdeskomplex och ibland till och med dödstankar. Hur ska man kunna vara en bra pojkvän om man funderar på om man överhuvudtaget är något värt?

På något plan vet den deprimerade ändå att det är viktigt att hålla fast i sina relationer och på något plan älskar han nog sin flickvän, behöver hennes kärlek osv - men det är så oerhört tungt att upprätthålla relationen. Hennes helt vanliga krav på relationen känns ofta övermäktiga, vilket kan göra att man upplever dem som allt från kvävande eller irriterande till meningslösa, som om man själv skulle vara bedövad och ser på det hela utifrån. Som du skrev att han sagt, så känner man ofta ingen njutning och tillfredsställelse när man är djupt deprimerad, så hur skulle ens kärleken kunna ge det då.

Jag vet att det här inte alls är vad du vill höra, och jag vet att det gör dig ledsen. Du är ju en helt normal flickvän med normala behov av ditt kärleksliv och det känns säkert både orättvist och ofattbart att det här håller på att hända åt er, fastän hur du än skulle försöka reparera det. Men om han är allvarligt deprimerad, så är det enda som kan hjälpa att han tillfrisknar från det. Han kan inte bara plötsligt bli lika kär i dig som förr, han kan inte bli som vanligt igen innan han blivit frisk. Mental hälsa är en sjukdom och du kan inte ändra på det genom något knep för att få liv i kärleken igen eller vara en extra fantastisk flickvän eller något. Visst kan du underlätta hans liv lite genom att finnas där för honom, visa att du bryr dig och värderar honom högt - men du kan inte göra honom frisk. Jag hoppas att han får ordentlig hjälp, någon form av terapi och kanske även medicinering, men den kan du inte förväntas ge honom, du är inte utbildad psykolog/psykiater.

Så nu måste du nog förr eller senare välja vad du vill göra med er relation. För om jag förstod dig rätt, så har ni nog paus just nu, men du kallar honom ändå för din pojkvän, så det är inte slut? Avslutat? Ni är inte bara vänner idag, utan ändå något mer än så, som om ni tryckt på pausknappen? Men så kan det ju ändå inte förbli i all oändlighet. Sanningen är den att just nu kan han inte ge dig just något alls, inte som pojkvän i alla fall. Han har fullt upp med att försöka överleva. Så är du nöjd och tillfredsställd med en sådan pojkvän? Vilka förväntningar och behov och drömmar har du nu som han kan besvara och som han inte kan besvara? Jo, du har rätt att vara självisk och tänka på ditt eget kärleksliv i första hand. Se, kärlek blir inte "bättre", äkta eller sann när man uppoffrar sig för den, lider i tysthet eller uthärdar i väntan på något som eventuellt skulle göra den lycklig igen. Visst kan man visa tålamod också och orka vänta ut förbättringar, men med risk för att låta som en gammal tant, så är du ung ännu. Livet springer så snabbt. Och om du inte släppt greppet om honom har du ju också liksom en "Upptagen"-skylt både i pannan och i hjärtat, alltså både mot omvärlden och för dig själv.

Oavsett så har du rätt att försöka göra dig själv lycklig i första hand. Jo, han blir säkert olycklig om du gör slut, även om ni säkert kan förbli vänner, men det är inte ditt ansvar att hålla honom lycklig - och han är ju olycklig hursomhelst medan han är deprimerad. Ditt ansvar är att se till att du själv är lycklig. Eller kan bli det. I alla fall inte olycklig. Och jo, att göra slut kan kännas skrämmande, både att liksom lägga punkt för en tid i ditt liv och för vad det kan göra med hans mående. Men igen, du behöver tänka på ditt eget mående också. Det är min åsikt.

Håller tummarna att allt ljusnar snart på den här fronten! Kram, Liselott