varför har jag inte pojkvän

Hej!

Hmm... det här är ett dilemma... Varför verkar det som om vissa människor inte skulle behöva anstränga sig alls för att få andras uppmärksamhet medan andra känner att de skulle kunna stå på huvudet utan att någon brydde sig. Varför är vissa liksom sociala genier typ redan vid födseln och drar till sig andra som bin till honung, medan andra kämpar för att få en syl i vädret?... Det här med hur människan fungerar och framförallt hur hon fungerar i grupp är nog märkligt ibland, men jag ska göra ett försök att ge dig lite olika teorier. Varning för lååångt svar, hoppas du har tålamod att läsa för det här är liksom inte sådan livskunskap som man bara kan blurta ur sig.

En teori om popularitet från psykologin är just att vi människor är flockvarelser som är konstruerade att bland annat följa ledare. Men vi har ju egentligen inte ledare i dagens samhälle, ingen egentlig hierarki och ingen tydlig struktur. Jämför man med "förritiden", så fanns det oftast en klar ledare i varje grupp (stam, klan, by, familj, samhälle osv) och en klar hierarki. Men i gruppen ungdomar idag i ett visst samhälle är det inte självklart vem man ska följa. Så på något vis, genom ofta oklara och lite random kriterier, blir någon eller några mer eller mindre outtalat och undermedvetet utvalda. De brukar kallas populära numera. Ju större grupp ungdomar desto fler ledare.

De här ledarna behöver inte vara demokratiskt utvalda, utan någon/några börjar "följa" dem och så hakar de flesta mer eller mindre självmant på. Och inte behöver de alltid vara bra ledare heller, eftersom kriterierna till och med kan vara vem som har snyggast hår eller är bra på fotboll. Oftast har de dock detta "något" (they´ve got it); kanske har de lite mer karisma och utstrålning än resten, kanske är de charmigare eller har bättre självförtroende - eller så är de elakast och kan därför klättra över andra uppåt på rangstegen? De här ledarna behöver dock inte vara enväldiga och deras popularitet kan försvinna, antingen hastigt eller över tiden. Ganska ofta blev de populära redan i lågstadiet, emellanåt ändras det redan på 7:an så att nya ledare utvecklas (speciellt i större skolor), emellanåt sker förändringen mellan 9:an och 1:an eller när man ska vidare ut i riktiga livet efter skolan där man känt alla. Just det kan bli en riktigt chock ibland, de som förr var högsta hönset kan plötsligt vara en medelmåtta i tex universitetet osv. Men det visar att roller vi tilldelats kan förändras.

Nå, om en grupp har ledare, så brukar den också omedvetet och outtalat så småningom alltså utse andra roller också. Ledaren har ett entourage, en eller flera nära följare, som också räknas som ganska populära. Sedan finns det några som är ledare men på en lägre nivå, för egna grupper. Sedan finns det "medelmåttorna" som följer lite mer på avstånd, sedan de udda som bildar en egen grupp eller är ensamvargar och slutligen de längst ner på rangskalan, de mobbade eller osynliga. De flesta människor hör till medelmåttorna och försöker där hitta sin egen identitet och plats. Försöker de bete sig som ledarna, så blir det fel i andras ögon, försöker de bete sig som udda är det inte säkert de klarar av det heller.

Aldrig är man så medveten om hierarkin och rollerna som i högstadiet, då när vi som mest intensivt lär oss rollfördelningen, spelreglerna och beteendemönstren. Att bete sig "fel" enligt den roll man tilldelas, så kan snabbt ses som störande, fejkat eller löjligt och ingen grupp är så snabb på att fördöma, rätta till eller straffa "fel" beteende. Det här är jättesorgligt och orättvist, men tack och lov brukar de flesta nog växa ur den här strikta inställningen till hur man får och inte får bete sig. Det blir bättre, friare, även om en del nog gärna skulle ha kvar sin roll som populär, eller andra som medelmåtta, och därför försöker sitt bästa att bibehålla det genom att försöka kontrollera andras beteenden genom tex skvaller.

Kan månne sättet de behandlar dig bara vara en reaktion på att du försöker hitta en annan roll än den som de redan sorterat in dig i? Nu menar jag alltså inte att du skulle bete dig fel, utan bara att DE anser att det är fel? I en sådan situation kan man, som jag ser det, välja att antingen härma sådant beteende som de skulle acceptera, utmana dem eller ge upp och gå sin egen väg. Det kan kännas lättare att bete sig så som de anser att man ska bete sig, spela sin roll, men är man då längre sig själv? Det är ett vanligt dilemma, speciellt här i Österbotten där Jante-lagen anser att ingen ska sticka ut eller tro att de är något. Att däremot härma deras eget sätt kan sticka dem i ögonen, eftersom det blir en utmaning om ledarskapet eller att få del i ledarskapet, du blir en uppstickare som de antingen kan acceptera eller motsätta sig starkt.

Då blir det också lätt en fråga om "vi vs. de". Genom att definiera någon/några som de andra, de som är annorlunda än oss, så blir samhörigheten och gruppkänslan starkare inom gruppen. Och det är också en naturlig drift hos människan, för om gruppen inte hade klart definierade gränser skulle tryggheten i vi:et försvinna. Det här är en stor del av förklaringen till nationalism, rasism osv. Människor som i grunden är lite osäkra och rädda att förlora sin ställning eller sina förmåner blir rädda för "de", och gör sitt bästa för att hålla "dem" borta.

Så vad du vill göra åt det här är upp till dig. Så mycket kan du kanske kontstatera att den beteendestil du försökt använda med de här människorna, eller överlag, inte fungerar. De dissar den, tex downvotar eller raderar, så troligen måste du pröva något annat. Eller andra människor, alltså att just de här människorna inte är värda att förska bli vän med? Men om du ändå vill komma på deras goda sida: Vad tror du själv att det är som de reagerar negativt på? Hur tror du att de förväntar sig att du ska bete sig? Hur skulle du egentligen själv VILJA bete dig ifall du fick välja fritt, alltså vara dig själv? Finns det något hos dig själv som du skulle vilja utveckla, något visst sätt att bete dig, agera, säga, ha åsikter om osv? Vilken roll skulle du vilja ha ifall du var tvungen att välja? Hur beter sig den rollen?

Studera andra och lär dig av dem. Då lär du dig Spelet. Du behöver inte spela enligt de reglerna, du behöver inte vara med och leka, men du kan lära dig massor av varför folk beter sig som de gör bara genom att studera dem. När någon säger något i korridoren kan du fundera varför sa hen just så, vad var motivet, den kanske omedvetna baktanken, känslan bakom? Se, ingen av oss föds på riktigt som sociala genier, utan vi har bara lärt oss spelet snabbare eller långsammare, övat mer eller mindre. Plus att de flesta tonåringar har ett speciellt handikapp: det hör till åldern att vara ganska självupptagen och fundera mest på hur man själv uppfattas av andra och vad man själv vill, tycker och känner. Man glömmer att fundera på varför andra gör som de gör, och därför lär man sig långsammare att förstå sig på människor. Och spela spelet.

Detsamma gäller killar. Det finns ett speciellt spel mellan killar och tjejer (heterosexuellt normativt, ja) och det tar det också tid att lära sig. Ingen föds som expert på att flirta eller ha en kärleksrelation, utan vi är alla nybörjare i början. Det tar tid att lära sig de bättre sätten att ta kontakt med det motsatta könet på. Och en annan miss många gör är att sikta för högt, ha för stora krav och förväntningar på alla tänkbara kärlekspartners. Man har en lång rad kriterier på vem man ens kan börja kolla på, och ser inte ens den där vardagliga halvtråkiga typen på bänken bredvid. Utan man skulle vilja ha Drömkillen, den populära, den eftertraktade. Han däremot har ju samma höga krav, så hans synfält är också mycket begränsat. Han kanske också skulle bli allra lyckligast med den där alldagliga tjejen i parallellklassen, men har för höga krav för att ens se åt hennes håll. Så sikta inte på klassens populäraste och tro inte att alla runt dig är experter på flirt, kontakt, kärlek osv - för det är de inte!! Avundsjuka och nybörjarångest kan få en att inbilla sig att även de som är bara ett ynka steg över nybörjarnivå till värsta experterna. "Alla andra" har faktiskt inte någon, de allra flesta känner sig lika osäkra och ensamma som du.

Slutligen om drömmarna om den här killen. Därom tvista de lärde huruvida drömmar faktiskt kan betyda något. Den mest tilltrodda teorin inom psykologin är dock att hjärnan använder drömmar för att pröva ut alla möjliga (och mera omöjliga) scenarion för att liksom förbereda sig lite för dem. Den testar att om si skulle ske, så skulle jag känna så, men om bu skulle hända så skulle jag känna bä osv. Kanske har du mer eller mindre tänkt mycket på den här ena killen, och då dyker han upp i dina drömmar och gör olika saker i drömmen så att du får en chans att förbereda dig på det och känna efter hur det skulle kännas. Kanske du varit en smula förtjust/förälskad i honom, men så säger någon röst i dig att du inte har någon chans på honom, och då förbereder din hjärna dig på den händelseutvecklingen. Men det finns inget som säger att så faktiskt kommer att ske, det är ingen förutsägelse om framtiden. Så rätt som det är skulle du ändå ha en chans på den här killen - du vet ju inte om du inte testat! Har du faktiskt testat i verkliga livet? Tagit kontakt med honom, flirtat lite, ens talat med honom? Se, en Stor Sanning om kärlek är ju också att det är med kärleken som med att vara arbetslös. Inte sitter en arbetslös och väntar på att drömjobbet ska trilla ner i famnen på en, utan man måste vara aktiv, söka och prova sig fram, anpassa sig till möjligheter man först inte hade tänkt på osv. Ödet kommer inte att fixa fram en pojkvän åt dig, du måste själv gå ut och söka upp honom!

Att leva är att lära sig leva. Lära sig funka ihop med folk, hur man själv fungerar, vad som motiverar andra... Det är på samma sätt som att lära sig spela gitarr, man börjar med grunderna och så övar man livet ut, lär sig mer och mer. Inte ens världens bästa gitarister tror att de är färdiglärda. Funkar inte det ena sättet man försöker göra på, så prövar man ett annat - för här är det dessvärre inte okej att sluta eller förbli en usel gitarrspelare. Men alla hittar vi vänner som accepterar och uppskattar oss sådana som vi är och alla kommer vi att finna kärlek. Även du, vännen <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott