vet inte vad jag ska göra

Hej osäker!

Som alltid när det gäller den här typen av frågor, så kan vi inte ge några allvetande, allmänrådande svar, utan bara spekulera lite utgående från våra egna åsikter, tankar, teorier, erfarenheter och saker vi läst och hört, bla inom psykologin. Dessutom har vi ingen magisk kristallkula för att se framtiden eller hans innersta tankar i, så vi kan bara få en "magkänsla" på basen av din sida av berättelsen. Och vi försöker att vara ärliga. Men det är du som måste ta besluten i ditt eget liv sedan.

Vet du, vår första känsla när vi läser din fråga är just precis att nä, det här låter inte så bra, nä. Det låter lite som slutspurten på ett förhållande. Det behöver inte bli så, men din fråga innehåller dessvärre många av de klassiska tecknen på att en kärlekssaga närmar sig ett sorgligt slut på ett grådaskigt och vardagligt sätt: Att han verkar allt mer ointresserad av att träffa dig. Att det alltid är du som tar initiativen. Att han prioriterar kompisar och jobb. Att han inte vill införiva dig så mycket i sitt liv, tex sin kompiskrets. Att han har ursäkter för varför han har rätt att ha kontakt med en massa tjejer. Att han inte verkar anstränga sig för att behålla din kärlek för att du är "trygg". Att han anklagar dig för att vara svartsjuk och att han har hemligheter... Ju fler tecken av det här slaget och ju oftare, desto större är oddsen att det här inte var en match made in heaven och Mannen i ditt liv. Visst finns det tänkbara förklaringar till allt, tex att visst har han rätt att ha tjejkompisar och visst han kanske inte känner för dem på samma sätt som de kanske känner för honom och visst kanske han hemlighåller kontakten med dem bara för att du inte ska bli svartsjuk i onödan. Men igen, det verkar finnas så många tecken på en gång nu, och kan faktiskt förklaringarna ursäkta dem alla?...

Och kanske skulle du inte ha skrivit till oss om du inte också misstänkte det här innerst inne? Du ser det kanske tydligare nu när det är svart på vitt? Ibland är det kanske den egna magkänslan man borde lita på, även när man inte riktigt skulle vilja. För det är ju aldrig kul att se sitt eget förhållande rinna ut i sanden och långsamt dö bort. All den tid, de känslor, de sköna minnena... Igen, det här är bara vår magkänsla, men i våra öron låter det alltså illa.

Klart att alla förhållanden är värda en andra chans och att man verkligen anstränger sig ordentligt en sista gång för att de ska överleva. Kanske skulle fler förhållanden som håller på att rinna ut i sanden kunna räddas bara viljan fanns. Och det finns ju en naturlig krisperiod i de flesta förhållanden, när nyförälskelsen ska antingen bytas ut mot mera stadig kärlek eller svalna av så att det syns att det inte fanns något stadigare där under att bygga ett förhållande på. Den krisen kan komma allt från 2 veckor till 2 år in i förhållandet - och brukar ofta senareläggas ifall man har ett distansförhållande där man inte kan träffas så ofta och lever mycket egna liv. Ibland kanske man inte inser att det inte är så att kärleken dör, utan att den bara förändras, men ibland så besannas farhågorna och det visar sig att det grundläggande inte räckte till riktigt. Kanske är det också nu som åldersskillnaden mellan er börjar visa sig ordentligt. Det låter som att ni lever i olika världar, har olika behov, olika förväntningar på varandra, olika åsikter om hur man ska bete sig när man är ihop, prioriterar olika och vill olika saker både med era liv och med varandra. En del av de hindren kanske man övervinner eller uthärdar tack vare förälskelsen, men när förälskelsen inte längre förblindar eller gör allt rosa...

Men oavsett, det verkar vara lite av ett vanligt händelseförlopp att man i slutändan inte riktigt orkar ta i allt vad tygeln håller, inte vill "pruta på den egna stoltheten", inte utsätta sig för att mera tydligt och uttalat bli den som blir lämnad, inte vara den som kan ses som desperat... Det är också lätt att lägga över ansvaret helt på den andra och "skylla allt" på den andra - eller på yttre omständigheter som kilometrar eller flirtiga kompisar. Men å andra sidan, så brukar man också i efterhand ångra att man inte försökte riktigt ordentligt en gång till. Inte tog det där lite obehagliga men nödvändiga snacket för att försöka återuppväcka känslorna. Inte gav förhållandet den där sista ärliga, helhjärtade chansen.

Så kanske du kan ge er en chans till? Varna om att nu känns det inte bra, förklara varför, och säg att om det inte förändras, så kommer ni att rinna ut i sanden. För du - och han - är inte värda att ha det som ni har det nu. Du är inte värd att gå omkring och vara missnöjd och otillfredsställd, känna dig bortprioriterad och mindre värd än kompisarna. Inget förhållande blir någonsin perfekt, men du måste besluta dig för en minimigräns för vad du vill ha ut av att vara ihop med honom. Så är det här något ni kan jobba på eller är det något ni borde skrota och gå vidare? Alla förhållanden var inte menade att hålla livet ut. Det är sällan kul eller enkelt att acceptera att ett förhållande sket sig - även om man inte ska anse det vara värdelöst, för i början var det ju inte det - och det krävs en del mognad för att våga göra ett beslut och sedan leva med det. Men med risk för att låta som något broderat citat på en vägg: Han är inte din enda chans till kärlek.

Oavsett vad du väljer: lycka till och kraaaaaaaaaaaaaaam!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna