Det händer väldigt ofta att jag får frågan av folk om jag har pojkvän eller inte. Spelar ingen roll om det är typ någon halvbekant (t.ex. nån av mammas "tantkompisar" eller folk på stan under typ t.ex. evenemang) eller någon jag känner (i alla möjliga åldrar frågas det).
Dom blir alltid förvånade varje gång jag säger att jag inte har pojkvän och frågar alltid om jag skulle vilja ha en osv.
Tillomed nångång har jag fått frågan varför jag INTE HAR pojkvän. Blev lite wtf för det. Liksom, vad kan jag göra åt det? Och då börjar de komma med uttryck som såna att "du ska nog skaffa dig sällskap ;)" Ursäkta men vad ska jag göra åt att det inte finns nån som är intresserad av mig?
Det stör mig att folk frågar ofta om jag har pojkvän eller inte. Liksom, verkar jag vara den där "flickvänstypen" eller?
Min lillasyster har kille och i början nojade jag över det eftersom jag var singel (och är det ännu) men nuförtiden bryr jag mig knappt. Liksom, so what att hon har kille? Det innebär att hon har mindre frihet än mig ;)
Men pga detta så frågar mamma mig oftare än förr om jag har kille (ibland verkar hon tro att jag har det) och varje gång svarar jag nej och så frågar hon om jag inte skulle vilja ha en och att jag "borde skaffa en snart".
Är hon liksom rädd för att jag ska vara "onormal" för min ålder då jag aldrig sällskapat eller?
Vissa dagar funderar jag inte så mycket på det här och låter det bara vara medan andra dagar undrar jag om det är nåt 'fel" på mig då jag typ aldrig haft kille. Nog har jag väl nån enstaka killkompis men det är friendzone mellan oss så det finns inte en chans att det skulle bli nåt mer.
Jag har typ aldrig kysst nån eller nåt sånt och såklart undrar jag hur det känns då ;) men på något vis är jag ändå livrädd för den gången (om det ens kommer nåt tillfälle...) i livet då man får kyssa nån. Typ att det skulle bli konstigt och pinsamt. Och sex vill jag inte ens tänka på hur det kommer att bli sen...
Å ena sidan tar jag det bara chill med det här och tänker att det kommer väl sen. Å andra sidan är jag typ livrädd för att det aldrig kommer att hända något och att jag dör singel och utan barn. Det vore hemskt tycker jag.
Ibland känner jag mig som världens sämsta person och som förtjänar det här eftersom jag är inte "bra" (har typ lite random intressen för min ålder tycker jag ibland...bland annat politik och fotografering och lite annat).
Det låter kanske skitkonstigt men så känns det nog emellanåt. Ibland undrar jag om jag ens är "tillräckligt attraktiv"...
Många av mina jämnåriga kompisar sällskapar och det är få av oss som är singlar. Känns lite random varje gång de har med sin partner och så gullas det och pussas och man står bara där vid sidan om och "eeeh..." och ser bort. Ibland får det att känna mig udda då jag har 0 erfarenhet av kärlek (känner mig ibland som ett litet pucko för det).
Men jag vet att det lönar knappast sig att "jaga" efter någon för det skiter ändå sig. Ibland har jag lust att ge upp allt och typ ställa in mig på att leva som singel resten av livet.
Och när folk kommer med uttryck som att "det händer när man allra minst väntar sig det" är jag led att höra på. Tror inte riktigt på det där till 100%..
Suck, ibland är jag trött på allt det här och har emellanåt lust att ge upp och skita i allt och vänja mig vid att vara själv. Fast nog vill man ändå få lite kärlek av nån annan... Singeltjejen
Praktikanten Emelie svarar
Hej vännen!
Till allra först - du är inte ensam. Jag är 18 år och har inte heller haft någon pojkvän och utsätts ibland inför bekanta eller släkt som frågor just frågan om jag har någon pojkvän och frågan varför jag INTE har någon pojkvän, varför det har fått för sig att det skall vara en sån självklarhet att man skall ha en pojkvän vid våran ålder vet jag inte och jag tycker faktiskt det är löjligt att de tänker så!
Jag tycker det låter toppen att du slutat bry dig om det fakto att din lillasyster har en kille och inte du, för precis som du skriver har du möjlighet att leva och vara på ett annat sätt än vad hon har. Ta vara på tiden du är ensam, du kommer lära dig massor under tiden som ensam och tänk hur mycket du kommer lära om dig själv. Det kan vara väldigt bra att vara singel i ung ålder för man växer som person och blir en självständig indivd!
Men jag tycker du skall säga till din mamma att det sårar dig när hon frågar detta och det faktiskt inte alls är onormalt att man inte har pojkvän vid din ålder, för det finns ingen bestämd ålder för när man skall ha eller inte ha pojkvän utan det kommer när det kommer och inte något man kan kontrollera och styra över.
Likadant gäller det med första kyssen och första gången man skall ha sex, man kan vara 18 år okysst och oskuld lika bra som man kan vara 40 år okysst och oskuld. Det är inget att stressa över, det sker när det sker. Och jag lovar dig det kommer att hända, stressa inte över det!
Du får inte lägga för mycket energi och negativa känslor på detta för det kan leda till att det bara blir svårare för dig att hitta någon. Och som du skriver det lönar inte sig att jaga efter någon och stressa fram en pojkvän bara för att ha en pojkvän. Du skall absolut inte känna dig oattraktiv eller känna att du har konstiga intressen, du är underbar och unik precis som du är och det finns flera människor där ute som beundrar just dig för den du är. Självförtroende och självkänsla är attraktivt, sträck på dig och var nöjd över den du är, le och skratta, bjud på dig själv och ta vara på alla de underbara egenskaper du har. Lova mig att du gör det? En person som är bekväm med sig själv är genast mycket attraktivare.
Om det händer allt för ofta att dina vänner alltid är med sina partners tycker jag du skall berätta hur du känner och du faktiskt vill umgås med bara dem någon gång.
På devote.se driver två tjejer Mathilda och Andrea en podcast, där de har haft ett avsnitt om just det du beskriver, som jag varmt kan rekommendera att du skall lyssna på. Jag har själv lyssnat på avsnittet och det var superbra. Lyssna på det! Du hittar avsnittet på devotes hemsida, och avsnittet heter Att vara ensam. Beskrivningen till avsnittet lyder såhär; Hur gör man när ångesten och stressen i reslutat av ensamhet tar över? När man aldrig kysst någon, aldrig varit kär eller varit den som någon annan varit kär i?
Hääär hittar du till avsnittet enklast!
Du är inte ensam om detta, gör den här tiden till en underbar tid, sen kommer kärleken när den kommer och då kommer vara redo för den tiden i ditt liv!
Massor med kramar till dig hälsar Emelie!
4 Kommentarer
Matilda 21/09/2015 11:23pm (10 år sen)
Hej! Jag är bara tvungen att skriva en kommentar här känner jag, för jag känner sååå igen mig i din berättelse. Jag är en helt vanlig tjej (klyschigt men sant) på 19 år och jag har heller aldrig haft någon pojkvän. Eller flickvän för den delen, även om jag nog skulle säga att jag är lagd mer åt män. Däremot har jag varit kär på riktigt en gång i mitt liv då jag var i fjorton-femtonårsåldern, det var verkligen äkta förälskelse så jag vet precis hur det känns för mig när jag är riktigt intresserad av någon. Men alltsammans gick i kras - eller nästan iallafall, vi blev jättebra kompisar åtminstone - och sedan dess har jag aldrig haft den där känslan. Efter det har jag så att säga bara varit "kär i kärleken" vid upprepade tillfällen, bara för att jag längtat efter själva förälskelsekänslan.
Från då till nu har det funnits ett flertal killar, kanske tre-fyra stycken, som varit intresserade av mig och velat ses och så. Och sådant är ju trevligt. Har även kysst några personer både på fyllan och nykter, både tjejer och killar. Men inget mer. Vad har hänt egentligen? Varför låter jag ingen komma nära? Det är som att jag är rädd för vad som kan hända. Jag längtar efter den romantiska kärleken, men när jag väl har den i mitt grepp stöter jag den ifrån mig.
Jag håller med dig i känslan du har, att å ena sidan är livet bra som det är redan (frihet!!!) och å andra sidan vill man ju veta hur det känns... Och det här med barn och så. "Tänk om jag blir för gammal för att hitta någon?". Det här med att folk frågar om jag har en pojkvän driver mig ibland till vansinne, så ja, jag känner definitivt igen mig även där. Sedan tänker jag ibland att jag är annorlunda många andra, jag är mer eftertänksam, liksom djupare, långsammare och njuter av små vackra saker som folk ofta missar. Har svårt att kallprata, underhålla och vara "spännande". Vem vill ha en sådan, tänker jag. Tyvärr har jag ganska många krav på hur en kille ska vara, och det ställer till det för mig.
Nu vill jag dela med mig av tankar och reflektioner som hjälpt för mig.
1. Jag brukar tänka, när jag känner mig som mest ensam, att kärlek får jag ju från så många andra håll i livet! Både från nära och kära och från avlägset bekanta, av någon som ler på bussen eller vad som helst. Det finns många som jag bryr mig om och som bryr sig om mig, och så är det säkert även för dig! Ta vara på det!
2. Tänk så skönt att få vara fri, precis som du säger. Ingen som du måste lägga ner extra tid på, och du sparar en massa pengar (det är dyrt att ha förhållande har jag hört, man gör ju så mycket tillsammans!).
3. Då man är singel har man chans att utvecklas extra mycket som person! Jag dansar tre ggr/vecka och känner att jag verkligen får blomma ut. Singelliv innebär (ofta, om man har tur) tid åt sådant man älskar, och om man nu ändå ibland skulle längta efter en pojkvän ibland får man en massa annat roligt att tänka på :) lev loss vetja! Utforska och upptäck!
4. Du duger som du är! Ditt värde sätts inte utifrån om du är singel eller inte, och det finns INGENTING som säger att du skulle vara en sämre människa eller tråkig eller oattraktiv bara för att du inte har någon partner.
Kom ihåg: du är inte ensam! Jag är i precis samma sits som du, och många andra också ;) passa nu på att leva livet, ha roligt och upptäck nya saker, så kommer du inse att när du väl blir kär hade du ingen koll på vad som hände för att du var mitt uppe i annat. Livet är till för att leva, inte leta. Massor av kramar :)
:) 22/09/2015 6:50am (10 år sen)
Hej! Du kommer hitta nån åt dej, du har hela livet framför dej. Jag var 24 när jag fick min första puss och den blev som den blev eftersom jag aldrig hade pussat nån förr och innan jag skulle pussas så började jag gapskratta eftersom jag var så nervös. Jag var 24 när jag var på min första dejt men vi blev kompisar istället. Var dig själv och sålänge du väntar ägna dig åt dina intressen och lev livet.
Sofia 28/09/2015 9:46am (10 år sen)
Oj !va underbart svar och bra tips om poddavsittet!
En vän 14/11/2015 1:29pm (9 år sen)
Hej! Vet att min kommentar är sen, så ingen kanske ens märker den, men måste ändå bidra med lite stöd från mig. Jag vet exakt vad du pratar om, själv trodde jag att jag kommer nog att alltid vara en som aldrig får något förhållande. När jag ens försökte föreställa mig hur skulle jag inleda ett kärleksliv, verkade det helt orealistiskt och för en kort tid undrade jag till och med om jag kanske var asexuell. Så sent som i slutet av sommaren trodde jag att jag skulle dö oskuld. Och vet du vad? Jag var lycklig ändå. Jag hade (och fortfarande har) en härlig familj, underbara vänner, något att syssla med… Jag var lycklig ändå och jag önskar dig verkligen att du lyckas finna lyckan i något annat än strävan efter partner. Man är ju som sagt fri och får göra vad man vill!
Här skulle jag för ett halvår sedan sluta, men nu kan jag ge dig hopp även från en annan synpunkt. Jag skulle aldrig tro det, men under skolstarten blev jag ihop med min klasskompis - det var så oväntad, så att de första dagarna var jag rädd att jag bara drömde, men trots allt är det sant ändå och allt jag hade tvivlat om förut har hänt. Tro mig, det kan verkligen hända när som helst, även om man gav upp hoppet, så kan det alltid ske ett mirakel. Och angående din oro hur det är att för första gången kyssa någon och allt annat, det var jag också jätterädd för, men det är bara att slappna av och njuta, kan inte tänka mig att om det vore ett förhållande på riktigt och inte bara ett engångsligg, skulle killen (eller tjejen, ifall de vore din målgrupp) bli arg bara för att du skulle inte ha några erfarenheter. Min flickvän behövde först också lära mig en del och jag var rädd att jag skulle säkert göra något fel i början, men man förstod snart att det var ingen stor grej och att det är egentligen ungefär lika lite pinsamt inför alla de underbara upplevelserna som inför ett nytt spel som en kompis vill att ni skulle spela ;)
Så kort sagt, jag önskar dig att du får det bra, antingen att du inte får någon pojkvän någon stund till, men att du ändå blir lyckligt av allt annat som ditt liv ger dig, eller om du inte kan sluta tänka på det, så får du tänka att din drömkille kanske är närmare än du tror - och då du får honom, ska du inte vara rädd eller nervös, utan njuta av allting. Och glöm inte, det är inget fel på att inte ha någon kille, så kan du annars lägga din tid på något annat istället och försöka nå dina drömmar.
Många kramar!
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar