anorexikämparen

Hej gumman!

Voj VEEET du vad glada vi blir av att läsa det här :D Det går bättre nu, håll fast vid den känslan. Vi återkommer till din fråga snaaart, men först ett litet svar från Storasyster Jenny som skriver så här:

JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER DEJ!!!! <3 <3 <3 härligt kämpat!! Jättestrongt av dej att klara av att äta trots ångesten. Jag förstår att det kan kännas konstigt, och att du inte riktigt vet hur du ska reagera på att du klarade av att äta, men jag tycker du ska vara jättestolt över dej själv. Ett stooort steg i rätt riktning!

Och du, det där att vårdarna ännu följer efter dig hela tiden är nog för din egen säkerhet, som du skriver att de också sa - monstret finns ju nog ännu kvar. Så för din egen skull så vill de ännu finnas vid din sida hela tiden. Men, den dagen då du får gå själv på wc och i duchen, den kommer nog den också.

Jag måste bara än en gång säga hur stolt jag är över dig. Du är så duktig! Du är en riktig kämpe, det måste jag säga.
Kramar i massor! <3 // Jenny

Hej igen sötis!!!

Alltså vet du, efter att ha fått ”följa med dig” på din resa så... du har ingen aning om hur stolta och glada det här gör oss alla att läsa. Du är en sån KÄMPE!! Precis som du själv skriver, nu är du Anorexikämparen. Vi har fått se så bra hurdan ångest du haft över maten (vi är så tacksamma för att du klarat av att skriva av dig åt oss och vi har tänkt så mycket på dig) – och vi ser nu hur långt du har kommit. Kan du se det själv? Det är FRUKTANSVÄRT starkt av dig och du kämpar så hårt nu. Vet du, du har en envishet på ett så positivt sätt och den envisheten kommer att ta dig ur anorexin. Det är vi säkra på. Du kommer att klara av det. DU kommer att klara av det, Hon kommer inte att vinna, monstret kommer INTE att vinna!!! DU vinner och du hittar din väg tillbaka till dig själv.

Nu ska du bara fortsätta på samma väg vännen. Bort från monstren. För precis som storasyster Jenny skriver så finns nog monstren där även om du håller på att bli bättre och det är nog därför vårdarna följer med dig överallt. De bryr ju sig faktiskt om dig, fast det kanske mest känns som om de begränsar ditt liv just nu. Ju mer du visar för dem att du är på väg mot rätt håll, desto mer självständighet kommer de att ge dig. Och nu ÄR du på väg mot rätt håll, nu kämpar du som aldrig förr och du ska bort!!!

Monstren kommer kanske att finnas där länge, men ju längre framåt du kommer och desto fler steg du tar så kommer du att lära dig att börja märka av när det är monstren som pratar och inte du. Du kommer att bli ännu starkare när du blir ännu friskare och du kommer att klara av att äta och vara medveten om att monstren har funnits där, men du lyssnar inte på dem längre. Det här vet vi av erfarenhet.

Vi förstår också att det känns konstigt att du klarat av att äta det du gjort. Det betyder att du håller på att lämna ditt anorexijag bakom dig, eller att du ställer dig framför henne och berättar att ”här är det JAG som bestämmer, inte du”. Och du ska vara stolt så stolt över att du klarar av att berätta det här för monstren. Det brukar ju bli så att man liksom börjar identifiera sig med sin sjukdom, i ditt fall med anorexin, som om du är anorexin och när du äter blir den sjuka delen av dig förvirrad och kanske arg. Men vännen, du är så mycket mer än så! DU är inte din sjukdom och du är framför allt inte monstren som sjukdomen skapar!!!

Vi hoppas SÅÅÅ att det fortsätter i samma stil nu, fortsätt kämpa varje dag för att bli bättre!! Vi tror på dig och vi tänker på dig <3

PS: Om du vill ha inspiration, kolla upp rebeccanordstrom på instagram. Rebecca är en svensk tjej som lidit av ätstörningar och tagit sig ur dem och skriver nu otroligt peppande inlägg om sitt liv före och efter.

VARMA KRAAAAMAAAAAAAR <3

hälsar ungdomsinformatören Liselott och storasyster/sommarjobbare Angelica