Hon slipper undan

Hej Anonym!

Suck ja, vi förstår dig. Och tycker att samma fenomen finns lite här och var i samhället numera. Det verkar finnas alla möjliga människor nuförtiden som har olika sorters krämpor och sjukdomar som alla andra hela tiden måste ta hänsyn till. Det är allt från födoämnesallergier och sjuk mage av dem till utmattningssymptom som gör att man inte kan kräva tex samma arbetsinsats av dem. Ibland känns det nästan som att ALLA har något och att allt är lika allvarligt, oavsett om det är hundrädsla eller pollenallergi eller depression. Okej, naturligtvis ska vi alla ta hänsyn till de som inte riktigt är i skick eller har olika begränsningar i livet, det är självklart. Det här är kanske också ett av de sätt som världen håller på att förändras på. Förr skulle man enligt österbottnisk livssyn bita ihop och lida i tysthet, ja till och med skämmas, om man hade någon sjukdom. Tänk vad många som haft det oerhört svårt för att de exempelvis haft migrän eller epilepsi - numera "får" de vara sjuka, ja mer än så.

Men visst kan det kännas ibland som att de särbehandlas lite väl mycket, och ja, kanske slipper undan vissa saker tack vare sitt specialtillstånd. Klart att det finns de människor som utnyttjar sina krämpor för att få fördelar, uppmärksamhet, särbehandling, empati - eller faktiskt för att slippa utföra eller genomgå saker som de ogillar. Och det kan vara jättesvårt att veta ifall de faktiskt har tex ont eller inte klarar av en viss sak eller om de inte bara tycker synd om sig själva, överreagerar, gillar att vara speciella eller utnyttjar situationen. Det kan vara stört omöjligt att veta, och ännu svårare att ställa dem mot väggen när man känner att de går lite väl långt. För de kanske faktiskt inte alls överdriver eller låtsas. Speciellt när det är något lite okänt och lite skrämmande som de lider av (vilket tex panikångest), kan det kännas lättare att bara tyst acceptera och vara hänsynsfull.

Det är svårt att säga vad du kan göra åt situationen. En del kanske tycker att du bara borde acceptera situationen och tänka att en annan gång är det du som särbehandlas. En del kanske skulle anse att du bör säga till, både åt kompisen med panikångest, och åt kompisarna som särbehandlar henne. Göra alla uppmärksamma på situationen. Kanske inte för att hon inte skulle förtjäna särbehandlingen, men bara för att visa att det kan leda till orättvisor för andra. En del kanske tycker att ni borde tala mera öppet om hennes tillstånd, för att okunskap ofta leder till rädsla och onödigt varsamt beteende. Kanske ingen av er kompisar riktigt vet vad det är hon lider av, när hon får attacker - och varför och framförallt vad ni kan göra ifall det händer? Det kanske inte är så kul för henne heller att inte våga komma med på tex fester för att hon är rädd för att få en attack då? Kanske det här begränsar henne mycket mer än er? Kanske finns det något ni andra kan göra som skulle underlätta det för henne på festen?

Det finns nog de som skulle säga att du ska be henne sluta "pjasa" eller "löjpa" sig (fåna sig) - men det skulle just vi personligen inte rekommendera. Visst händer det att främst unga tjejer överdriver sin panikångest så till den vida grad att de själva hetsar upp sig så de får en ångestattack och hyperventilerar, svimmar eller kräks. Men det är inte något man automatiskt kan tro om alla, panikångest kan vara alldeles "på riktigt" och inget att leka med. Däremot kanske vi personligen skulle fundera lite extra med den tjejen om huruvida hon får hjälp med sin "grej". Pratar hon tex med en psykolog eller terapeut? Du kan också läsa mera om panikångest här på Decibel under den här månadens tema (kommer sedan att flyttas in under Information->Själen).

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena