hur skall man göra?

Hej igen!

Först: det är jättefint att höra vilken självinsikt du kommit till - ja såklart överhuvudtaget hur långt du kommit på resan mot tillfrisknande, men just självinsikten imponerar. Du kan säkert redan se vilka lärdomar du kommer att ta med dig av hela upplevelsen med sjukdomen, värdefull kunskap inför resten av ditt liv. Fortsätt så!

Så till det som var din verkliga fråga i din text till oss: vad du kan säga åt kollegerna så att de inte ska prata om triggande saker runt dig? Det är ofta ett problem för personer som återhämtar sig från en ätstörning - ja, egentligen för alla de som håller på att återhämta sig från de flesta sorters psykiska sjukdomar, beroende, trauman, till och med sorger i livet. Vissa saker blir man aldrig riktigt frisk från eller helt återställd efter - det man genomlevt kommer alltid att färga ens liv på olika sätt, fastän förhoppningsvis mindre och mindre vartefter tiden går. Det heter ju exempelvis "en gång alkoholist, alltid alkoholist" - men en fd alkoholist kan leva utan att det längre stör, men kommer för evigt nu som då att påminnas om det.

Poängen är att det alltid kommer att finnas saker runtom en som kommer att påminna en om det man genomlevde, det kommer alltid att finnas saker som potentiellt kan trigga en. En alkoholist kan försöka undvika situationer där det dricks alkohol, men kan ju inte undvika matbutikens öl- och ciderhyllor hela sitt liv. Han kan ju inte heller begära att alla ska sluta sälja alkohol, eller ens att det alltid är hans fru som måste handla. Så då gäller det att så småningom lära sig att inte triggas av det som kan trigga. Det är upp till honom, att inte låta sig triggas är ett val han måste göra vareviga dag för resten av sitt liv. Likaså har de flesta som lidit av en ätstörning för evigt ett speciellt förhållande till mat, bantning, träning osv, och det kommer inte samhället att ta hänsyn till år ut och år in. Triggers är bara något den ätstörda måste lära sig att nonchalera själv.

Men det är också en process, det tar tid, och liksom att alkoholisten kan få återfall, så kan den ätstörda också insjukna på nytt. Enligt forskning har det dock sällan direkt att göra med triggers, utan det har att göra med resten av livskvaliteten, med vilka andra större saker som händer i den rehabiliterandes liv och med hens psykiska mående överlag. En ätstörd person som ser till att de skyddande faktorerna (som ett starkt socialt nätverk, andra intressen i livet och att aktivt förebygga sin mentala hälsa) är starkare än riskfaktorerna, kommer troligen inte att "falla" för triggers. Det är alltså inte - i längden - alla triggers som den ätstörda måste eliminera, för det hjälper inte hen. Och det är inte ens möjligt. Det vore som att en änka som förlorat sitt livs kärlek alltid skulle vara tvungen att vända bort blicken när hon ser kärlekspar på stan, byta TV-kanal så fort någon tänker kyssas - och absolut aldrig kunna tänka sig att älska igen.

Under tiden kan nog dina arbetskolleger visa dig lite hänsyn i alla fall - men du måste faktiskt påminna dem om det. De kanske vet att du lidit av en ätstörning, och de kanske har ett svagt hum om vad ortorexi betyder. Men det glömmer de lätt när de är mitt uppe i sina vardagliga liv, kanske ännu lättare än att inte tala om romantik när den sörjande änkan är närvarande. För så fungerar vi människor, vi kan inte ta hänsyn till en i gruppen i all oändlighet. I något skede tycker kanske en och annan också att du kunde sluta ta åt dig, "komma ur det där nu", eller att det blir besvärligt att vara i närheten av dig då man måste vakta sin tunga. Nej, inte snällt, men tyvärr är det så folk vanligtvis fungerar. Det finns liksom ett "grupptryck" på att man ska vara en frisk och fungerande del av gruppen - men det är personligt hur mycket empati/sympati folk runt dig känner och hur länge de orkar känna det.

De kan kanske också lättare sätta sig in i att vara änka än i att vara fd ortorektiker, så du måste troligen förklara mera, fler gånger, påminna. De kan överlag ha svårt att förstå det de inte har erfarenhet av - men framförallt som ortorexi ligger så när den livsstil som många eftersträvar idag, alltså att leva hälsosamt, röra på sig, undvika "skadliga" näringsämnen osv. Hur ska de kunna veta hur det känns när det gått för långt? Hur ska de ens kunna förstå vad det är de säger som triggar dig, om du inte berättar, ger konkreta exempel, förklarar både riskerna för dig personligen och för hur de själva kan halka in i ett osunt beteende - och som sagt, påminner dem? Ett tag i alla fall. För det är ändå sist och slutligen upp till dig om du låter dig triggas. Det skulle inte, krasst sagt, vara deras fel om du faller ner i gropen igen. Och som sagt, skyddet får du genom att stärka dina skyddande faktorer. Läs på om dessa på nätet.

Sedan lite om sjukvården och svårigheterna att få hjälp. Ja, så är det tyvärr. Inte bara i Österbotten, utan i hela Finland. Det sparas allt mer, effektiveras allt mer, allt mer vård ska ske inom den öppna vården, allt mindre resurser sätts på sådant som inte direkt verkar akut, det preventiva arbetet varken hinns med eller prioriteras... Det är fruktansvärt och orättvist - och dyrt i längden - men det är så vår värld ser ut nu, den kan sammanfattas ganska bra med ordet Pengar. Tex såg jag igår att behandlingstiderna vid Ätstörningskliniken i Karleby nu kortas till högst tre månader (mot 6-18 månader tidigare), för att kommunerna har inte råd att betala för längre än så. Antalet ortorexifall ökar drastiskt här i Österbotten också (med ett stort mörkertal), så i slutändan kan bara de svårast insjuknade få hjälp. Detta i kombination då med att många inom vården inte riktigt känner till ortorexi eller kan identifiera den - plus, såklart att de flesta som håller på att insjukna inte erkänner det för någon utan seglar på beundran-för-livsstilen-vågen. Det är ju så populärt idag att leva väldigt sunt och träna mycket, så det är svårt för oinsatta att se skillnaderna, när någon gått över gränsen till vad som på riktigt är hälsosamt och sunt tänkande till mat och träning. Det är knepigt, och beklagligt att du inte fick den hjälp du hade behövt. Du var värd mer än så. Desto mera stolthet kan du dock lägga i att du kravlade dig upp ur gropen själv!! Keep up the good work!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott