jävla jag

Hej igen!

Förlåt att vi tog bort det du skrev så att det inte är synligt här. Vår chef och experter (Fredrikakliniken i Jakobstad) vi talat med tyckte att det inte är bra ifall andra unga människor skulle läsa det du skrev ifall de själva skulle vara på väg in i eller lida av en ätstörning. Vi menar absolut på inget vis att dissa dig. Och det är jääättebra att du kan skriva av dig, skriva svart på vitt vad det är du känner. Så nu snäääälla rara skulle vi önska att du visade vad du skrivit åt oss för någon där där du är intagen nu. De behöver få veta hur du känner dig och hur du tänker. DU behöver att folk vet om hur du känner och hur du tänker.

Ännu en gigaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaantiskt enoooooooooooooorm ofaaaaaaaaaaaaaantligt stor styrkekram,

Liselott och Angelica

Hej vännen vännen vännen, hoppas att du mår ens liiite bättre nu. <3
Vi har ännu ett svar åt dig från vår expert Ira, läs igenom och känn hennes värme i varenda ord, gumman.
Svaret kommer här:

Hej!

Det är inte svårt att inse att du har det mycket svårt just nu,ångest,
ångest och mera ångest. Det är en mycket, mycket vanlig reaktion då
ätstörningsbeteendet begränsas. Ätstörningsbeteendet har ju ofta
blivit något av en vän, något man litar på, något som alltid finns
till för en oberoende hur dåligt man mår. Att sedan ha folk runt
omkring en som på alla sätt förhindrar det bekanta beteendet, upplevs
därför mycket förståeligt som något ytterst obehagligt, till och med
rent av förskräckligt. Det är många som har känt som du, och andra
blandar jag in bara för att säga att otaligt många också har
övervunnit de svåra stunderna så småningom!

Jag kan garantera dig att du aldrig kommer att hitta lyckan genom att
stirra på vikten. Jag har skött ätstörningar sen år 2005, och aldrig
träffat någon som nått sin ätstörnings målvikt och tyckt att "nu är
det bra". Tvärtom, gång på gång har jag stött på en ytterst besviken
reaktion, insikt i att man ändå inte är lycklig, att man ändå
sitter där med samma osäkerheter, samma ångest, samma missnöje över en
själv. Nu har du en ytterst bra chans att vända på riktningen mot en
mer bestående lycka, god kroppsbild och självkänsla. Det måste kännas
så skrämmande och hotande, att ge upp det man är van vid, ens medel
för trygghet och kontroll, det tror jag absolut! Men du behöver inte
göra det ensam. Beskriv ditt illamående för personalen, dina
egenvårdare, din terapeut. Skriv, måla, lyssna på musik som berör dig,
vad än hjälper dig få utlopp för den virvelvind av känslor du har inom
dig och som inte kan göra dig skada.

Personalen på avdelningen finns till för Dig, och även om deras
uppgift är att begränsa ditt ätstörningsbeteende och därmed kanske
känns som dina fiender, är de där för att hjälpa dig. De ser säkert
att du är mitt inne i en ätstörning och starkt illamående, och gör det
de gör för att så småningom få dig att må bättre. Våga lita
och våga släppa ätstörningen, ens lite grann i början. Du är värd ett
liv utan ångest och ätstörningar! Ditt liv spelar en roll, och i ditt
liv finns det mycket gott framför dig, det tror jag! Med hela mitt
hjärta önskar jag dig krafter, just nu behöver du bara stå ut en
stund, en timme, en dag i sänder. Om anorexin påstår att du kan
behålla den men slippa ångesten, tror jag att du vet precis lika bra
som jag att detta är en av anorexins lögner. Du är värd äkta lycka!

-Ira