Leukemitjejjen

Hej du,

Vet du, jag tror precis som Liselott och Lena att det kommer att ordna sig riktigt bra med att börja skolan. Jag förstår att det känns tungt och pinsamt att måsta gå om sexan, men du måste komma ihåg att det beror på att du har varit sjuk, var snäll med dig själv. Det kommer säkert att kännas skrämmande att börja i en helt ny klass, men det betyder också att du har möjlighet att forma den bild dina klasskompisar får av dig. Om du från början är ärlig och öppen om din sjukdom så kommer också dina klasskompisar att hantera det öppet och ärligt. De kommer ju att vara väldigt nyfikna på dig och det du har gått igenom så jag tror att det skulle vara bra för både dig och dem om ni fick möjlighet att prata om dig och din sjukdom.

Jag är så ledsen att du måste gå igenom allt dethär. Jag förstår att det känns hemskt att inte kunna sköta sig själv utan vara beroende av andra människor för att sköta allting. Men du behöver inte skämmas över det. Försök att tänka på det som att "såhär är det bara just nu". Alla sjukskötare är vana att sköta om t.ex. människors personliga hygien och tycker inte att det är en stor sak. Jag vet ju att det det är en betydligt större sak för dig än för dem, eftersom det är dig det handlar om, men försök att vara snäll med dig själv och ta emot den hjälp du behöver just nu.

Jag tycker också, precis som Liselott och Lena att det skulle vara bra för dig att tala med någon, t.ex. en psykolog, för att få diskutera det du känner. Det är en svår sak för alla människor, oavsett vilken ålder man är, att gå igenom en så svår sjukdom. Det ändrar på den inställning du har till dig själv och din kropp, och kan skapa osäkerhet och rädsla. Det är därför det finns psykologer, för att man skall kunna få hjälp att reda ut sina känslor och förhoppningsvis acceptera sig själv och det som händer. Be om att få tala med en psykolog på sjukhuset så ordnar de säkert det. I dina mail verkar du så mycket äldre än dina år, och jag tror ju att det kan vara så att du psykiskt har mognat snabbare än dina jämnåriga eftersom du har samlat på dig helt andra livserfarenheter än dina klasskamrater. Jag vet att det knappast känns som en positiv sak just nu, och du sörjer kanske den tid du har missat för att du har varit för sjuk att delta i det dina vännder har gjort, men då du mår bättre kanske du kan ha nytta av dina erfarenheter. Du kanske kan hjälpa andra unga som är i samma situation, och ge dem det stöd de behöver.

Nu till din egentliga fråga. En urinkateter är alltså ett litet plaströr som läggs i urinblåsan. I allmänhet genom urinröret i underlivet, men i vissa fall görs ett hål nertill i magen som går till urinblåsan, (det kallas cystofix) isåfall får man bedövning. Då man lägger katetern genom urinröret kan det ibland göra lite ont, men de brukar lägga bedövningsmedel på röret så att det inte skall kännas så mycket. Genom röret åker kisset direkt ner i en påse, som man antingen kan ha i en liten väska, eller fastsatt med ett band runt benet. Påsen är lätt att tömma själv på toaletten och om man har den fastsatt på benet under kläderna så syns den inte. Säkert kommer de från sjukhuset att försöka ordna det så att det skulle märkas så lite som möjligt.

Jag önskar dig allt väl och hoppas på bättre dagar för dig. Det är bara att fråga pånytt om det är någonting du undrar över.

Hälsningar

Tessi