lite stränga päron?

Hej, vi ber sååååå mycket o ursäkt att du måst vänta på ditt svar. Vi har haft en otrolig rusning här nu sista tiden. Men det är ju bra att vi behövs.
Du har ju fått en del kommentarer på din fråga, så åtminstone verkar det ju inte som att du är ensam om ditt problem.

Eftersom jag har barn i tonåren, ska jag försöka ge dig tips och råd hur du ska göra. Så ska vi hoppas att det funkar. Som förälder är man ju jätte rädd att ens barn ska råka ut för något hemskat, speciellt då man inte själv är med. Beroende på hur man själv haft det under sin egen tonårstid så brukar det variera hur man anser att det bästa sättet att uppfostra sina egna barn är. Vissa kanske tycker att de egna föräldrarnas system var bra, medan andra tycker att de egna föräldrarna hade helt fel uppfostringsmetoder.

Skräcken är ju att någon skulle ringa och säga att ens barn blivit skadat eller tom dött :( Varje förälders största mardröm. Men i all vår välmening och omsorg om våra små älsklingar (man blir aldrig stor och vuxen i sina föräldras ögon), så kan det lätt bli kvävande också. Man vill så väl men det blir så fel. Om man ser till "förr i världen" (när det nu sen var, det kan ju vara i går eller för hundra år sen), men iaf "förr i världen" hade man ofta en gräns för när man fick börja fara på danser och röras ensam kvälls- och nattetid i samband med konfirmationen. Jag vet att vissa föräldrar lever efter den regeln, men visst finns det också sådana som av någon anledning tycker att ens barn måste bli ännu äldre och andra som inte verka ha några regler alls och släpper sin 12 åring på stan en lördagsnatt :( Det kommer ju ingen bruksanvisning med babysarna ;) fast det kanske vore en bra idé. Med andra ord, det finns inga egentliga riktlinjer på hur man ska göra. Men jag skulle tro att alla föräldrar gör så gott de kan för att få sina barn att bli tygga och harmoniska vuxna.

För att  nu går över till hur du ska göra för att få börja hänga med kompisarna till diverse ställen som dina föräldrar tydligen tycker att du inte är mogen för ännu. Jag skulle föreslå att du pratar med dina föräldrar, alltså PRATAR, inte skriker och ropar. Lungt och sansat. Fråga vad de är rädda att ska hända om du skulle få fara till tex Åminne en gång. Sen kan du ju förklara att du inte tänkt dra huvudet fullt med hjälp av smuggelsprit från Estland som man blir blind av eller dra över första bästa som kommer i din väg ;) Det är också väldigt viktigt att du  visar dina föräldrar att de kan lita på dig och ge dig mera frihet. Som exempel, komma hem den tid ni kommit överens om, kanske ringa eller sms:a under kvällen och säga att allt går bra mm. (kan kännas jobbigt men allt för att visa att du går att lita på, vissa saker måste man ta om man ska visa sig värdig mera frihet och ansvar) Visa att du är en ansvarstagande ungdom som de kan lita på och som alldeles säkert klarar sig i Åminne eller Fagerö. Jag är helt säker på att om ni sätter er ner och pratar igenom detta så kommer ni fram till en bra deal som båda gillar.

Du skriver inte om det har hänt nåt nångång som gjort att dina föräldrar tror att de inte kan släppa iväg dig på "galej", kanske det har hänt något som gjort att de inte är säkra på att du ska sköta dig om de släpper taget. Sen vet jag av egen erfarenhet att föräldrar är strängast med första barnet, (hoppas mina barn inte läser detta). Man är lite osäker på hur man ska förhålla sig till både det ena och det andra när man ska genom allt med sitt första barn. Sen med följande barn är man mera trygg i sin roll och tar det lite lugnare. Du kanske är äldsta barnet, eller kanske ensambarn? Då är det helt förståeligt att dina föräldrar inte ännu är så vana vid att ha en tonåring i huset och de måste få vänja sig vid att lossa på sina tyglar och förstå att de inte kan vara med och beskydda dig hela tiden på alla ställen. För det är ju just därför som de inte vill släppa iväg dig på danser och liknande, för att de vill skydda dig från allt ont och elände som finns i världen. Det är inte för att j*klas, det kan du vara 100% säker på.

Du ska ännu få mera tips och råd av sommarjobbaren Angelica som ser det hela från ditt håll.

Kram från mamman och ungdomsinformatören Sanna

Hej du!

För det första vill jag säga att jag förstår att det här blir jobbigt. Det blir lätt så att man känner sig utanför gemenskapen när man inte kan delta i såna här evenemang, som kompisarna sedan pratar om i tid och evighet.

Jag är inne på Sannas linje här, jag anser att det allra bästa sättet att "råda bot" på ditt problem är att öppna dig för dina föräldrar. Fråga VARFÖR de är så starkt emot att du åker till Åminne eller Fagerö. Försök komma fram till en kompromiss, t.ex. att du åker en gång, är ute till en viss tid och sen kommer du hem, och om allt går bra kanske de kunde försöka ändra förhållningssätt. Sedan tycker jag också att du kan nämna hur det känns för dig när du inte får åka tillsammans med dina kompisar. Förklara dina känslor, berätta hur det känns. Berätta om det är jobbigt, berätta om du känner dig ensam, berätta vad det än är du känner - och berätta att det gör dig arg men att du gärna vill försöka komma fram till en gemensam lösning.

Det är säkert inte det lättaste att börja öppna sig så där bara, men försök. Jag tror att det kan göra stor skillnad om dina föräldrar vet hur det känns. Det kan också kännas fånigt, men försök vara riktigt riktigt diplomatisk och "vuxen", så att de bara inte kan säga nej åt dig. ;)

Ett annat tips är att låta dina föräldrar ta kontakt med någon kompis föräldrar (önskvärt vore någon med en lite mer "liberal" anda då) och låta dem diskutera sinsemellan. Om dina föräldrar hör att det brukar gå bra är det säkert också lättare för dem att släppa iväg dig.

LYCKA TILL!!! Kram!från sommarjobbare & storasyster Angelica