Rakt på sak, min pappa dricker, FÖR mycket. Han är småfull lite då och då, mest när mamma är ute ur huset. Det hände idag. Han drack minst fem öl, och sa till min bror "gå och lägg dig, det är skola imorgon". Nej det är det inte, det är lördag imorgon.
I somras var vi vid villan, han lämnade mig och min bror ensamma i flera timmar utan middag för att "för en vän till hamnen". Han var fullare än jag nånsin sett honom förr. Jag var nog inte rädd. Mer arg på hur jävla oansvarig man kan vara! På morgonen var han sig själv igen, betedde sig som om inget hänt.
Sommaren 2012 spårade det ur totalt enligt vad mamma berättade när vi var på hälsoundersökning för en tid sen (15 års). Då tog han kontakt med AA, men ska inte ha varit på något möte då detta inte var något han klarade av.
Som sagt dricker han mest då mamma inte är hemma, hon gör allt för att få honom att sluta.
Jularna är hemska. De slutar alltid i bråk på kvällen, sist också.
Jag har också en annan hemsk upplevelse, för nått år sen han hade druckit (tror jag) och steg upp ur stolen. Han tappade balansen och tog tag i mig för att inte falla omkull. Det kändes hemskt.
Nuförtiden kan jag inte tåla att höra när nån öppnar en såndär burk för ex. limsa, det får mig genast att tänka på alkoholen...
Känns fel att skriva av sig på nätet, men ni kanske kan hjälpa mig lite iallafall. Anonym
Missbrukarvård USM svarar
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej!
Nu har Camilla och Eva på USM rf (Understödsföreningen för svenskspråkig missbrukarvård) fått både din fråga och kommentaren på den. De svarar säkert så fort de hinner, även om jag vet att de har rätt mycket nu, så håll ut, vännen! <3
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
Vi påminner dem ännu.
Hej,
Vad strongt gjort att våga berätta om dina känslor kring oron över
pappas drickande! Tyvärr är det ju så att man som anhörig sällan kan
påverka den som dricker, utan de måste själva komma fram till att de
behöver söka hjälp för sina problem. Har du någon vuxen som du kan
prata med om detta, tex skolkurator, lärare, någon kompis förälder? Om
man växer upp med en förälder som är alkoholist/missbrukare känner man
sig väldigt ensam i sin situation, och det blir en tung börda att bära
ensam. Man tror att ingen annan har det så här.
Det bästa man kan göra, både för sig själv och föräldern som dricker
(genom att våga vägra putsa fasaden längre), är att våga öppna upp och
berätta hur man känner det. Som barn till en som missbrukar kan man
börja tro att det är ens eget fel att mamma eller pappa dricker, man
utvecklar olika överlevnadsstrategier (både positiva och negativa),
och till slut börjar man normalisera det onormala.
Här i Österbotten ordnar USM r.f. verksamhet i form av läger, träffar,
stödgrupper för barn till missbrukare. Där får man träffa andra i
samma situation, få kunskap om beroendesjukdomar och vetskap om att
det inte är ens fel att mamma eller pappa dricker/drogar. Se närmare
info på www.missbrukarvard.fi
I Sverige har organisationen Maskrosbarn en stor verksamhet. De finns
även på nätet, http://www.maskrosbarn.org/, och de har också ett
chattforum där man kan ställa frågor till personer som har erfarenhet
av att ha en förälder som missbrukar och/eller ha psykisk ohälsa.
Du gör helt rätt som vågar yttra din oro över pappas drickande! Hoppas
du hittar nåt som kan hjälpa dig!
mvh. Eva M
1 Kommentarer
Linn 31/01/2015 9:18pm (9 år sen)
Hej! Kände att jag måste skriva av mig eftersom jag varit i liknande situation - Att jag haft en alkoholiserad förälder.
Min pappa har också haft problem med alkoholen (verkligen inte värsta alkoholisten då han bara drack öl = inget starkare) men ett beroende är ett beroende som inte bara påverkar missbrukaren själv utan också närstående som t.ex. familjen.
I mitt fall var det ganska speciellt. Trots beroendet klarade han av att sköta sitt jobb m.m. men genast han hade en ledig stund så tog han till alkoholen och drack alldeles för mycket. I och med att han kunde sköta sig offentligt tog det väldigt länge innan det kom ut att han var alkoholist, för ingen hade ju sett honom full förutom vi i hemmet. Det gjorde att detta beroende pågick i flera år och vi alla mådde tidvis väldigt dåligt över detta.
Vändpunkten kom förra året - Hela familjen och nära släktingar hjälpte oss förstå att han inte kan hålla på såhär längre, att han måste bli av med alkoholen för att försätta bo hos oss. Så vi satte oss ner en kväll och konfronterade honom. Det visade sig att han faktist mådde lika dåligt som oss över hela saken, och han var villig att söka hjälp då det enligt oss och honom själv hade gått för långt. Jag tror han hade ''nått botten'' i sin alkoholism då och verkligen var deprimerad.
Nästa dag gick han till hälsovården på sitt jobb och sa rakt ut att han behöver hjälp för sitt beroende.Det var ett STORT steg! Hälsovården skickade honom till en anstalt där han fick vara i en vecka. Där hade dom läkarundersökningar m.m. med andra alkoholister.
När pappa kom hem därifrån var jag fortfarande VÄLDIGT kritisk, jag trodde inte han skulle klara att hålla sig borta från alkoholen och jag ville helst bara ha honom ut ur huset för jag tänkte att jag inte klarar av att se honom ''falla dit igen''. Dock berättade han att de alkoholister han träffat där var helt förstörda, vissa kunde inte ens prata pga alkohol missbruk. Han sa att det var en stor anledning till att han lovade sig själv att inte dricka igen, för att han då kan bli en av dom som han träffade där.
Iallafall, han går nu på AA, vet inte hur ofta men tror ändå att han åker dit nu som då. Det har knappt gått en halvår sedan allt detta, altså inte så länge men jag är ändå så STOLT, trodde faktist inte det skulle hända och trodde jag skulle leva med en alkoholiserad pappa resten av livet. Förut ville jag aldrig prata med honom men nu kan jag faktist göra det för jag måste inte vara rädd att möta en alkoholpåverkad person längre och det känns såå skönt. Vi är alla i familjen mycket lyckligare.
Alkoholism är väldigt personligt, alla dricker olika, alla gör olika saker som påverkade och alla slutar (om de slutar) av olika orsaker. DOCK tror jag det är viktigt att alla engagerar sig i beroendet om man skall få ett slut på det hela. T.ex. hos oss kunde vi förut ta ett vinglas till maten, men nu undviker vi det helt för att pappa inte skall frestas (fastän man är nykter så faller man ändå ofta tillbaka pga frestelsen) och på alla släktkalas har våra släktingar också slopat alkoholen och bjuder istället på alkoholfria alternativ. Är så tacksam över att alla vill hjälpa, för det gör verkligen mycket att alla vet om beroendet. Dessutom att prata om problemet, det är jätteviktigt.
Mitt tips till dig är att prata med dina nära, och tillsammans prata med din pappa och se vad han tänker om saken. Det kommer vara jobbigt, jag grät hela natten den kvällen vi konfronterade honom pga att jag inte trodde att det skulle hjälpa ett skit vad vi sa till honom... Men se bara! Nu har jag en lycklig familj utan ett alkoholmissbruk.
Stor kram till dig, vi har verkligen gått igenom samma sak <3
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar