Sex före äktenskap?

Hej och tack för dina funderingar.

Du har kanske märkt att det inom kristendomen och inom andra religioner kan finnas direkt motsatta åsikter inom samma tro?

Om vi ser tusentals år bakåt i tiden och samlar in allt som tänkts och gjorts i "Jesu namn" så är det en enorm mängd finurliga tolkningar.

Alla har tyckt och tycker att just de har rätt. 

Det centrala är ändå "att älska din Gud över allt annat och din nästa som dig själv".

Det här dubbla kärleksbudet finns i de flesta religioner i någon form. Att älska medmänniskan, sig själv och det Heliga. 

Som jag ser det är onani ett sätt att älska sig själv. Och du har helt rätt i det att det mycket väl går att njuta med sin gudaskapade kropp utan att tänka på just sex med nån annan, en fantastisk solnedgång går ju också bra. 

Men det du har i din fantasi, i din vida och oändliga mentala värld är en sak mellan dig och din Gud. Det angår inte nån präst eller religiös auktorität. Tanken inombords och alla udda och småknäppa fantasier är din frihet att ha, sexuella fantasier är din heliga trädgård, där råder den frihet du bestämmer över. Porrfantasier är också helt okay. Det är skillnad på att fantisera och att göra. 

Och så länge det inte stör eller skadar finns ingen begränsning. 

Men hjärnan fungerar ju på dopaminkickar, så det finns en risk att fastna i t.ex. porrsurfande, det är lite som godis. Så det är bra att "mata" hjärnan mångsidigt med intryck och det går också att lära sin hjärna att själv finna sexuell nyfikenhet av nya vyer, nya tankar och sensationer.

Njutning har att höra med hormonerna oxytocin och endorfin. Utan dom kan vi ha sexdriven på för fullt men inte njuta och slappna av.

Precis som i bönelivet är det sinnliga livet något som behöver att vi lyssnar inåt. Vad vill jag? Hur vill jag? Och att sedan slappna av i sig själv, älska dig själv, känna sig själv.

Onani är inte synd. Det är som bön. Du är i en helig närvaro av den gudomliga skaparkraften som "vävde dig samman i din moders liv" som Gamla testamentet i Bibeln säger. 
Där har vi också ordet för synd på hebreiska, på Jesu religiösa språk. Och bokstavligen översatt betyder begreppet synd "att missa målet då du spänner pilbågen".

Synd är att missa meningen med livet. Och det gör vi ju då och då. Vi är inte perfekta. Vi är inte gudar, vi är mänskliga och människor. Och när kristendomen berättar att "Gud blev människa" och blev Jesus, så kan man förstå det så att det hjälper oss att hitta Gud i just det mänskliga. Att meningen med tron på Jesus är att vi ska bli mera mänskliga, mera äkta människor istället för att sikta uppåt och försöka bli "som Gud". 

Vi har liksom tappat bort vår mänsklighet, vi krigar, vi utövar våld, vi mobbar, vi förstör naturresurser. Vi ser inte att vi är en del av Guds vackra kärleksväv skapelsen, utan tror vi är nån slags halvgudar som går göra som vi vill mot andra och skapelsen.

Och det är synd. 

Att älska sig själv och varandra via den kärlek du hittar till dig själv och vila i Guds kärlek samtidigt - det är nog livets mening skulle jag säga.

Det är omtänksamt och sensitivt av dig att ängslas över om du gör nåt fel och att du vill göra rätt, men just det unika med kristendomen är tanken om att Guds nåd är större än allt annat.

Att vi inte alltid förmår göra helt rätt. Och då får vi börja om. Träna på saken. Pröva på nytt. 

Och vet du vad. Guds nåd på hebreiska i Gamla testamentet kommer från ordet rechem/rechamim. Ordagrannt "Gudsskötets rörelser". Så när Bibeln tänker nåd, når det ända till en såpass kroppsbejakande bild av Gud själv som skötets - livmoderns - rörelser. Guds nåd som en förlossningsrörelse eller en orgastisk kärlek som omger oss hela tiden. 

För länge sedan var språket mustigt och kroppsligt. Också om det heliga. Och det sinnliga och kroppsliga är mänskligt och därför gudomligt heligt det med. 

Att söka sin väg i tro och sexualitet är en livslång resa. Och när du inte ser stigen du söker, sätt dig vid havet, se på solnedgången skönhet, känn att du lever och älskar. Då är Jesus också med dig, då är det gudomliga mysteriet vi kallar Gud "närmare än din halspulsåder" som Koranen säger.

Eller som Nya testamentet säger. "I Dig lever vi, rör oss och är till".

Älska livet, var inte rädd. Pröva dig fram och behåll det som gör dig och din medmänniska väl. Och fortsätt att fundera om trosfrågor, studera teologi. Det ger mycket. Så länge en vågar tänka självständigt och utan oro. 

Lycka till! 

Monika