Ätstörning?

Hej!

Du beskriver tankar som har starka ätstörningsdrag. 
Ätstörningsdynamiken är sådan, att den alltid kräver mer. Man får en 
kort belönande känsla av att lyckas uppnå något, men i nästa stund 
träder helt nya krav i kraft. Det fortsätter, om man inte sätter ett 
stop för det. När det gäller kroppen är fokus så ofta på utsidan, men 
kroppsbilden är egentligen en inre uppfattning. Om man mår dåligt, och 
har ett extremt krävande förhållande till sig själv, kommer man att 
känna missnöje över kroppen hur än den ser ut, och vad den än väger. 
Därför kan man inte bli kvitt de tankar du beskriver genom att 
begränsa ätande eller tvångsmotionera. Du behöver inte ändra på något 
för att duga!

1500kcal är alldeles för lite mat. Kroppen behöver mycket energi bara 
för att uppehålla alla kroppsliga funktioner, och därtill den energi 
som går åt när man rör på sig. Om man äter för lite för länge, börjar 
kroppen spara energi, för att trygga de livsviktiga funktionerna. Det 
kallas också för sparlåga. Kroppen blir tvungen att bryta ner muskler 
för energi. Denna energibrist leder till både fysiska och psykiska 
symtom, som trötthet, yrsel, hårlossning, frysande, 
koncentrationssvårigheter, försvårad ångest mm.

För att komma ur detta besvärliga mönster och illamående, är det 
alltså helt nödvändigt att öka på energimängden. Det är bra att rikta 
fokus från kalorimängd till att man äter regelbundet (ca 5 
gånger/dag), tillräckligt med mat och med mångsidigt innehåll. 
Tallriksmodellen fungerar som ett bra exempel för hur det lönar sig 
att bygga upp måltider på huvudrätterna.

Det är lätt att säga att man skall äta mer, men det är inte lätt att 
återgå till normalt ätande då man har bivit rädd för det. Men maten är 
inte en fiende. Maten ser till att kroppen kan hållas igång. Vi äter 
inte kalortier, utan vi äter mat. Och mat är mat - man behöver inte 
vara rädd för någon sorts mat. Det är bra att fundera på metoder och 
redskap till att hantera jobbiga känslor på andra sätt än dom som är 
skadliga för kroppen.

Jag rekommenderar varmt att tala om dina tankar med någon. Kanske din 
pojkvän till att börja med? Kanske föräldrar, eller eventuellt 
skolhälsvårdare eller -kurator? Bli inte ensam <3 Om du har frågor 
och/eller vill diskutera mer, får du gärna ta kontakt med oss på 
Livslust-projektet.

Sköt om dig!

<3: Ira