jag tror att jag mår psykiskt dåligt. Det kommer hemmifrån, min mamma anklagar mig för massa olika saker och slånger skit på mig när vi är i en rum men genast pappa kommer in spelar hon snäll och gullig (men bara när han ser/ är hemma) detta har hållt på en lång period. Min familj är högrankad och alla vet vem vi är så vi ”måste” se bra ut utåt. Men det börjar vara svårt tycker jag. Inte för att jag bryr mig riktigt men tycker jag inte mår bra av hir det är här hemma. Och villinte prata med någon i familjen. Har inte vågat prata med någon om det för jag har alltid varigt en stark flicka och har aldrig velat lägga mina problem på andra människor, men har nu på senaste börjar tänkt att jag inte klarar av detta själv. Vart eller till vem kan jag vända mig? pesto
Socionomstuderande praktikanten Annica svarar
Hej på dej!
Så trist att det inte fungerar på hemmaplan. Det är ju där vi ska känns oss trygga och välkomna, vila oss och leva. Det är klart att din mamma har ingen rätt att anklaga dej för olika saker och sedan spela snäll när pappa ser. Du har rätt till en trygg hemmiljö där du kan vara dej själv. Jag har ingen quick fix att ge dej trots att jag skulle vilja det. Du är en stark person men trots detta så ska du inte behöva ta emot en massa anklagelser, och trots att du är en stark person så ska du inte behöva gå och bära detta inom dej! Om detta missförhållande har pågått en längre tid så är det inte konstigt att du känner dej psykiskt trött och ledsen, det är ju trots allt en stor psykisk belastning att behandlas illa!
Du vill inte prata med din familj säger du. Jag funderar lite hur är din relation till pappa? Är han utesluten att prata med? Jag är ganska säker på att han inte vill att du ska stå i skottlinjen för din mammas påhopp, men det är hemskt svårt att göra något åt saken om man inte lyfter katten på bordet trots att det känns hemskt jobbigt. Han kan inte veta vad hans dotter får stå ut med om ingen berättar det för honom.
Sen tänker jag att skolkuratorn kunde du besöka. Du kan gå dit under skoldagen, dina föräldrar behöver inte veta om något. Kuratorn har sett och hört det mesta som finns att se och höra, så du behöver absolut inte känna skam över någonting! Kuratorn finns till för alla som vill prata, det behöver inte ens vara något problem man har för att besöka honom / henne! Sen har ju kuratorn tystnadsplikt, det du berättar åt kuratorn stannar hos kuratorn.
Viktigt skulle vara nu att du inte går och bär på detta ensam, utan att du far till någon och berättar om din situation. Kuratorn finns i skolan för elevernas skull, som hjälp och stöd. Via kuratorn kan du också få hjälp att komma vidare om det visar sej att det skulle behövas, tex till psykolog.
Ta väl hand om dej!
Kram från Annica!
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar