Jag är inte välkomen i min egen familj

Hej Ledsen tjej!

Först: förlåt att du fått vänta lite på svar! Ber så mycket om ursäkt! Se, vi är jättemycket ut i skolorna och berättar om Decibel eller har föreläsningar för högstadierna just nu, så då blir det lite brottom överlag. Hoppas du haft tålamod med oss <3

Jag är så ledsen över att det känns som att din familj skiter i dig och hur du mår. Det borde ju inte få vara så. Man borde ju inte behöva känna sig bortglömd eller nonchalerad eller värdelös i sin egen familj och just familjen borde ju vara de människor som bryr sig mest om en i hela världen. Men ibland känns det inte så. Ibland ÄR det inte så.

Om det är så att det mera känns som om de inte bryr sig, så är det din åsikt och uppfattning. Den är precis lika viktigoch sann som vem som helst annans åsikt och uppfattning, det går inte att säga att den är felaktig på något vis. Det du känner är det du känner - och bara du kan veta vad du känner. Det du behöver göra då är såklart att berätta för din familj att nu känner du så här. De kan inte säga åt dig att du har fel, för känslor är ju subjektiva (det är bara du som känner hur just du känner). Men de kan säga exempelvis att de inte har menat att de inte menat att du skulle börja känna så här, att det inte var "på flit". De kan också exempelvis ge förklaringar till varför de kanske inte har så mycket tid just nu för familjen, eller förklara vilka egna problem de tampas med som tar deras uppmärksamhet, tid och energi. Och de kan exempelvis börja jobba mera på att se dig, höra dig, förstå dig, ta hand om dig och få dig att känna dig älskad av dem. Det kan vi alla alltid jobba mera på, för man kan knappast älska för mycket. Ibland behöver vi påminnelser om att inte ta dem vi älskar för givna.

Speciellt i familjer med tonåringar kan alla också behöva påminnelser om att bara för att ett barn håller på att bli vuxen, så behöver det ändå stöd, tröst, råd och kärlek. Ibland kanske vissa föräldrar faktiskt tror att ett barn blivit så "stort" att det klarar sig själv, men kanske vi aldrig slutar behöva vår familjs kärlek? Det är ju dessutom ganska vanligt att vi tror att de andra i familjen ska vara tankeläsare när det gäller oss själva, typ att de liksom ska känna på sig vad vi behöver och automatiskt ge det åt oss. Men ingen är ju tankeläsare, så oftare än vi tror måste vi faktiskt högt berätta att nu skulle jag behöva råd, kram, tröst, någon att prata med, höra att jag är värdefull osv. Och så behöver vi själva ge detsamma åt andra familjemedlemmar, för kärlek handlar om att ge och ta lika mycket. Det kanske ofta verkar som att det är barnen i en familj som ska få allt de behöver, men faktum är att alla människor behöver få höra och känna att de är älskade och uppskattade och värdefulla, även exempelvis mammor och pappor. Så ett sätt att visa vad man behöver är att ge det åt andra.

Sedan händer det ju nog också i familjer att ett barn på riktigt inte får vad det behöver för att vara tillfreds och känna sig älskad och omvårdad. Det kan bero på massor av olika orsaker. Både hela familjen och olika familjemedlemmar kan ha problem som gör att de inte har "råd" att ge något åt andra, tex att de är väldigt stressade, allvarligt sjuka eller tampas med något stort problem som ekonomiska svårigheter eller något beroende. Sådana stora problem i livet tenderar att ta all energi man har, och på sätt och vis göra en rätt självupptagen. Det är nog inget någon förälder planerar att utsätta sitt barn för, "det bara händer". Det är aldrig barnens fel att det blir så här, oavsett vilka problem barnen själva kan ha, för vem man blir hänger på uppfostran, familjen, omgivningen, upplevelser osv. Därför är det inte ditt fel att det blivit så här, du är inte skyldig till något och du har inte gjort något för att förtjäna det här. Visst kan du försöka leva ditt liv så att du mår så bra du kan, inte ställer till problem för dig själv eller andra, inte gör problem värre osv, men du som människa är inte fel. Både du och andra kan göra misstag, men du ÄR inget misstag, vännen!

När det händer att det är illa i en familj, så är det ändå inte meningen att barnen i familjen liksom bara ska klara sig själva, utan vårt samhälle är uttänkt så att barnens väl ska gå först. Därför finns det till och med folk som har till uppgift och får lön för att hjälpa barn att må så bra som möjligt och ha det så bra som möjligt. Dit hör bland annat familjerådgivningen vid kommunen, socialen, kuratorn och socialhandledare. De kanske ibland utmålas som ett hot, som någon som försöker exempelvis "ta barnen från familjen" eller "lägga sig i" eller annat negativt, men deras uppgift är faktiskt att vara på barnens sida. Så långt det bara är möjligt så försöker de hjälpa familjen hemma, det är bara i yttersta nödfall eller om fara för fysisk eller psykisk skada föreligger som de gör något mer drastiskt. Så tveka inte att berätta för någon hur du har det. Var inte rädd för att de ska göra tex en barnskyddsanmälan eller något, för en barnskyddsanmälan betyder "skydda barnet", den betyder bara att nu är någon orolig för hur ni har det och kommer att försöka hjälpa er alla att må bättre - främst barnen.

Sedan skulle jag vilja att du gick och talade med någon om hur du själv mår. Exempelvis kuratorn eller en annan vuxen som du känner att det går att tala med. Det finns alltid sådana i närheten fastän man kanske inte ens tänkt på dem: det kan vara en kompis morsa eller en släkting, en favoritlärare eller en fotistränare, en ungdomsledare i kommun eller församlingen, någon skolassistent eller skolcoach - alla de här har ett hum om hur de kan stöda dig, hjälpa dig, ge råd åt dig och framförallt trösta och krama! Flera av dem har utbildat sig i det här och kan hjälpa en vidare, tex komma med till socialen eller annat man kan tänkas behöva lite moraliskt stöd för. Var inte rädd att berätta hur du mår. Det är inte meningen att du ska klara av allt själv, hela mänskligheten är utfunderad så att vi behöver varandra för att överleva. Och vi behöver definitivt varandra för att må bra! Ensamheten anses vara den farligaste sjukdom vi kan få, framförallt för att allt känns sååå mycket värre när man är ensam om sina problem. Så prata med någon, lova!

Stoooooooor kraaaaaaaaam, Liselott