Jag mår inte bra här hemma

Hej!

Vill börja med att be om ursäkt för att det har dröjt med svaret. Vad tråkigt att höra att du mår så dåligt när du kommer hem, med det är bra att du tog kontakt hit. Det ska du vara stolt över!

Vad tänker du själv att är grunden till ditt dåliga mående? Är det ditt fysiska hem som får dig att må dåligt eller har det mer med familjen att göra? Kan det vara så att det egentligen är något annat som får dig att må dåligt men att det triggas när du kommer hem för att det är först då som tankarna börjar snurra? Kommer du ihåg när dessa känslor började smyga fram? Kan du försöka minnas vad som orsakade dessa känslor? Det kan vara bra att försöka ta reda på varför man känner som man gör och var det började. Det kan hjälpa en att lättare hitta en lösning. Ibland finns det dock inget enkelt svar och ibland är svaret väldigt mångfaldigt och komplicerat. Det är också okej.

Ditt hem är en plats där du ska känna dig trygg och till ro. Ett ställe där du ska kunna ladda dina batterier för att klara av världen utanför. Det är tyvärr allt för vanligt att människor känner att deras hem gör raka motsatsen. Det kan bero på olika orsaker och ibland kan det finnas en tydlig lösning på problemet men ibland är det inte så enkelt. Kom ihåg att du inte är ensam om att känna de här känslorna!

Det är jättebra att du har vågat berätta för dina föräldrar om dina känslor. Där har du gjort helt rätt! Men det är såklart mindre bra att dom inte tagit saken på allvar. Alla människor förtjänar att känna sig hörda och bli bemötta med empati och förståelse.

Finns det någon annan som du kan prata med om det här? En vän? Släkting? eller någon annan trygg vuxen? Minns att det finns vuxna i din omgivning som vill både lyssna och hjälpa. Känner du att du skulle våga ta kontakt med en skolkurator, skolcoach, hälsovårare eller bara en lärare? Det skulle vara bra om du fick någon att dela dina tankar och känslor med. Alla förtjänar att ha någon att prata med och man ska inte känna att man behöver ha världens största problem för att förtjäna hjälp.

Ibland kan det även hjälpa ens föräldrar att förstå hur man mår ifall det är en annan vuxen som pratar med dom. Det finns absolut möjlighet att berätta om hur man känner för en professionell vuxen som sedan berättar det för föräldrarna. I såna fall kommer man överens på förhand vad som får sägas och vad som inte får sägas. Jag tror att det här kanske kunde vara en bra lösning för dig eftersom du ju redan försökt prata med dina föräldrar men du känner att dom inte lyssnat på dig.

Ett annat tips jag vill ge dig är att du skriver ett brev. Det är lätt hänt när man försöker berätta om hur man känner och mår att man kommer av sig eller inte får prata till punkt. Om dina föräldrar inte bemöter dig på ett bra sätt eller att dom ”stänger öronen” när du försöker prata om ditt mående kan det vara värt att försöka uttrycka sig på ett annat sätt. När du skriver brev har du dessutom chansen att tydligt få fram exakt vad du känner utan att bli avbruten eller glömma bort vad du vill säga. Då ger du också dina föräldrar chansen att ”smälta” det dom läser och fundera över situationen.

När man skriver ett brev om sina känslor och sitt mående ska man gärna börja med att bara skriva exakt som man känner, håll inte något tillbaka. Tänk att det är som att du skriver dagbok. Skriv som att ingen kommer läsa det. När du sedan har fått ur dig allt du tänker och känner kan du renskriva texten och eventuellt ta bort sådant som du känner att är för privat eller formulera om saker så att du tror att dina föräldrar bättre kan förstå hur du menar. Om du känner att du är arg, ledsen eller besviken på dina föräldrar över att dom inte lyssnar på dig är det bra om du vågar berätta det också. När du skrivit ditt brev och känner att du är nöjd är det upp till dig att välja om du vill ge brevet åt dina föräldrar eller om du vill hålla det för dig själv. Om du är osäker kan du be någon du litar på att läsa genom brevet åt dig och så kan ni fundera tillsammans hur du ska göra. Om du väljer att inte ge brevet till dina föräldrar är det också okej. Du har redan gjort ett bra jobb genom att skriva brevet och det kan vara en lättnad i sig att du verkligen fått ur dig allt som du går och tänker på.

Jag vill uppmuntra dig att fortsätta försöka prata med dina föräldrar för du gör helt rätt! Det finns otroligt många föräldrar som kämpar med att försöka få sina barn att över huvud taget prata med dom om sitt mående så jag tycker verkligen att dina föräldrar ska känna sig lyckligt lottade över att ha ett barn som faktiskt försöker uttrycka sig och vill prata. Du ska vara riktigt stolt över dig själv!

Jag hoppas att du känner att det här var till någon hjälp och att du i fortsättningen tar kontakt hit till oss ifall du funderar över något eller vill ha mer tips eller bara få lätta på ditt hjärta.

Kram,

Rosanna