Jag vill ha en pappa

Hejsan kära F

Mitt hjärta blöder för dig <3 Såklart vill du också ha en pappa som alla andra. Men tyvärr är det ju så i livet att vissa saker blir som vi önskar och andra inte. Ibland kan man försöka ordna på ett annat sätt och komma till bästa resultat men ibland går det inte. Det är mycket sorgligt att du och din biologiska pappa inte kan ha ett bra förhållande. Ofta är det ju ändå föräldern som borde ha det största ansvaret för att ställa sånt till rätta, men det verkar inte som att ni alls kan kommunicera med varandra och det är mycket sorgligt. Mycket möjligt kommer ni båda att ångra mycket av detta någon gång i livet, kanske han gör det redan nu, det vet man ju inte. Jag vill inte på något sätt glorifiera honom och hans missbruk, men du vet säkert att en människa med ett starkt missbruk inte alltid är sig själv. En sån person säger och gör saker som den aldrig skulle göra om allt var ok. Men det borde ju ligga i hans intresse att komma ifrån sitt misbruk och hitta tillbaka till det verkliga livet. Bla för att kunna hitta tillbaka till dig och fixa er realtion. Men av orsker som vi inte vet gör han tydligen inte det. Det finns säkert olika orsaker till att hans liv ser ut som det gör, det ursäktar honom inte men trots allt så finns det där. Antagligen mår han inte särskilt bra inombords, alla vill nog ha en bra relation till sina barn, men av någon anledning har han inte kraft att ändra på saker så att allt skulle bli ok. Jag kan tänka mig att mycket av hans kommentarer och handlingar kommer sig av att han innerst inne mår dåligt och vet att han gör fel, men ändå så kan han inget annat. Kanske han upplevt liknande behandling av sina föräldrar.

Det du behöver är att gå och prata med någon, jag tror inte att jag kan lösa dina problem här och nu. Jag tror inte att det är något som går att lösa på fem röda sekunder, men jag tror helt fullt och fast att du med hjälp av en professionell expert alldeles säkert kan hitta ett sätt att hantera det här så att det blir en sak du kan leva med.

Du skriver att du inte vet vad som är fel med dig och att man inte borde känna såhär. Men jag tycker att det är helt ok att du tänker och funderar så här och att det är helt normalt och förståeligt. Klart att du saknar din pappa, speciellt när det närmar sig familjehögtider. Alla vill vi leva det idylliska livet som vi ser på film och läser om i böcker. Nu vill jag inte förstöra dina funderingar, men som min en kompis brukar säga: "Det finns något i alla gårdar..." Med det menar hon att det finns tråkigheter och elände i allas våra liv, det kan se jätte fint och tomteboaktigt ut, men man kan vara säker på att det ändå finns saker i allas liv som inte är så idylliska och glittriga. Vissa människor känner en stor press att visa upp hur perfekta och harmoniska liv de lever, livet har lärt mig att det i sådana människors liv finns verkliga problem.

Försök se till allt det fina och vackra som helt säkert finns i ditt liv. Ta fasta på de sakerna och låt inte de sämre sakerna som också finns ta överhanden över ditt liv. Det är du som bestämmer hur du ska leva ditt liv. Du bestämmer om du ska gräma dig och nära ilskan mot din biologiska pappa för eviga tider medan du på samma gång går miste om allt möjligt annat fint och vackert i livet. Om vi koncentrerar oss för mycket på allt det dåliga är det lätt hänt att vi missar allt det fina. Sök de bra sakerna i ditt liv. Du har en studieplats, har ett hem med en fin mamma att komma hem till och du bor i ett fredligt och tryggt land.

Jag hoppas att allt ska ordna upp sig mellan din pappa och dig en dag, men det kan också hända att det inte gör det och då är det upp till dig om du låter det såret varas och hållas öppet eller om du vårdar det så att det kan helna till ett ärr som kommer finnas där för alltid men som kommer göra mindre ont för varje dag.

Många många varma kramar till dig <3 <3 <3

Hälsar ungdomsinformatören Sanna