känner intensiv ångest när någon är nära min telefon

Hejsan!

Tack för din fråga, ursäkta att svar har dröjt – jag hoppas att du ändå hittar tillbaka hit till svaret och att du skriver in frågor igen när det är något som du undrar över :)

Ledsen att höra att du upplever sån stress kring din telefon och din mamma. Situationen låter jobbig, och jag kan förstå att påverkar dina dagar negativt när du får så mycket ångest av det här.

Ens telefon är idag lite som en förlängning av en själv. På den sparar man olika bilder av sitt liv, och kan också se de konversationer man haft med vänner – ibland om väldigt privata saker. På det viset kan jag förstå ifall det känns kränkande för dig när din mamma går genom din telefon eftersom hon går så jättenära inpå ditt privata liv och också dina kompisars privata liv om hon läser era konversationer.

Det låter som att en del av din stress är på grund av rädsla – rädsla för att din mamma ska bli upprörd över någon konversation som hon hittar i din telefon. Samtidigt ska ju du givetvis få ha rätten att prata med DINA kompisar om hur DU mår – vi människor är flockdjur och behöver få prata om våra känslor för att må bra. Ifall man inte får uttrycka sina känslor så kan de komma ut på destruktiva sätt istället; till exempel genom att man skadar sig själv.
Kanske det samtidigt också gör dig lite ledsen att hon inte bara kan fråga dig om saker och lita på ditt svar, istället för att behöva gå genom telefonen?

Ens förälders jobb är att ha ansvar över en, och enligt bästa förmåga se till att man mår bra och inte är i fara. Det är säkert det som din mamma försöker göra genom att gå genom din telefon. Hon blev antagligen rädd och orolig av att märka att du hade gore och porr på den när du var så ung – och det är bra att du kan förstå hennes orsak till att hon känt att hon behöver gå genom telefonen ibland sen dess. 

Du är ändå din alldeles egna person, och därför kan ingen helt och hållet ”kontrollera dig” – du har rätten till egna tankar och känslor och drömmar. Speciellt när man håller på att växa upp och kommer in i tonåren så börjar man öva mera på sin självständighet, och det brukar bli viktigare för en att få ha sin egen privata sfär. För en förälder så kan det här ibland vara skrämmande, när de märker att ens barn håller på att växa upp. Det kan då vara svårt för en förälder att veta vilka regler som är ”överkontrollerande” och vilka som är nödvändiga för ens barns trygghet.

Jag tror att det skulle vara bra om du kunde berätta för din mamma exakt vilken stress som det innebär för dig när hon går genom din telefon, hur det påverkat dig, och hur starkt du reagerar på det. Ifall du känner att det känns för läskigt att säga högt så kanske du kunde skriva ett brev där du berättar om dina tankar.
Jag misstänker att din situation blir ännu värre när hon kollar din telefon om du känner att du måste hålla tillbaka alla dina känslor. När man försöker trycka ner sina känslor och inte visa dem så blir det ofta lite som att hälla bensin på en eld – känslorna börjar kännas av ännu mera. Ifall man kan visa dem och prata om dem så är det oftast nyttigare och känslorna rinner bort genom en snabbare. Därför är det lite ledsamt om du känner att du inte kan visa dina känslor framför din mamma – kanske för att du är rädd för hur hon i så fall reagerar. Men jag tänker också att det är svårt för henne att veta hur hårt du tar på det här om hon inte får se det/veta det.

Det som jag tycker att ni kunde fundera på tillsammans (om det går) är på vilket sätt ni ska göra i fortsättningen, så att det inte skulle påverka dig såhär negativt. Ifall din mamma ändå känner att hon behöver fortsätta gå genom din telefon så kan ni diskutera om det finns något sätt hon kunde göra det annorlunda, så att du skulle känna dig tryggare med det. Skulle du exempelvis känna dig tryggare om du visste om det på förhand så det inte kommer som en överraskning när hon gör det? 

Jag rekommenderar att du går och pratar om dessa känslor med kuratorn på din skola. Hen kunde kanske hjälpa dig hitta sätt som du och din mamma kunde kommunicera bättre på om dessa saker, och finnas där som ett stöd i de fall när det blir för jobbigt.

Du skriver att du hatar att du har så lätt för tårar – jag förstår att det kan vara jobbigt men jag ser det inte nödvändigtvis som en dålig sak ändå. Att gråta är ett bra sätt att få ut jobbiga känslor. Det är det gråten finns till för i oss människor :) Så det är inget fel på att gråta när man känner att man behöver det, likadant som det inte heller är något fel på att skratta när man vill göra det.

Eftersom du skriver att du tidigare haft problem med att du skadat dig själv, så skulle jag gärna vilja att du far in och läser på DEN HÄR länken. Där har vi på Decibel samlat lite olika tips på saker man kan göra istället, när man börjar känna sig frestad att skada sig. Det är överlag saker som ger övning för att man ska bli bättre på att hantera svåra känslor.

De gånger som någon är nära dina saker och du känner att oron i kroppen stiger så kan du prova att andas djupt och riktigt långsamt. Det lugnar ner ens nervsystem när nervsystemet skriker ”fara!”. För att öva på att lugna sitt nervsystem så kan man regelbundet öva på att meditera, exempelvis med ledda meditationer från youtube, spotify, eller någon meditations-app till telefonen.

Nu blir det här ett jättelångt svar men jag vill ändå tillägga att fast din mamma säger att ”du är en flicka och ska inte göra si och så”, så är jag kanske personligen av en lite annan åsikt. Jag kan ju förstås inte säga nåt specifikt om saken eftersom jag inte vet i vilka sammanhang hon har sagt det – men personligen tycker jag att man ska få vara den man är oavsett vilket kön man är av. Det känns dumt att begränsa exempelvis intressen och handlingar på bas av om man är en pojke eller flicka eller något annat. I slutändan är vi alla våra egna individer som har rätten att utvecklas till den person man själv vill vara - och också få välja vilken sorts person man inte vill vara. 

Ta hand om dig!
Kram, Kix