känner mig värdelös

Hej vännen!

Underligt hur vi känner igen allt du skriver. Vi tycker att vi hört det förr, från kompisar när vi själva var tonåringar, från andra tonåringar vi jobbar med nu, i utvecklingspsykologi-böcker vi läst... Så om det är någon tröst, så verkar det vara väldigt vanligt att tonårstjejer har det jobbigt med sina mammor i något skede. You are not alone in this. Men det du säkert önskar är råd och konkreta saker som du kan göra åt det här. Så vi ska göra ett försök att svara - det är alltid lättare att se saker utifrån än att själv vara mitt i dem. Men det här är ändå mest våra egna tankar och åsikter, så pröva det du tycker låter som om det skulle kunna funka hos er.

Det är alltså vanligt att det gnisslar mellan mor och dotter när man kommer upp i tonåren. Det är nästan obligatoriskt, för under den här tiden ska tonårstjejen börja stå på egna ben och hitta "sitt nya jag" skilt från familjen. Hon är inte längre ett barn, inte vuxen heller, men det här mellanskedet kräver en massa förändringar och anpassningar och det kan vara tungt och knepigt och det blir lätt bråk då. Och om mamma var den som stod tjejen närmast förr, så är det henne det är svårast att pusha bort. Å ena sidan vill man ha kvar tryggheten, å andra sidan vill man ha frihet. Det här kommer och går i vågor också, så emellanåt kanske det är lugnt och så dyker plötsligt något nytt upp igen som det blir bråk om - för varje ny sak är det ett nytt steg på tonårstjejens väg mot att bli självständig, så varje ny grej kräver en massa nya anpassningar.

Och mamma vet oftast inte heller hur hon ska anpassa sig till allt det nya hos dottern. Hon kanske vill ha kvar allt som det var förr, ha kvar sin lilla flicka, men samtidigt vill hon kanske att den stora flickan ska ta mera ansvar och bli förståndigare. Kanske är det en av orsakerna till att din mamma vill att du ska hjälpa till mera hemma, sitta mindre vid datorn osv?
Mamman blir ofta också rädd för allt den här nya flickan kan råka ut för i sin nyfunna frihet - vad gör du riktigt när du hålls hemifrån så mycket? Vad kan hända dig? Och är man rädd blir man ofta fräsig och till och med arg. Ofta blir mammor också lite ledsna att de inte längre får dela dotterns värld, att dottern inte berättar "allt" åt mamma längre, kanske inte vill umgås med mamma längre, får egen smak i kläsmak, egna intressen osv osv. Att känna sig bortstött eller att man inte duger längre kan också göra en fräsig och arg. Dessutom finns alltid resten av mammans och familjens värld i mammans huvud - hon kan vara trött efter jobbet, led att vara "husets piga" (känslor i stil med tankar som "så stora som barnen är nu så borde de nog kunna hjälpa till mera, varför är det alltid jag som lagar mat..."), ekonomin kan tynga henne... Hon kanske inte medvetet tänker på att allt alltid blir till tjat och fräsande, hon kanske bara är så in i sitt liv och försöker hantera vardagen med de krafter hon har.

Dessutom är det ofta lite speciellt med familjemedlemmar. Åt kompisen kan man inte fräsa när man är på allmänt dåligt humör, för då kan man förstöra vänskapen. Men åt morsan kan man alltid fräsa, för hon finns alltid där och älskar en alltid ändå - för det mesta vet man nog det innerst inne, fastän det känns som att mamma hatar en. Men mammor kan också "avreagera" sig på sina barn, tex fräsa saker som de aldrig skulle kunna fräsa åt kollegerna på jobbet. Men för mamman kanske det är extra knepigt nu, för dottern kommer ju inte alltid att finnas där på samma sätt. Dottern har blivit annorlunda i tonåren och hon är på väg bort så småningom - kanske är hon "borta" redan mentalt.

Nu har du ju en storasyster också och det är inte alltid så lätt att vara det yngre barnet. Om din syster är väldigt annorlunda jämfört med dig, så har säkert era föräldrar också behandlat er annorlunda. Men vi har märkt att det är väldigt vanligt att äldsta barnet får fördelar som föräldrarna inte "orkar" ge det yngre barnet, tex mer uppmärksamhet (för hon är ju först ut med allt nytt). Kanske det äldre har fått vara barn längre, inte behövt ta ansvar lika tidigt, blivit lite bortskämt nästan. Ibland verkar det vara så att när är andra barnet kommer till samma skeden i livet, så kräver föräldrarna kanske mer av det andra barnet - för de är nu lite "bättre" på att vara föräldrar när de har lite mer erfarenhet. I värsta fall (eller hur man nu ser det) så gör de inte om samma misstag med andra barnet som de gjorde med det första. Men det viktiga här är att det kan kännas orättvist för det andra barnet. Det andra barnet ser det lätt som att det äldsta barnet har det så mycket lättare, är mer älskat osv. Föräldrar säger alltid själva att de älskar alla sina barn lika mycket och så är det nog. Men det skulle också vara intressant att se vad din syster tycker om er familj - kanske du kunde fråga henne någon gång? Kanske du skulle bli förvånad?

Rådet vi har att erbjuda låter säkert enkelt, men eftersom det kanske finns så mycket outtalade och otänkta känslor inblandade i er familj, så finns troligen risken att det lättare blir bråk och anklagelser än förnuftiga diskussioner. Lösningen - enligt oss - skulle vara att sätta er ner tillsammans och diskutera igenom allt. Åtminstone din mamma och du, men kanske också hela familjen. Förklara för varandra hur ni tänker men framförallt hur ni känner. Och förklara vad ni vill ha av varandra, vad behöver ni av varandra just nu för att familjen ska fungera? För vad ni behöver av varandra ändras också hela tiden - för varje ny grej så måste man nästan komma överens på nytt vilka regler som ska gälla för er alla hemma. Ni måste komma överens om tex hur hushållsuppgifterna ska skötas. Om det är så att din syster inte lyfter ett finger hemma, så måste du påpeka det och ni borde tillsammans komma överens om vem som ska göra vad för att det ska kännas rättvist för er alla. Nä, vi förstår att det inte är så kul att prata om hushållsuppgifter eller hemkomsttider och andra "familjeregler" - för tänk om du bara får mer jobb och mindre frihet då - men nu verkar inget vara uttalat och bestämt i er familj och då blir alla lättare irriterade och känner sig orättvist behandlade, tror vi. I "uppfostringsprogram" som Supernanny och dylika, så gör familjerna ofta upp en "House rules"-planch, men vad hindrar att en tonårsfamilj gör en lista på kylskåpet med vad var och en ska och inte ska göra?

Så vårt råd är att sätta dig ner med din familj och PRATA! Väldigt många familjer verkar ha svårt att kommunicera med varandra som förnuftiga människor - det är alltid lättare att fräsa och skrika och kasta anklagelser runt sig än att tex kompromissa och förklara vad man känner. Det kan vara tungt att sätta ord på känslor och tankar som simmar omkring någonstans djupt i ens undermedvetna, men det är värt besväret, vi lovar!

Stor kram, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna