Känslor i familjen

Hej Dinaa!

Hm, ja, det är inte lätt när man inte slipper åt att uttrycka sina känslor. Speciellt när man har mycket känslor, många känslor, olika känslor samtidigt - som alla leker tornado i skallen på en gång - vilket ju tyvärr hör till när man är tonåring. Det finns ju en massa förklaringar till varför just tonåringar verkar känna så intensivt och ha sådana humörsvängningar i allmänhet och jag ska inte gå närmare in på dem nu. Men problemen uppstår oftast när tonåringen själv har svårt att hantera alla de här känslorna, antingen i kontakt med andra eller inom sig själv. En av teorierna om varför tonåringar känner så starkt är just att det är under ungdomen som man ska lära sig att behärska sig, få ut känslor på hälsosamma sätt, hantera det man känner, inse att känslor går över osv osv osv. Allt för att bli någorlunda harmoniska vuxna. Men det är ett himla jobb för de flesta unga under den här tiden, speciellt om man inte får lite vägledning och stöd under tiden man ska lära sig.

Precis som du skriver, så behöver man lära sig exempelvis att gräla. Det handlar egentligen om bland annat att få utlopp för starka känslor så att de inte kväver eller fräter sönder en, om att lära sig kommunicera och kompromissa och gräla konstruktivt, om att stå på sig och bli mer självständig samtidigt som man tar hänsyn till andras känslor och behov... Man behöver modeller för "bra" sätt att gräla och man behöver en sparringpartner att öva med. Det brukar för de flesta unga vara just föräldrarna som blir de främsta motståndarna, även om man ofta också sparrar mot syskon, kompisar eller till och med flick-/pojkvänner. Man kan inte alltid vara sams i alla relationer, men föräldrar har nog ändå kanske ett speciellt ansvar; man förväntar sig nog att de ska tåla en hel del och ändå älska en. Just det där med att de villkorslöst älskar en behöver många unga veta, även om de själva sedan kanske behöver kämpa exempelvis med att inte gå över gränsen till vad föräldrarna tål - eller behöver tåla. De är ändå människor de också, föräldrarna.

Att de bara är människor kan även innebära att de själva nu inte är så himla perfekta, utan har sina svagheter och personliga egenskaper. Till exempel att vara konflikträdd eller ha kort stubin. Alla vuxna är inte heller experter på att gräla bara för att de blivit vuxna, exempelvis för att de själva saknat goda förebilder, utan att gräla är ju nog något vi aldrig blir fullärda i och som vi alla fortsätter öva i alla relationer under hela livet. För oavsett tex hur goda vänner man är så är man inte alltid av samma åsikt osv, så risken för gräl finns alltid, även när vi lyckas undvika den så bra att den knappt anades. I din situation är kanske din mamma lite väl känslig för just det här och din pappa kanske inte riktigt kan behärska sin egen ilska eller sin tendens att smittas med ilska? Kanske det är saker de behöver öva vidare på? Överlag är ju inte konflikter och gräl kul saker som man gärna tar itu med, utan alla tycker nog att det är mer eller mindre obehagligt hursomhelst.

Sedan kan det också vara rätt svårt att få tonåringar för föräldrar. Se, unga utvecklas ju ofta i knyckar och det är inte alla gånger som föräldrarna hänger med i svängarna. "Vem är det här explosiva monstret som ser ut som min lilla flicka?" Då kan de känna sig påhoppade, anklagade, okompetenta, misslyckade, oförstående eller just att ilskan smittar dem så att de reagerar med egen ilska. De minns kanske inte hur de själva kände när de var i din ålder, så de har svårt att förstå din ilska, ser inte logiken i att du reagerar så starkt på saker som inte känns logiska just för dem. Och det är väl föräldraskapets förbannelse, att inte förstå sig på sina egna barn.

Det enda som hjälper då är för dig att berätta hur det känns. Du behöver inte ha logik i varför du känner som du gör, du behöver inte räkna upp orsaker eller förklara dig. Men de behöver få en ärlig chans att förstå ATT du känner starkt, och de tar säkert mer än gärna emot förslag på hur du skulle önska att du reagerade på det. Är det så att du önskar att de skulle vara den där klippan som håller fastän hur högt du än ropar och som vågorna sköljer över utan att de rubbas, så säg det då. De kanske inte kan rå för att de blir ledsna eller arga, men de kan förstå dig bättre om du berättar, och då orkar de också bättre. De får både mer empati och tålamod om de påminns om att det ju egentligen inte är DEM det är fel på. Det är inte personligt. Både du och de kan göra fel, men ni ÄR inte fel någon av er och de här starka känslorna är helt naturliga och reflekterar inte i hur de lyckats med att fostra dig. Det ska vara så här!

Så prata, prata, prata och prata lite till. Det är det enda sättet ni kan börja förstå varandra på.

Stoooor kraaaaam, Liselott