Pappas nya sambo

Hejsan kära du

Jag skulle tro att du har helt rätt i dina funderingar att orsaken till att du har svårt med dina föräldrars nya respektive är att du känner det som att de kommer och tar dina föräldrar ifrån dig. Såklart känner du så, det är helt naturligt. Innerst inne vill man ju också att ens föräldrar ska hitta tillbaka till varandra.
Det är bra att du har pratat om detta med din pappa, har du pratat med din mamma om det också? Jag tror att du kan få många nya infallsvinklar genom att tala med båda dina föräldrar om det här. Det är bra att de vet att du känner så här så kan de också hjälpa dig att på alla sätt kunna fungera åtm någorlunda normalt med de nya respektive. Du behöver ju inte acceptera dem helt och fullt, de behöver inte bli dina bästa vänner och förtrogna, men för allas skull är det ju lugnare och smidigare om det ändå funkar någorlunda.
Det är ju ett sorgearbete i sig för ett barn när ens föräldrar skiljer sig. Det kan ta upp till flera år innan man kommer över det. Många gånger kanske föräldrarna har för brått att flytta ihop med sin nya kärlek och så blir barnen lite bortglömda och känner sig åsidosatta. Därför är det jätte viktigt att man kan prata om det här föräldrar och barn. Alla får säga hur de känner det och så måste man försöka passa ihop allt så att det blir så bra som möjligt för alla. Det blir onekligen ett givande och ett tagande. I vissa fall kanske man får sin vilja genom medan man med andra saker kanske hamnar att ge sig.
Ju äldre ett barn är vars föräldrar skiljer sig desto svårare blir det. Är man under 1 år kanske man inte funderar och analyserar så mycket utan finner sig i situationen rätt så snabbt, men om man är tex 6-7 år när ens föräldrar skiljer sig kan det mycket väl bli så att man till och med börjar fundera att man har ställt till med något så att föräldrarna slutat älska varanda. Så är det ju aldrig, det är aldrig barnens fel att föräldrarna väljer att gå skilda vägar. En skillsmässa ändrar inte på föräldrarnas känslor för sina barn. De älskar sina barn precis lika mycket som före skillsmässan.
Men det kan ibland hjälpa att man får ha sin förälder för sig själv någon gång, att den nya partnern inte är med hela tiden. Nu vet jag ju inte om du har några syskon och hur de känner inför allt det här. Om du har syskon så tycker jag att du ska prata med dina syskon om hur de känner det, det är alltid bra att bolla tankar med andra. Men om du inte har några syskon så är det ännu viktigare att du får egna små stunder med dina föräldrar utan deras nya partners. Du kanske inte kan kräva att de ska umgås med dig tillsammans men var för sig måste gå att ordna. Genom att sätta korten på bordet så har alla mycket lättare att förstå att det kanske inte alltid är tjo och tjim och klackarna i taket. Men om man hjälps åt brukar det kunna gå bättre. Och för att kunna hjälpas åt måste alla vara medvetna om att det finns ett problem, om dina föräldrar inte vet om att du känner så här kan de ju inte hjälpa dig.

Sen är det ju så att vi kommer alltid att möta personer som vi inte tål av någon orsak. Vi gillar inte alla och alla gillar inte oss, det är en sak vi får leva med men såklart är det lättare om det gäller en avlägsen bekant som man kan undvika ganska lätt än om det är en person som lever tillsammans med ens föräldrar och som man ju av den orsaken måste kunna umgås med.

Många kramar från ungdomsinformatören Sanna